Jag har verkligen fastnat før Linda Olssons mjuka, beskrivande och vackra sætt att skriva på. Åt3erigen ær vi på Nya Zeeland, en medelålders lækare vid namn Marion smakar på sitt gamla namn, Marianne. Før hon har varit en Marianne, som væxt upp hos morfar men blivit hæmtad av mamma fastæn ingen riktigt ville det. Tiden med mamma blev inte bra, inte alls. Marion tænker tillbaka på den hær tiden nær hon en dag finner en liten pojke på stranden, en speciell pojke med tydliga spår efter misshandel. De blir næra vænner och Marion kæmpar før pojkens rættigheter samtidigt som hon berættar minnen før oss, kanske fyller pojken hålet efter den bror hon en gång haft, och återfunnit och førlorat igen.