Det är inte så förvånande med tanke på sista årens siffror men det är trist. Jag tror det lätt blir en ond cirkel, de har verkligen tappat sig, de har tappat inriktningen på musiken och blir det väl svårt att boka band är det svårt att locka stora internationella band att komma till de småländska skogarna.

Men det är ändå sorgligt, de skulle fira 25 årsjubileum i år. Det var ett litet kompisgäng som startade upp allt och det som från början var en liten samling spelningar med lokala band blev en grymt stor satsning som skakade om hela Sverige varje sommar.

Jag har själv varit där två gånger, den första gången var tokig. Jag kunde inte åka samtidigt som resten så jag kollade på Hultsfreds hemsidas forum, hittade en kille som hade bil och ville fylla den med folk, en annan kille nappade oxå och plötsligt åkte jag, Bosse och Stig-Tomas i en risig liten Volvo till Hultsfred. Vi kom fram på torsdagskvällen och jag möttes av Teresa och ett skyltdockeben. Väl framme vid våra (deras) tält spelades en lång låt till min ära, Turbojohanna hette den och utfördes av två musikaliska gossar med tältpinneinstrument. Sedan var det dax för Turbonegros första konsert sedan Hanks rehab, regnet föll lite lätt och allt var underbart underbart! Turbo liksom! Det var en sån kick att vara bland alla dessa glada människor och älska samma musik i en småländsk skog med ett lätt sommarregn. Efter det åt jag spaghetti och köttfärssås och vi lyssnade på P1 och lade oss ganska tidigt. Sedan blev det fredag och vi hade spritkök, nudlar, pulversoppa, pitabröd och mjukost, och öl. Vi blev ett härligt gäng mellan våra tält och solen strålade, ett överraskningsband spelade och det visade sig vara Hellacopters, vi sprang! Sen var det Hives, Audioslave, Queens of the stoneage, Timbuktu, ja jag minns inte alla band nu. Men bra var det! Jag fann även en liten kärlek där i natten under mina sjalar utanför vårt tält. Sista kvällen spöregnade det men vi var glada ändå! Vi var ganska fräscha den här festivalen, jag var inte där så många dagar, jag hade rastaflätor så håret var bra hela tiden, vi var till och med i badhuset och duschade en dag och det som var smutsigast på mig var händerna. Jag hade tio ringar som smutsen satte sig gott under.

När vi skulle åka hem låg jag på parkeringen i flera timmar och snöt svart snor medan tusentals bilar tuffade förbi. Jag hade en härlig känsla i magen och hjärtat och när väl mitt sällskap kom hade vi fått tillökning i bilen av två tjejer. Det visade sig att de kände folk i min parallellklass och världen var så där liten och älskvärd den bara blir på den småländska ängarna.

Vi käkade pizza i flera timmar och blev pigga innan vi satte av mot Stockholm. I Norrköping gick bilen sönder. Jag körde, men var dock oskyldig. Efter många om och men och lite mek kom vi till Södertälje södra och därifrån åkte jag tåg.

Mitt bilsällskap var så snälla, de tog verkligen hand om mig och vi lämnade varandras telefonnummer till våra päron, vi tipsade varandra om vad vi skulle packa och köpa med oss från Apoteket, de köpte dricka åt mig och vi spelade in blandband innan vi åkte. Teresa e världens bästa festivalkompis och vi har tillsammans varit på fem festivaler, hon hittar alltid på nåt i stil med skyltdocksben eller cowboyhatt. Hedman och jag har varit på fyra festivaler tillsammans och han vet mer om musik än någon annan och tipsar om bra band man ska se och upptäcka. Tack för Roky t ex. Och en liten lovestory on top of it. Härliga tider i ungdomens dagar!

Andra gången var vi ett gediget McGyvergäng som åkte ner med fullproppad ny Volvo och Lexus. Snobbigt värre sade blickarna från de småländska traktorerna. Den här gången var vi äldre, ruttade, mer bekväma, inga spritkök men mycket mycket mer sprit. Vi utnyttjade snabbt våra tältgrannar som hade både stereo och partyttält, i slutändan blev vi bra kompisar så det var en härlig festivalbounding. Även vi hade med oss partytält som vi smugglade in och jag ljög att det var en flagga. När vi packade upp insåg vi att vi hade bara stommen, inget tyg att spänna upp....

Men vi hade varandra och även Korn, Ozzy, Velvet revolver, BLS, Roky Erickson och massa mer! Det regnade hela tiden nästan och jag minns att min sovsäck luktade lika surt som mina strumpor. Som tur var hade jag Kent att värma mig med. Jag invigde mina militärbrallor som nu är ett legendariskt och hatat festivalplagg, till detta ett blått snöre som skärp, ett upphittat fynd, och så lite klänning på det, hade glömt alla t-shirts. Skitsnyggt. not.

En rolig grej som hände på första festivalen var att jag skulle gå o köpa ett par piloter, då går jag typ fem meter sen ligger det ett par på marken, jaha tack tänkte jag. Dessa lyckades jag behålla i typ fem år, tills nästa festival när de är snea som fan och tappar ena glaset, jag böjer mig ner och lägger dem på marken, och tänk! Där ligger ett par andra solbrillor till mig! Livet e lustigt ibland.

Jag är väldigt glad att jag fått uppleva rocken i skogen och fenomenet att värme och kärlek ger på en festival, men jag kan oxå meddela att jag inte tänkte åka dit igen om de inte lyckats smälla till med några stora namn. Sista åren har det varit ett väldigt tunt utbud för min smak, och rocken har liksom försvunnit nånstans mellan 50 cent och modern pop. Men de har alltid haft bra upplägg, bra områden, bra camping, bra scener, bra mat, och man blir alltid imponerad av arrangemanget och de frivilliga funktionärerna. Även att en så liten by i Småland kan fullständigt svämma över av besökare, från 5300 invånare till 40 000 invånare och allt funkar ändå, det är coolt! Kösystem till Konsum, Bolaget och Apoteket och bankomaterna, skytteltrafiksbussar till badhuset, och så dessa stora ängar där alla får samsas i tillfälliga tyghem. Love it!

Ikväll ska jag kasta in lite nostalgiska bilder här till er.

RIP Hultsfred