Tonårskärlek lever i parker, på bussen, i klassrum och smala sängar. När taniga kroppar med darrande händer lockar och längtar.

Varje ögonkast, ord och beröring analyseras innan det besvaras. Allt registreras innan man vågar släppa taget. Man flyger på moln. Man kvävs av oro.

Kärleken är så smäktande och stor att jag inte kan andas, jag kan inte höra något för suset i öronen av orden du sa. Fjärilarna har upplopp i min mage när jag vet att jag ska få se dig. Blir alldeles varm i bröstet av ditt namn. Tiden är oviktig men alltid allt för kort. Vi måste vara med varandra var sekund. Annars måste vi ringa och prata bort timme efter timme. Eller bara tänka och drömma och skriva ditt namn med snirkliga bokstäver. Ingen annan kan förstå. Det spelar ingen roll för vi har inte plats för någon annan ändå. De som tränger sig på och måste ta av oss vill vi bara stänga ute.

Vi känner varandra bättre än vi känner oss själva. Vi skrattar och vi gråter. Vi bråkar men mest älskar vi. Och jag ger allt till dig. Tömmer mig själv totalt. Kan inte var hel utan dig. I framtiden finns bara du. Åren innan du fanns är i onödan. Men här är vi just nu. Här och nu finns bara vi. I en egen värld. Allt ska vi göra tillsammans. För alltid. Jag måste ta in varenda millimeter av din kropp. Som om jag är rädd att inte minnas det jag undersöker var dag. Din hand måste alltid vara i min. Mitt namn tillhör dig. Det kommer alltid vara vi.

Plötsligt spricker allt, trasas sönder och sårar där ingen skadat förut. Lämnar ärr djupare än känslorna nått. River upp allt som någonsin funnits, skapar stormar av ingenting. Gör oss till andra människor och vi kommer aldrig bli desamma. Vi har lärt. Ett har blivit två igen. Och jag måste lära känna mig själv utan dig.