När ni läser det här är jag på väg hem till Stockholm. Flyget är någonstans ovan Ryssland och jag kommer frysa ihjäl när jag går ut på Arlanda till taxin i Converse, leggings och tunnstickad tröja.
I år mina vänner kommer min julkalender handla om den här underbara semestern jag haft. Ni ska få allt så detaljerat beskrivet att ni tror ni varit med. Tills ni kollar er i spegeln och inte hittar ett enda solbränt pigment.
Vi börjar med Arlanda 16 november:
Taxichauffören gissar på Thailand och han har rätt. Jag har hunnit med en frukost, tur till centrum och banken, lite Selmagos, Farmorhäng och nu bär det snart av. En resväska på delning har jag och Kent, packningen är sparsam men inte plågsam. Vi möter upp mamma, pappa, Pernilla och Niklas, samt mamma och pappas grannar, Eva och Crillan. På våning 2 äter vi lunch, jag fortsätter i mitt svennehusmanska spår ( köttbullar och falukorv dagen innan) och äter Raggmunk och dricker rödvin. Sedan checkar vi in väskorna, vår väger 14 kilo. Bra jobbat va!
Taxfreens oundvikliga attack slår emot oss, vissa ryggar tillbaka, andra kastar sig in. Jag köper solskyddsfaktor 25 och 30 från Clinique, samt en body butter nötdoft från Body shop. Mitt läppstift hittar jag inte och min rougefärg har utgått från Make up store. Med näsan full av dofter lämnar jag och Prillan taxfreen och hittar de andra i en bar såklart! Vi köper tidningar och godis och sedan är det dags att boarda. Tiden flög iväg!
Planet är mindre än jag trott, barn skriker, svennebananer är osmidiga och bökiga och kan inte bara lägga upp sitt bagage och sätta sig ner. Det är frågor, platsbyten, väskletanden och jag undrar vad det är som är så svårt! Vi sitter placerade bakom varandra i tvåsäten. Alla har varsin tv-monitor i sätet framförs rygg. Jag vill slå på en film och slappna av, men det är info och info. I högtalarna, i gångarna, i stolstyggarna. Det är vagnar fram och tillbaka, när jag tillslut ska få titta på film fungerar inte min skärm :(
Kent är snäll (eller så vill han bara undvika att jag ska bli ett gnällbarn ) så vi kollar tillsammans och byter plats ibland.
Tur i oturen har vi två barn över gången som tillhör en familj där det används teckenspråk. Så inga skrik där inte!
Stödstrumpor är ingen höjdare, tar av mig bekvämt barfota sen istället. Maten är god, typ pannbiff, jag ser Sherlock Holmes. Enbart för Robert Downey Jr och snygga fightingscener, resten suger tyvärr. Sen ser jag Simpsons, Friends och Musse Pigg. Lyssnar på Ane Brun, Midnight Choir, Rolling Stones och Uriah Heep. Ser sedan en underhållande komedi, The other guys. Skrattade högt flera gånger. Får ont av planets feta hörlurar. Men står ändå ut för jag vill lyssna på Eldkvarns Hunger hotell. Och då särskilt Bröllopssång och Kommit hem.
Flygturen är spännande för att vi ser flera stora städer och något vi inte vet om det är sibiriska skogsbränder, oljeplattformar eller mysterium. Vi får sedan veta att det är just oljeplattformar. Delhi dyker upp under oss, enormt och utan strukturella mönster, men stadens belysning ger ifrån sig ljussken ända in i kabinen. Kabul är inte heller nån småort och även platser för mig okända, som t ex Lahore, imponerar i storlek. Över Andameda sea har jag gått in i nedräkningsstadie och tittar ut mest hela tiden på molnens imaginära skärgård och fantasifulla former. En smal ö visar sig, jag tänker på Visningsö i Småland. Vi är långt ifrån Småland nu. Jag är övertrött. Inte en blund har jag fått på hela vägen för jag känner så bubblig och pillimarisk inuti!
Plötsligt flyger vi över gröna dalar och vita stränder med turkosa kanter som mynnar ut i mörkare blå. Och så går vi ner för landning mellan palmer, risfält och gummiträd. Leggings är ett plagg för mycket när vi går från planet till passkontrollen så de ryker på toan. Värmen är fuktig och ögonen torra. Men man mår bra!
Vi är framme!
