Igår, sjukt bra. Direkt när han äntrar scenen kan man kastas 35 år tillbaka i tiden för han har samma kroppsspråk, rösten är vital och håret slänger runt, bara lite tunnare volym i lockarna.

Konserten hade en ritkig jamfeeling, även hans nuvarande parhäst Buddy Miller får komma till sångs med sin bluesstämma och Patty Griffin körar och sjunger countrytoner, bakom en steelguitar sitter Darrell Scott och träder sedan fram och sjunger finstämt han med. Plant håller sig vid dessa tillfällen lite i bakgrunden och körar eller spelar munspel. På scen finns även en ståbas vilket alltid är underhållande. Några spår från underbara Raising sand fick vi höra och tre Zeppelinhärligheter bjöds det också på, Tangerine, Houses of the holy och tillslut, Rock n roll. Jag dog.

Intimiteten på spelningen är enligt senare intervjuer det han eftersöker nu, och den fanns verkligen där igår, stående ovationer och mycket kärlek från publiken. Men det väcker också känslor och tankar om hur det skulle kunna varit. En arena. 70-tal. Fulltaligt Zeppelin på scen. Ös och harmoni.

Men jag är glad att ha sett Plant live 2 gånger och hoppas på fler! Verkligen en stor idol som åldrats med värdighet både utseendemässigt och musikaliskt.