Systrar for ever

Vi låg vakna i sängen och pratade innan morgonen skulle tvinga oss upp. Men telefonen hann före, det var Pernilla och klockan var halv nio på morgonen, nu händer det! Visste jag innan jag hunnit svara. Och lilla lillasyster sa med glad röst att hon haft värkar under natten, jag svarade att jag kommer då. Hon förstod inte helt, men för mig var det solklart. Jag skulle vara vid hennes sida. Väskan var redan packad och jag hoppade in i bilen och försökte stressat hitta en verkstad som hade tid att byta mina vinterdäck till sommardäck, gav till slut upp och stoppade in däcken i bilen och körde söderut. Flera gånger pratade jag med Pernilla i telefonen och vi var inte ens säkra på att vi skulle hinna ses ikväll. Jag körde fort men försiktigt och hade knappt tid att stanna och kissa, men när jag kom fram till rondellen som berättar att man är hemma i Väsby igen var det inte dags för någon bb-färd ännu.
Regnet öste ned och inne i det blivande familjehemmet var ljus tända, det var varmt och mysigt och luktade gott, helt nystädat och det lilla barnrummet stod och väntade på att fyllas av en inneboende. 
 
Trots ihållande värkar var Pernilla vid gott mod, Niklas en aningen stressad och vi drack kaffe och bokförde med klockslag varje värk. Sent på kvällen, runt tolv körde jag dem till Danderyd, jag var aningen tveksam till att ankomsten var så nära men vad vet man när det är första gången? Släppte av dem utanför förlossningen och åkte tillbaka till lägenheten och skulle försöka sova. Det gick ju så klart inte. Så när telefonen ringde en timme senare åkte jag piggt och hämtade dem igen. Då var Pernilla rätt sliten. 
Några timmars sömn senare var det morgon igen och vi ringde mamma och pappa och berättade vad som var på gång, de var chockade och glada! Men ännu skulle vi få vänta ett par dygn på lilla Dante. De dagarna är en annan historia.
 

Kommentera här: