Ta fram näsduken och förbered er på känslan av äckel och tomhet som infinner sig av den här filmen. Man vill bara lägga alla sina livsplaner åt sidan och börja arbeta inom det sociala eller öppna sitt hem till massa barn som har det svårt. Jag missade den första kvarten av filmen men kom in i den precis när Kevin blir återlämnad av en socialarbetare till sin familj med försupna och sjuka föräldrar, massa syskon och misär i ett gammalt ruttet plåthus. Mamman är porträtterad som ett kvinnligt monster med långt nattlinne och trasiga tänder, hon slår, förnedrar och förstör sina barn. Pappan super och har epilepsi. Barngråt och skrik ger kalla kårar fastän det bara är en film. Men det är inte bara en film, det är en sann historia.

Om hur godhet kan läka men inte hela, hur djupt sådana ärr sitter. Kevin blir äldre, har ambitioner men hans bakgrund gör att han lätt blir lurad, desperat och han har inte full koll på livet.

Så tragisk men bra film, ett fattigt England under 70-90-talet, till och med rektorn agar eleverna.

Jag rekommenderar verkligen denna, se den med några kompisar som man säga "men gud" med under hela filmen och efteråt diskutera hur barn borde få växa upp.