I onsdags var vi på ultraljud, jag hade inte tänkt så mycket på det innan, men på tisdagen blev jag helt nipprig och uppspelt! Och i väntrummet på sjukhuset kunde man undra om jag var vuxen nog att bära ett barn, kände mig själv som ett! 

Jag trodde att vi först inte skulle se nånting utom lite grått blurr men låtsas som att vi hängde med. Så var det verkligen inte, på en gång när hon satte ned, hmm, mojängen, vi kallar den staven då. Så såg jag det där klassiska bebisultraljudsbilden! Hon hittade bebisen på en gång och den låg dör så fint och gossigt med fötterna över huvudet, en liten yogababy! Hon träck hårt med staven på magne, det gjorde ont när hon skulle finna olika vinklar och visa oss olika saker på skärmen. Men vilka detaljer! Vi fick se hela kroppen bit för bit, hon checkade ryggraden, att överarmar och underarmar hade rätt antal ben, att armbåge och fingrar såg bra ut, samma sak med benen och tårna, och fötternas vinkel. Hon mätte huvud, bål och lårben, och räknade hjärtats kammare, några blodsäckar i magen samt kollade njurarna. 

Det blev action på den lilla, den viftade med ena benet jättemycket och gömde ansiktet lite bakom andra foten, akrobatisk! Den drack fostervatten, eller som jag väljer att tänka, Bris med hallon och granatäpple, för det drack jag i väntrummet. 

Så frågade hon och jag hade bestämt mig precis innan eftersom Kent så gärna ville veta könet, och hon visade klart och tydligt att det är en liten pojke som ligger där inne och myser!!! Det kändes så självklart när hon sa det, och nu känns det kul att veta lite mer vem det är som huserar i min mage! Jag själv måste kolla på bilden hela tiden där han ligger med sin putnäsa och mun!