Vår påsk har varit snöig men ganska solig, jag har haft ett helvete på längdskidorna och Kent har haft ett fantastiskt tålamod.
Det är inte så himla enkelt i en halvmeter nysnö i en skog med både uppför och nedför, och ett före där klister behövdes i uppför och valla i nedför. Vi skulle gå från Bakken till Flaksjøn och det var enligt men stegräknare, sju kilometer, det tog oss nästan fyra timmar. Jag hade surnat redan vid grinden. Sen hade jag grinat redan efter 100 meter och tagit av mig skidorna och börjat gå. Det var nämligen lång uppförsbacke och det går inte! Men det gick knappt att gå heller för man sjönk till knät för varje steg, och i skidskor liksom.

Mitt humör kan sammanliknas med en femårings, men Kent höll sitt humör uppe hela vägen. För varje gång jag ramlade blev allt ett så himla stort projekt, för det är inte bara och bara att ta sig upp igen med massa mjukt runt omkring. Här snackr vi inga uppkörda bred spår med belysning utan vi snackar vildmark!

Sist biten är det en gammal grusväg som var helt igensnöad, och när den gick uppför och uppför kunde vi inte gå på våra vallade skidor så vi bar dem istället, Kent bar mina och jag stavade mig fram. Snön slutade aldrig falla och jag var dyngsur och allmänt sur. Jag hade ju ramlat så mycket, håret hängde som istappar och det enda som var tortt var fötterna, och tur det i alla fall.

Till sist kom vi fram till stugan där Kenta mamma, faster, onklar och kusin väntade. Vi åt middag, drack vin och spelade spel innan vi däckade klockan två. Dagen efter väntade en härlig brunch, så småningom solsken och grillning men jag visste också vad som väntade... Vi skulle ju nämligen ner igen. Och då är det ju svanskotan som ligger i riskzonen.
Hemfärden började med jävligheter i första lilla backen, ja man kan inte ens kall det backe, utan mer ett gupp kanske. Och detta var bara på tomten... Sen gick det bra i nedförsbackarna på vägen, jag kände de gamla slalomtakterna sitta i och vi hade en bra fart ned. Sen kom helvetet, en lång uppförsbacke genom en myr. Att Kent inte mördat mig eller i alla fall bara lämnat mig åt mitt eget öde är beundransvärt.
Stavarna mördade mina triceps varje gång jag skulle resa mig från helvetesfallen i mjuksnön. Sen var den värsta biten plötsligt över och skogen väntade med sin plattare terräng. Innan det tog vi apelsinpaus och Rocker satt och njöt i solen.
Han var förresten så himla duktig hela vägen upp och ner, sprang på bakänden av våra skidor och fick korvbelöning vid grillen för det.
När vi var framme vid granngården tog jag i alla fall av mig helvetesskidorna och gick sist biten. Nu står de i ladan och väntar på nästa säsong, kanske vi kan bli kompisar på ett platt spår på ett par kilometer.

Vridna fotleder, knän som landat på hård skida vid varje framåtfall och trötta händer till trots så var det en fin tur när det var plant och glidet var rimligt.

Aja, några av Kents härliga bilder ska ni få. Det är detta som är påsk i Norge, skidor, hytte (stuga), och detta i över en vecka eftersom alla har ledigt hela veckan, som i skolan, lyxigt!