Jag ligger och tror att jag kan andas bort det. Men det går inte att värja sig, jag kaskadkräks halva natten, andra halvan sitter jag på den kalla toasitsen. Sover i stort sett ingenting, sen vid fyrasnåret tar toapappret slut. Jag vill grina och dö, min bästa karl springer och hämtar mer. Nån gång somnar jag i alla fall för jag vaknar vid tio. K går till apoteket och hämtar ut allt möjligt. Det fungerar och toaletten är inte längre min närmsta vän utan huvudkudden tar över. Något jag älskar med alla länder utom de nordiska är de asstarka piller och mediciner man kan köpa bara så där. De plockar ut kartorna ur askarna och lägger dem i små knarkpåsar. Det är billigt och det funkar. De säljer Voltaren och Pulmicort från hyllorna.Kanske Sveriges problem med sjukskrivningar skulle minska om man kunde självmedicinera med starka grejer mer. Kanske inte.

Jag äter lite ananas, en rostad brödskiva och personalen på hotellet kommer med fruktfat när de hör att jag är sjuk. Vänligaste folket alltså! Thailändarna gör verkligen skäl för sitt rykte som det leende folket. Nu ligger jag ensam och väntar på att K ska komma tillbaka från middagen, förhoppningsvis har han med sig något jag kan tugga på.

Internetuppkopplingen är för dålig för att jag ska kunna kolla på nåt tv-program men jag har efter en kvart per stycke kollat på tolkningarna från lördagens Så mycket bättre. När de hyllar Sandelin. Men han är fortfarande obehaglig alltså. Och låtarna är inte mycket att ha. Ont i ryggen har jag fått av att bara ligga i sängen. Ska läsa vidare nu.