Fast jag lämnar dig kommer jag alltid tillbaka. Till mitt trygga lagomland där världens vackraste språk växer och frodas och utvecklas dag för dag. Där kvinnor har det lika bra som män, där vi kan välja var barnen ska gå i skola och vem vår doktor ska vara, där vi kan jobba  och få hjälp när vi inte kan det. Där vägarna ligger raka ocvh breda och muskulösa familjebilars sköldar skyddar tvåbarnsfamiljer på helgtur. Där solen värmer sommarvatten som blivit befriade från gnistrande vinteris. Där vi tror att köttbullarna är våra och tacos är en helig fredagsinstistution. Där toppiga och fyrkantiga hus döljer Ikeamöbler med något exotiskt inslag och på små balkonger och stora träterasser grillas det fläskfilé för fullt.

Mitt land där kulturen är bred och fantastisk, alla sorters konst uppmuntras, där våra blivande regenter är starka kvinnor, där sportstjärnor stolta bär våra färger och älgarna löper fritt i den gröna naturen.

Sverige, ibland vill jag avsky dig för din enkelhet, din väl vandrade vardagssäkerhet och dina pinsamma försök i att vara kontinental. Jag vill banna den grå vintern och den korta sommaren. Men så minns jag dig för vad du är, din rika och långa historia, stormakt, vikingarik, jämställdhetsmodern, industriell och lantlig, solsken och snö.

Lagom är aldrig bäst, men du är på lagom långt avstånd från mig när jag är borta. Man kan fly hur långt som helst, men inom sig bär man alltid sitt fosterland. Det vet man om man bott någon annanstans.

Pytt i panna och sill har aldrig smakat så gott som i Spanien, fotboll har aldrig varit så intressant som när Norge möter Sverige, svensk musik har aldrig varit så välljudande som i ett land där invånarna inte förstår texternas innebörd om öppna landskap, gråa städer och karg skärgård.