Bara barnet

Torey Hayden skriver om berättelser som utgår från tiden hon jobbat med barn med speciella behov. I den här lilla specialklassen finns schizofrena barn, översexuelal barn, tysta barn och krigsdrabbade barn bland annat. Hon bryter ner deras murar och de bildar en fin grupp med hjälp av oväntad vuxenstöd.
Ett tag tycker jag bara boken är jobbig för jag är inte särskilt förtjust i barn och speciellt inte sådana som är oregerliga och galna. Men det är ändå intressant att läsa om dem och hur de utvecklas, det är tur att det finns såna som Hayden som vill ta hand och och hjälpa barn som behöver stöd, vi är inte alla anpassade för sådana uppgifter.
1 Mysan:

skriven

Jag älskar ju den här typen av böcker och köpte hela tre (eller fyra) av Torey Hayden. Men faktum är att jag inte tycker att hon är en särskilt bra författare... Så hade det inte varit för just tragedierna hade jag nog inte pallat att läsa. Vad tyckte du (förutom det du skrev)?

2 jojo:

skriven

jag håller med dig, väldigt omständligt och lite tantigt sätt att skriva, det tog lång tid innan man fick något grepp om Hayden som person och också varför hon var där hon var och jobbade med det hon jobbade med. Det hon beskrev bäst var just barnen och hur man närmade sig dem med framgång, det var tänkvärt på många sätt.

Lite sorgligt på slutet med de som inte blev bättre, jag har svårt att acceptera att det inte var en roman där alla blev friska och glada till slut.

Tack för boken :)

3 Jenina:

skriven

Ha, "för jag är inte speciellt förtjust i barn och speciellt inte i sådana som är oregerliga och galna"

ganska så befriande att läsa faktiskt :-). (jag gillade inte heller barn innan jag fick egna)

Som svar på din kommentar på min blogg: nej, min syster dog tyvärr, efter tre års kamp. Men vi lurade allt döden på några år ändå.

Kommentera här: