Förut tyckte jag att Guns n roses-biografin Watch you bleed var den bästa rockbion jag läst. Nu tycker jag det är den här istället! Har alltid älskat Duff! Sexig då, välbevarad och fortfarande het idag. Och inte så där tragisk som många rockstars blir. Begåvad och fortfarande på en grym musikalisk nivå.

Boken handlar om hans uppväxt i Seattle, om hur Guns sedan bildas i LA och att han hela tiden vill behålla sina punkfötter i det som sedan ska bli grungens hemstad.

Beskrivningen av hans tidiga fall är vidrig och gripande. Han dricker tio flaskor vin om dagen under sin värsta period. Sen spricker hans bukspottskörtel efter att först ha svällt till en fotbolls storlek. Han får invärtes brännskador av syran och efter det måste han bli helt ren.

Den här boken handlar mer om kampen och allt det som hörde 80-talets LA till, än skvallret runt bandet och andra kändisar.

Kampen är genomgående i boken, först för drömmen om musik, sen för att hålla ihop bandet och sen för att överleva och bli ren. Duff skriver väldigt bra, idag jobbar han delvis som skribent och det märks.

Något som slår mig i boken och som han själv är och nosar på, är att Guns n roses historia är ganska sorglig för att de aldrig gladdes tillsammans åt sina framgångar, när allt exploderade hamnade de i separata loger, de hade egna visioner och viljor och vågade inte vara raka och ärliga mot varandra om de problemen som fanns. Fortfarande idag anklagas Axl Rose rent allmänt för att ha skulden till gruppens uppbrott, även om många av oss förstår att det inte var hans egoism som fick honom att bete sig som han gjorde under och efter breaket. Men Duff beskriver ångesten över att se sitt band falla sönder och hur alla har del i det, hans egen alkoholism, de andras heroinproblem och så Axls divalater.

I slutet av boken blir jag helt varm över insikten de kommer fram till och hur vuxna de blivit.