Lördagen var den stora konsertdagen! Vi började med att åka till piccadilly circus, tog en drink i väntan på en kompis, när han kommit gick vi till Soho och hängde återigen i bokaffärer, konstnärsbutiker och plötsligt var vi framme vid Carnaby street! Mitt mål! De har nämligen dedikerat hela gatan till Rolling Stones 50års-jubileum! Det var Stonespynt längs hela gatan och en specialbutik hade öppnat som bara sålde Stonesprylar. Där fanns det koffertar med gamla biljetter, kläder de hade burit osv, ascoolt! Och svindyrt :/ Men men, kul att kolla på i alla fall! Det var shoppinghets längs hela gatan, vi fann en innergård med uteserveringar och ett stort träd i mitten med butiker runt, lite häftigt! Vi kom ner till en annan stor gata, minns inte vilken, möjligen Regent street, där var det ännu mer folk och shoppinghets inför julen. det var julsånger i varannat hörn och det kändes som det var happenings överallt, extrema skyltningar, utklädda igurer utanför leksaksaffärer och tusentals britter med shoppingkassar. Inte helt för oss. 

Vi tog en taxi till Hyde park och vandrade en frisk och fin promenad genom en del av den, jag tänkte att här har många legendariska konserter ägt rum, och vilken än mer härlig park det må vara på sommaren! Nu var det hundar, hästar, folk och en vinterkarneval, luften var hög och frisk och solen sken, inte helt fel det heller. 

Vi trampade ut ur parken i Knightsbridge och letade efter en restaurang med lediga bord, vilket var omöjligt! Alla pubar, cafén, allt, var proppfullt! Så vi väntade med maten och tog ett varv på Harrods istället. Och vilken mardröm det var! Så otroligt mycket folk, mer än på Gröna Lund i juli, det gick inte att röra sig, det gick inte att lokalisera sig, det var tusen grader varmt och folk tryckte på och trängdes men inte särskilt många verkade handla, utan mest vara där för att ha sett det berömde varuhusets från insidan. Jag började utveckla något som påminde om en panikattack, visste inte hur jag skulle ta mig därifrån! Det enda som var mponerande där och då var en vackert klädd operasångerska som underhöll från en balkong ovan rulltrapporna. Så jämför vi det med nån Idltvåa i Skärholmen centrum. Ja.

När vi väl kom ut, eller jag banat väg ut och de andra hasat efter utan större val hoppade jag bara på en buss för att komma bort! Bort från den hetsiga gatans trafik, shoppare, pälsprotestanter och tunnelbaneköare. 

Ett par stationer bort kändes det genast bättre och vi hoppade av vid ett litet torg vi tyckte såg mysigt ut. Det visade sig vara Kensington Square och där fann vi en riktig höjdarrestaurang med rustik inredning och brutala maträtter, precis vad vi behövde! 

Det serverades massa kött och goda pommes på stora skärbrädor. Vi åt tills vi storknade! Och delade därefter tre stycken på en bit cheesecake. Resans enda dessert. 

Storengentiden går ju inte som andras klockor och man kan visst dras med, vi hade nämligen tänkt komma oss till hotellrummet till fyratiden för att duscha, softa och dricka ett par öl. Men nu var klockan redan långt över fyra. Snabbt hem, byta om, plocka fram biljetterna och ta tuben upp till Kentish town och det fantastiska Forum där Rancid skulle spela!

 

Allt var så välordnat, artigt och fint, inte som nån tryckande kö utanför Globen, mer som ett nobelt besök på en opera. Vi köpte lite merch och ett par öl och fann plats på de röda sammetssofforna. Gamla kristallkronor lyste svagt och när förbandet drog igång förenades svettpunken med år av historia i de guldiga väggarna. 

Tre konserter senare var man lyrisk, salig, svettig och slut! Baren bjöd på massa olika öl, drinkar, bubbel och vin, toaletterna hade ingen kö, folk betedde sig mänskligt men djuriskt punkigt. HELT PERFEKT! 

Vi två var två döda svettiga svin och tog tuben hem, köpte vrålstark kebab och åt den i nattens ljumma tiogradiga värme. Det var som en vårig kärleksnatt på musikendorfiner!

 

Söndagen kom och jag hade hängt på en Do not disturb på dörren, men vi vaknade rätt tidigt och var inte bakis! Den slemmiga stabbiga frukostbuffén var inte sexig den här dagen heller men vi började där i alla fall. Efter det var det dags att turista lite sevärdheter så övervåningen på en röd buss fick sightseeinga oss till Trafalgar square och äntligen fick jag utlopp i min längtan efter överdådiga byggnader och statyer. Det var gammalt, gammalt, gammalt, blandat med memoarer från andra världskriget. Vi funderade på en flodbåt men det kändes ändå lite kyligt och Kent var jätteförkyld. Vi åt en pannkaka i ett stånd nedanför Big Ben och jag blev hänförd av det jag alltid trott varit ett brunt klocktorn. Det visade sig vara en gigantisk byggnad krönt av ett fantastiskt utsmyckat klocktorn med gnistrande juvelfärger och glimrande guld. Från Big Ben ledde promenaden över torg med statyer av, för oss, mer eller mindra kända personer, förbi katedraler och  imponerande byggnader till St James park, en djurrik, höstblomande härlig liten plats med varm sol och skön atmosfär. I parkens ände började uckingham palace ta vid, det var inte så värst mycket att se själva slottet, men området runt omkring där allt var i marmor, guld och dekorationer fick en att tänka till på hur det är planerat med slottet. Vackra vägar in till det med dekorativa grindar och portaler, en vacker park framför, stolpar prydda med länder som varit engelska kolonier. Historiens vingslag gjorde sig lika påminda som tv-sändningen av William och Kates bröllop. 

 

Vi återvände till ungdomen och åkte till Baker street för en snabb lunch på ett hak och sen shopping till oss själva samt julklappar på Beatlesbutiken och Rock n rollbutiken vilka låg förträffligt fint mittemot varandra. När vi kom ut med massa påsar öppnade sig himlen och det öste ner regn och blixtar och åska dundrade. I en kvart eller så! Vi åkte hem och lämnade av dagens fynd och sedan vidare till Camden där vi köpte biljetter till Hobbiten, åt romantisk middag på en äkta italiensk restaurang där Kent ätit sitt livs näst godaste pizza. Sen var det biodags, även på bion fanns det bar och det fanns Ben and Jerrys! Det var lite så där som man ser på amerikanska serier, folk kommer och går lite, handlar mer, går på toa och pratar lite då och då under filmen, men men, det störde inte mig för den var ju jättebra!

Efter det var det natta och sen vaknade vi till en sorgfylld morgon, för vem ville lämnna det här?! 

Men det var vi så illa tvungna till, jag kände det som att lämna en ny riktigt fin vän som jag lärt känna bra, det kändes som jag hade tagit mig till flygplatsen tusen gånger förut, jag orkade inte prata utan var lite i min egen värld, jag hade nämligen andra 50 shadesboken i knät. 

Resan hem var bara. Ja så där som bara hemresor kan kännas. Tråkig mellanlandning på svindyr liten äcklig flygplats i Stavanger. Mörker när vi landade. Ställa väckarklockan på 06.30. Känna verkligheten återvända. 

Men så kom julen, så det var ju bra!