För en skrämmande bok! I en inte alltför avlägsen framtid har världen krigat ett biologiskt krig och folket i Moskva försökte fly ned i tunnelbanan för att skydda sig, och cirka 10 000 lyckades. Nu har de bott där sen åratal tillbaka. Jordens yta är infekterad av strålningen och nya arter har utvecklats, dessa monster är livsfarliga för människan.

Artiom är bara 16 år men redan van vid att gå med ett automatvapen i handen för att försvara sig mot eventuella attacker från bestarna. Han minns ingenting av världen innan kriget och han minns inte hur himlen ser ut. Hans vardag består av tälten på rad på hans station, de äter svamp och dricker te på torkad svamp, det äts mossa och ibland lyxas det till med lite fläsk. En dag får hans station besök av en annorlunda man, som ger Artiom ett uppdrag. Efter det måste han ut i tunnlarna på en ensam och skrämmande färd under vilken han ska lära känna Metrons alla konstigheter och faror.

Boken beskriver mörkret så bra, både det fysiska i och med att de knappt har el men även det mentala hos folket som inte vågar hoppas på att någonsin kunna återvända till ytan. På vissa stationer har man startat nya religioner, på vissa försöker man leva efter gammalt tänk, på vissa försöker man bara överleva och på vissa har man till och med gett upp det. Boken är skrämmande, tung och spännande, ända till sista sidan, och där, plötsligt, kommer det en twist som jag inte alls tänkt på men som kändes väldigt självklar!

Det enda som är jobigt med boken är alla de ryska orden, det finns en ordförklaring i slutet av boken, men ändå, det blir tungt med alla ryska namn och stationsnamn, svårt att hålla isär dem.

Det finns i alla fall en uppfäljare, Metro 2034, den ska jag skaffa mig asap så jag får läsa mer om den mörka världen.