För ett par veckor sedan var flickvännen till en av de häktade svenskarna med i programmet. Hon berättade om att hon jobbar i kyldisken på Coop. Hennes pojkvän är fängslad på ogiltiga grunder i Etiopien, i ett fängelse där tv-apparater står på med hög volym hela tiden, lysrören blinkar dygnet runt, det är jättevarmt, folk ligger sjuka i malaria, tuberkulos och det finns en hierarki i fängelset som fick mig att tänka på boken El choco, en svensks berättelse om fängelsetiden i Colombia. Flickvännen berättar att i fängelset i Etiopien sover fångarna på golvet, de måste lägga sig i ordning för att alla ska få plats. Och de vet ingenting. Varken de fängslade journalisterna eller familjerna här hemma. Overkligt måste vara hennes nya standardkänsla. Tänk bara att som "vanlig" person vara med på riks-tv och prata om sitt livs sorg.

Tänk när hon lägger sig i sin säng på natten. Ensam. Och tänker på hur de ligger på ett smutsigt golv. Hon går till sitt jobb på Coop, för det är det enda hon kan göra.

Skavlan är ju inte den mest känslosamma, hans intervju med Natascha Kampusch var ytterst stapplig och ofin i kanten, mycket kanske på grund av tolkningen från tyska. Men ändå.

Här sitter vi i tv-sofforna och äter tacos och pratar om veckan som gått.

Någonstans i mitteuropa eller någon annanstans sitter ytterligare barn fängslade i hemliga källare.

Någonstans sover sjuka och hungriga fångar på ett hårt golv under trasiga lysrör.

I ett norskt fängelse sitter en sjuk man som är på ett korståg. På grund av honom är många frukoststolar tomma i Norge.