Tänk ett vanligt andetag. Men du får liksom inte luft. Tänk ett extra djupt och ansträngande andetag som gör ont i lunor fram och bak. Och så får du inte luft. Tillslut går det. Då med ett brölande läte. Hela andningen hamnar liksom i ofas och du börjar tänka på andetagen och hur du andas, eller inte andas. Och då går det plötsligt inte alls att andas bra.

Trots dessa två känslor och det faktum att man ligger klubbad i sängen och bara nysningarna tar musten ur en. Och ändå skulle man kunna gå ut för att få sig en liten chokladbit. För man mår ju så dåligt och vi kvinnor vet att choklad hjälper mot allt! Men man tar sig såklart ingenstans. Man medicinerar pillerknaprandes, bricanylpuffandes, nässprayandes och smörjandes, tedrickandes. Nedbäddad. Och plötsligt vaknar man inte i andnödspanik utan av att man har legat så länge att man får ont i ländryggen, eller är kissnödig. När man reser sig känner man sig inte lika dålig längre. Så. Jävla. Skönt.

Positiv som man är, och som för att kompensera det ynkliga läget man varit i de senaste dygnen tar man i lite grann, lagar lite mat, dammsuger lite, slänger soporna, diskar och fixar. Efter det känns det som man sprungit ett maratonlopp i Gobiöknen, bärandes Greklands statsskuld på axlarna. Typ.