Igår zappade jag förbi Hells kitchen, precis då fick deltagarna besök av sina familjer, alla kramades och grät. Och likaså jag. Det är så rörande när man ser sånt, jag har inte kollat på serien och har ingen koll på deltagarna men jag blir så rörd av att de gör "sitt livs resa" som det så fint brukar uttalas efter såna program, och så får deras familjer komma och se hur de har det och deltagarna får träffa varandras familjer. Två olika delar av ens liv förenas. Så sitter jag och tänker i tevesoffan, och snyftar berört.
En annan grej jag tänker på är när jag läser bloggar som skrivs av personer som andra människor älskar att hata, som Sanna Lundell, Laila Bagge, Schulmanfamiljen och så vidare. Det är alltid elaka människor eller tröttsamma besserwissrar som ska kommentera anonymt och spydigt. Då kan jag tänka när jag läser inlägget att nu kommer nån kommentera si eller så. Och då måste jag ibland gå in och läsa kommentarerna. Tvångstanke.
skriven
fin blogg :) allt bra?