BF var 30 augusti, man har haft fokus på det här datumet så länge. Så kom dagen. Och passerade... En vecka innan var vi på föräldrakurs och jag började må otroligt dåligt. Då trodde man kanske att något var på gång... Men nej. Hade massa tyngd i nedre delen av magen och ont hela tiden de sista veckorna, sov dåligt, jätteont att vända sig och resa sig ur sängen, kissade hundra gånger om dygnet, mordisk halsbränna som väckte mig om nätterna. Ont i låren och ont i höfterna, kunde ju bara ligga på sidorna och sova och titta på tv i soffan.

Dagen innan bf var jag nästan hundra på att något skulle ske, kvällen innan hade vi varit hos Kents mamma, hon har en massagestol och jag satt ett par rundor i den och lät kroppen knådas och skakas. Hade sen känningar i magen hela natten och fortsatt på morgonen. Jag fotade saker under dagen för att minnas vad vi gjort den dagen, Kent ville stanna hemma från jobbet men jag tyckte han kunde åka iväg. 

På eftermiddagen åkte jag till Lise och vi gick en liten promenad, sen hade vi tjejkväll, Rentate var på besök och vi lagade mat och mös, jag låg mest i soffan och hade ont i magen och vi var alla väldigt spända! Sen blev det mer och mer i magen, jag ringde Kent som var och fiskade och bad honom börja köra tillbaka för att komma och hämta mig. Kanske skulle vår bebis bli en av de 10% som föds på datumet?! La mig och sov och vaknade besviken om morgonen.

Vi tog en promenad och Kent gick och röstade, vi åt på restaurang och då gick jag på toan och slemproppen hade gått. Vi blev helt till oss, Kent undrade om vi skulle gå hem, men jag var lugn.

 

Sen började väntehelgen, Kent var ledig flera dagar och vi gjorde typ ingenting förutom att vara rastlösa, jag trött och sliten och vi kunde inte direkt göra nånting, dagarna var långa och lägenhetens väggar kändes trånga. Folk hörde av sig hela tiden och frågade hur det gick och vi hade ju inga svar.

 

På onsdagen kände jag mig trots mer smärta ändå ganska pigg, jag bestämde mig för att gå en promenad med Rocker. Vi gick en timme, sakta sakta mak, vaggandes fram, med sittpaus. Kom hem till en man som städade hemmet, skurade, dammsög, putsade fönster osv. Då fick jag teckningsblödning, ytterligare ett tecken på att förlossningen kan vara runt hörnet. Och ju mer klockan blev, desto mer drog det ihop sig i magen med jämna och korta mellanrum. Kent åkte och lämnade Rocker, vi åt middag, pratade med familjen, och klockade värkarna med en app. 

Det blev natt och vi kollade spansk komedi, Kent kunde (som de senaste dagarna) inte alls koncentrera sig utan spelade istället patiens på mobilen. Så kände vi att det nog var dax, vi ringde till Föden, som det heter här, och de sa att vi var välkomna. Vi fotade magen, packade ihop det sista, ringde taxi. Jag stapplade ut i den svala natten, helt överhettad. I taxin genom en stilla stad började jag grina, jag blev så rörd, som om livet passerade i revy.

I alla fall de sista 8½ åren. Från den spritblöta natten på ett torg i Spanien till den blå lagunens ånga och lukten av nystädat i det grå köket på Hagvägen, skogen utanför fönstrena när vi kom till bostadsrätten första gången, hisnande känslan i magen när vi körde flyttlasset norrut, fjärilarna i samma area när kyrkportarna slogs upp. Plusset på stickan i mellandagarna... 

 

Stapplandes in på sjukhuset genom gångar, tomma korridorer och upp i hissar till en stilla avdelning. In på ett undersökningsrum och där väntade en smärtsam undersökning. Jag var inställd på att det skulle kännas typ som en gynekologundersökning men det kändes som hon körde upp halva armen och bände runt. Och meddelade 1 centimeter öppning. Jag hade gissat på 4 och Kent på 7... Hon meddelade också att jag skulle känna när värkarna ändrade karaktär och tills dess fick vi åka hem och vänta.

Stapplade ut igen och in i en taxi igen. När vi kom hem somnade Kent på en gång, klockan var väl runt tre-fyra på natten, jag lade mig på soffan och kände värkarna ändra karaktär ganska på en gång. Jag satte mig i duschen och duschade varmt ett par timmar, har duschat kallt sen maj typ, men nu hjälpte verkligen värmen.

Steg ut, tillbaka till soffan, kramade en kudde för varje värk, det blev morgon och Rocker kom hem igen, vi lade oss allihop i sängen men jag kunde inte sova och det var värre att ligga där. Prövade duscha igen och det hjälpte, tills varmvattnet tog slut. Det som hela huset delar på, sorry! 

 

Kokade havregrynsgröt, åt lite och spydde. Småskrek i en kudde för varje värk Dags att väcka Kent. Han gjorde frukost, jag kved och spydde, han plockade lite, jag kved och spydde, han gick en promenad med Rocker, jag kved och spydde. Jag ringde till Föden igen och meddelade att vi kommer nu! Kent ringde taxi, jag stod på gården och försökte hålla mig uppe genom värkarna. Trots att turen till sjukhuset bara är fem minuter var jag nära döden, varje gupp och ojämnhet i vägen skakde om hela mitt inre, jag satt och kramade en kudde och råsvettades, ville skrika men bet ihop inför chauffören. Klockan var cirka två på dagen denna torsdag.

 

Vi kom in på sjukhuset och jag stod lutad mot fönsterbrädan grinandes i min kudde när Kent pratade med receptionisten, vi fick sitta ner ett par minuter innan en jordmor kom och hämtade oss. Nu behövdes ingen undersökning, vi fick ett eget rum och hon klädde av mig mina kläder och satte på mig de sexiga stortrosorna med en blöja plus binda i samt en härlig sjukhusskjorta. Hon frågade om jag ville bada och det ville jag. Medan badvattnet rann undersökte hon mig. Nästan 2 cm... Modet sjönk en aning och jag spydde lite.

 

När jag klev ned i det djupa badkaret med tända ljus sa hon att man inte skulle ha varmare än 37 grader så inte bebisen blev för varm och jag tänkte på mina 3-4 timmar i mycket varmare dusch än så hemma. Men men. Så gick den jordmoren av sitt skift och vi blev själva en stund. Kent fick mig att försöka dricka lite vatten mellan värkarna och jag låg och vred mig i badkaret. Men det hjälpte och det var väldigt skönt att känna mig viktlös och

inte belasta någon del av kroppen. 

En ny jordmor kom in, en ung och pigg tjej, jag spydde med jämna mellanrum och fick pröva olika drycker, vatten, saft, energidryck, youghurt och även en tugga på en macka. Men inget stannade kvar. Kent höll min hand genom varje värk och var väldigt stöttande. Efter ett par timmar i vatten ville jag upp och lägga mig i sängen. Jag var väldigt trött och den första jordmoren hade sagt att om jag spydde mer skulle jag få dropp. Men nu fick jag inte det. På med stortrosa och inläggen igen, men ingen skjorta, jag var så varm och ville inte ha på mig några kläder. Sängen kändes stenhård och det fanns ingen position att ligga i. Den nya jordmoren undersökte mig och konstaterade att tappen var mjuk och töjbar men öppningen fortfarande bara ett par centimeter. Nederlag kände jag.

Kent fortsatte att stoppa in sugröret i min mun mellan varje värk och jag fortsatte spy. Spydde så jag nästan svimmade, det prickade för ögonen och svetten forsade. Kent blev proffs på att snörpa ihop spypåsarna de har på sjukhuset och han såg till att det alltid fanns en ny bredvid mig. Jordmor hämtade varma rispåsar och påminde mig om att andas genom värkarna. Kent sprang iväg och köpte en varmkorv till sig själv för det hade nu blivit sen kväll. Jag drack flera gånger nånting mot halsbränna eftersom den plågade mig även nu. Så klart. 

 

Så gick vattnet när jag låg på sängen, som tur är var den klädd med så kallade kladdlakan som suger upp vätska. Men herregud, det kändes som när man kissade på sig när man var liten, jag låg på sidan och det forsade. I övrigt kändes det ingenting, inget tryck, eller smärta eller konstigt på nåt sätt, bara vatten som rann. Tur att man hade blöja och binda då! Det blev iofs genomblött, man har ett par liter fostervatten i sig.

Ombyte till nya trosor och nya lakan, sen undersökning, och jag hade öppnat mig nån centimeter till. Men aldrig fick man höra de siffror man hoppades på.

 

Min inställning hade varit en så naturlig förlossning som möjligt, men jag hade ändrat mig redan innan vi åkte in. Nu fick jag akupunktur mot både smärta och illamående. Det hjälpte lite mot ryggvärken, för gud vad det gjorde ont i ryggen! Och magen, och mellan benen. Efter ett tag ville jag ner i badet igen. Jag fick ha kvar akupunkturnålarna i ryggen och huvudet, de i ryggen satt tydligen väldigt långt inne och var fasttejpade. Resten togs bort. Badet var så där den här gången. 

 

Och det var dags för ny jordmor. Timmarna hade alltså rullat på, själv hade jag ingen koll. Det var mörkt ute, så mycket visste jag. Det fanns en digital klocka ned till sekunder på väggen, men den var strategiskt placerad ovanför huvudändan, troligen för att man inte ska hänga upp sig på tiden. Upp ur badet igen och den nya jordmoren ville få mig att gå runt lite. Lätt. Stöttad på en hög rullator prövade jag gå lite i rummet men jag var helt slut och hade så otroligt ont. Jag låg på sidan i sängen och höll på att ramla ur flera gånger när värkarna kom, Kents hand var mitt stöd samt varma rispåsar. Och så tjatet om att andas. Jag gjorde mitt bästa mellan vrålen och fick beröm för att jag var bra på det. Men nästa undersökning visade inga framsteg i öppningen. Hon tjatade om att upp och gå och jag valde istället att bada. Den här gången var det ganska skönt igen. Men bara till en viss grad. Och vid nästa undersökning tog hon hjälp av en kollega, och båda konstaterade inga framsteg. Man märkte att de inte vill nämna några siffror högt, istället påpekade de positivt att tappen var mjuk och töjbar.

 

Jag började skrika om epidural och blev hörd efter ett tag, men den måste sättas av en anestesiläkare och han kunde inte komma ännu. Han kunde heller inte svara på när han kunde komma. Väntan blev lång för mig och ajg kände mig mentalt nedbruten. Fysiskt var jag redan helt paj. Jag skrek om hjälp och fick varma rispåsar. Jippie. Värkarna tröck nu nåt enormt nedåt och jag hade den där känslan man läst om, att skita ut en vattenmelon, eller kanske ännu hellre, en pilatesboll. Vid varje värk rann det dessutom mer fostervatten så det kändes som jag kissade på mig varje gång.

 

De förberedde min hand med en kanyl för när man får epidural kan man drabbas av nåt som jag tror var lågt blodtryck och då kan de behöva ge dropp på en gång.

Till slut kom han in och han ställde frågor och jag ville inte svara, jag ville bara ha bedövningen som alla rosat. Så skulle jag sitta upp och sitta helt still och skjuta rygg. Han tröck och tröck runt min ryggrad och satte bedövning och till slut epiduralen. Jag visste inte så mycket om denna, visste t ex inte att den var kopplad till ett dropp som styrde bedövningen, jag trodde det var en spruta med bedövning som satt i en stund liksom. Nu var jag alltså kopplad till en maskin med slangar, samt att jag fick två band runt magen med mätare för värkarna samt bebisens hjärtslag. Efter en liten stund började allt kännas aningen bättre, ryggen blev bättre och övre delen av magen kändes bättre. Men värkarna var fortfarande smärtsamma. En stunds vila fick vi, jag skickade iväg ett par sms, Kent blev jättetrött och allt kändes i alla fall uthärdligt om än inte revolutionernade bekvämt. Klockan var runt tre på natten. Inga stora framsteg med öppningen och jordmor var inte längre nöjd med värkarna så jag fick värkstimulerande dropp. Vilket jag inte var sugen på. Så mer slangar och med alla dessa uppkopplingar ville hon att jag skulle försöka sitta och gå omkring för att få ner epiduralens verkan i kroppen. Och jag prövade verkligen, men det var så hemskt att gå, nu var jag även tvungen att släpa på dropp och maskinstativ samt luta mig mot rullatorn och vara försiktig med ben och fötter för de kunde vara påverkade av epiduralen. Jag skulle sätta i hela fotsulan ordentligt, men inte sträcka på knäna. Det droppade även blodblandat vatten från mig trots blöjan och bindan.

Hon ville att jag skulle gå på toa, och hon och Kent var tvungna att vara med. Så kul. Jag bad Kent vända sig om när jag torkade mig. Försökte liksom upprätthålla värdighet i den absurda situationen.

 

Jag kände mig inte vidare nöjd med epiduralen nu, den hade hjälpt till ett par timmar, men nu kändes det som vattenmelonen skulle spränga sig ut genom underlivet eller baken. Jag fick sitta (ajajaj!) på sängkanten och få extra doser bolus efter rådgörande och ännu mer frågor från anestesiläkaren, orkade inte svara och han duttade runt med en kall bomullstuss på olika kroppsdelar och jag skulle svara på vart det kändes mer eller mindre kallt. Vägrade i stort sett att svara. 

När jag fick de ökade doserna hjälpte det lite, men det gjorde så himla ont att sitta, det kände som jag jobbade mot melonen då. Kent höll min hand och baddade med kalla trasor när jag hade värmeattacker, han sa att när jag fick dosen blev jag kall och grön på en sekund och var helt borta. 

 

Efter flera timmar, undersökningar samt en ny jordmor hade jag redan börjat be om kejsarsnitt. Jag hade så ont, epiduralen var inte särskilt verksam, man fick inte bada efter man tagit den, och jag spydde, var trött, hade inte sovit sedan natten till onsdag, nu var det fredag morgon, och inte ätit nåt sedan onsdagkvällen. Jag kände att det inte skulle gå, fick den känslan så intensivt, inte bara för att det gjorde ont och de fakta att han inte kom längre ner i bäckenet och öppningen stod still, det kändes som jag visste att det inte skulle gå mer framåt. 

Och det kändes så hjälplöst, vad var nästa lösning liksom om vi skulle fortsätta vänta på de sista tre centimetrarna? Jag skrek att jag behövde hjälp om och om igen.

 

En ny anestesiläkare kom in och informerade om spinalbedövning som gör en helt bedövad i hela kroppen, men det är också vad den gör, det garanterar inte att jag skulle vara mer öppen när den var över eller att jag skulle orka mer. Och det tuffaste låg ju fortfarande framför oss, energin måste ju finnas för att trycka ut barnet när man väl kommer till det stadiet. Läkaren prövade flytta epiduralen längre ner i ryggen och de fortsatte tjata om sitta, stå och gå. Jag satt nån minut på en pilatesbol (ironiskt nog) men herregud, kroppen var helt slut, benen skakade hela tiden och jag orkade ingenting. Efter att epiduralen flyttats domnade fötterna, och det var allt som hände. Personalen fick hålla i mina ben när de undersökte mig för de skakade så mycket. Och varje undersökning gjorde så himla ont! Jag hade nu också fått en sladd in i mig som fästs på bebisens huvud och hade alltså ännu mer att hålla reda på. Fasttejpade slangar och sladdar över halva kroppen.

 

De hade sagt att om flytten av epiduralen inte skulle göra någon verkan skulle jag få kejsarsnitt om en timme. Det var som om de hört min bön! Plötsligt fick jag en tidsbegränsning att förhålla mig till. Jag skulle inte dö av och i smärtor. För så hopplöst hade det känts den sista tiden, det var liksom tomt för alternativ på hjälp och lindring och inte en millimeter närmre att kunna föda mitt barn. 

 

Så förbereddes det för kejsarsnitt, jag kände bara en oerhörd lättnad, jag frågade Kent om han kände besvikelse eller rädsla men han sa nej. Jag var helt slutkörd och när de fäste kanyl i andra handen, samt kateter i mig och tog blodprover kände jag ingen av de smärtorna. De rakade könshåret och gav mig två panodil(?!), satte på mig rena trosor, blöja och binda samt ren skjorta. Så fick jag koppla bort epiduralen och elektroden från bebisen samt ta bort banden från magen och flytta till en annan säng. Det hade inte ens gått en timme än och det var så skönt att det hände något. Den nya sängen var mjuk och hade rena blommiga lakan. 

 

De informerade mig om att det skulle vara många på plats i operationssalen och att det var helt normalt, och sen rullades jag iväg med Kent bredbid mig. Jag såg korridorer och hissars tak passera och jag var så glad att jag äntligen skulle få hjälp, jordmor påminde flera gånger om att snart har ni pojken i era händer, men jag kunde inte alls tänka på det, det hade jag inte kunnat under hela förlossningen. Jag kände det bara som att äntligen skulle någon rädda mitt liv.

 

Inne i operationssalen fick Kent inte följa med på en gång, jag är glad att jag var förvarnad över antalet människor, annars hade jag nog blivit rädd. Alla hälsade och presenterade sig och var grönklädda och proffsiga och för mig räddare med munskydd, jag log åt alla ögonpar som pratade med mig och skötte sina enskilda uppgifter. Jag fick syrgasslangar upp i näsan, dropp i båda händerna och flyttades till en bår. Så skulle jag sätta mig upp för att få spinalbedövning i ryggen, alltså en helkroppsbedövning som vi pratat om innan. Jag frågade hur lång tid det skulle ta för den att börja verka och fick svaret på en gång om allt blir rätt. Så fick jag en värk när jag satt upp och visste att det skulle bli den sista, efter det tvättade de min rygg, tröck på massa punkter, satte massa nålar och jag lade mig ner och kroppen försvann. Så himla skönt!!! Armarna och ansiktet var de enda kropssdelarna med lite känsel i, de började skaka och hoppa och jag hackade tänder. 

 

En kollega hade berättat att hon under sitt kejsarsnitt sett hur det speglades i lamporna ovanför, detta vill ejag inte se men jag dubbelkollade och såg ingenting i dem, höll ändå undan blicken under ingreppet. Framför ansiktet hade de satt upp ett skynke och de började tvätta magen och jag kände ingenting. Jag frågade efter Kent och precis då kom han och jordmor in, ombytta till operationskläder de med. Han satte sig vid mitt ansikte och såg lugn ut, men han hade tydligen inte känt det så på insidan. 

 

Jag kände ingenting i magen, inget tryck, inte att de rotade runt, ingenting, vi hörde ett rejält slurpande ljud när de började suga ut fostervatten (hur kunde det finnas något kvar?) och sen hördes ett, i mina öron gulligt gnyskrik, men tydligen var det ett skärande babyvrål, och ute var han! De visade upp honom bredvid skynket (minikopia av morfar i det ögonblicket tyckte vi båda) och jag torrhulkade chockat, Kent fällde några tårar och bebisen skrek. De tog honom till ett bord och Kent fick komma dit och klippa navelsträngen. Jag frågade om han var bra på alla sätt, ni vet, tio fingrar, tio tår osv. Det intygades att han var perfekt och han slogs in i sjukhuskläder, mössa och filt och Kent kom med honom till mitt ansikte. Jag var för bedövad för att själv kunna hålla men jag fick beskåda det vackraste jag någonsin sett, han hade så fint ansikte och djupa ögon där han låg hos oss. Under tiden stoppades mitt innanmäte till rätta och jag syddes ihop men ägnade inte det en tanke.

 

Kent och jordmor gick iväg med vårt lilla underverk och jag lyftes på någon form av glidlakan över till min sköna säng med blommiga lakan. Kände fortfarande ingenting i kroppen förutom att det kliade i ansiktet men när jag kliade kände jag inte det. Lite frustrerande. All personal gratulerade och jag tackade alla, där dök också en familjebekant till Kent upp och hade varit med under proceduren. Hon hade hämtat honom i väntrummet och hållt honom i handen på väg in, något han var lättad över, han sade att de tio minutrarna i det väntrummet varit det värsta under hela proceduren.

 

Så rullades jag till en annan avdelning och dit kom Kent och jordmor med en barnvagn med vår fina son i. Fortfarande för bedövad för att hålla honom ville jag i alla fall titta mer på honom och han var fortfarande lika fin. Han hade vägts och mätts och han låg nu nöjd i fars armar. Utanför fönstrena lös solen på träd som börjat få gula löv och jag och Kent var så lyckliga!!! Jag fick akutbehov av att ringa mamma, så jag gjorde det och berättade med groggy röst att han kommit och allt nu var bra. Så ringde jag pappa, Prillan och Sofie också. 

 

Plötsligt kunde jag vicka lite på en tå, och så en till. Två sköterskor tvättade mig, kontrollerade katetern och satte på mig ren skjorta, sen fick vi åka till vårt rum på en annan avdelning. Där skulle vi stanna till tisdag. 

När vi kom till rummet fick jag hjälp med att pröva att liggamma, det gick jättebra på en gång trots halvt domnad kropp. Mitt fina barn låg tätt intill och jag fick titta ordentligt på honom. Lyckan och ron i själ och kropp (epidural, spinal, panodil, morfin och voltaren) var fullständig och när han blundade och slutade äta lyfte Kent det lilla filtpaketet till sängen och sen somnade vi alla tre i varsin säng och sov tills det blev kväll.