Astor André F S gjorde entré efter en jobbig förlossning som avslutades med kejsarsnitt. Jag ska skriva ner hela berättelsen och vill ni sen läsa är det valfritt. Men nu vill jag berätta om vem han är, denna lille man som fyllt vårt liv med högre betydelse. Innan trodde jag att jag var så lycklig och nöjd med livet på alla sätt och vis, men nu har jag förstått den verkliga meningen med det. Att skaffa barn rekommenderas!!! Så mycket kärlek som fyllde mig på en gång, känslan av att vilja beskydda den lilla krumeluren mot allt från röd rumpa till krig. Värmen man känner när han ser på en och gosar in sig mot ens nyckelben. Den mjuka huden, hur mjuk kan den liksom vara? Det är som att röra en mjuk sommarvind när man stryker honom på halsen.

 

Han föddes på en fredag och vi kom hem på tisdagen därpå. Det var så klart skönt att komma hem, Kent hade varit hemma innan och plockat undan lite disk och ordnat, så det var en riktigt avslappnad känsla att komma hem till vårt hem som var redo att bli ett familjehem. Vaggan, vagnen, skötbordet, barnkläderna, allt väntade på att börja användas. Men på en gång vi kom hem blev vi aningen osäkra på oss själva lustigt nog. Allt blev mer verkligt när man kom ut ur sjukhusbubblan, även om inte vi använde dem till någon hjälp med Astor. 

Kent cyklade hem och hämtade bilen och vi åkte de korta minutrarna hem, varje gupp kändes det som om hela mitt maginnehåll skulle ramla ut genom snittet. Men Astor sov så fint i bilbarnstolen. Lise och Tom kom och lämnade Rocker som inte brydde sig nämnvärt om sin lillebror. När de hade åkt lade vi oss alla fyra i sängen och tvärsomnade. Sov till nio på kvällen allihop, och det var jag som vaknade först, inte Astor. 

 

Vi värmde lasagne som jag hade förberett och fryst in, och ja, man var glad för det där och då. Sen när natten kom var vi envisa med att han skulle ligga i sin vagga, och det gick, med lite kamp emellanåt. Matpaus, blöjbyte, rapning osv. Men vi sov jättelänge dagen efter och kände oss bortskämda! 

Bara det att vakna på morgonen, lyfta över honom till vår säng, liggamma och sedan låta honom ligga kvar och mysa. Ja man hade kunnat dö lycklig där och då. 

Istället för att dö startade vi morgonen långsamt och sent och gick sedan på premiärtur med vagnen. Hela familjen i indiansommarens värme. Och han sov så fint! Vi skulle handla men jag fick ta sittpaus på en bänk med vagnen och Rocker medan Kent handlade. Magen brände och ömmade och jag kunde knappt vara helt upprätt. På vägen hem stapplade jag de sista stegen långsamt och somnade på soffan på en gång när vi kom in. 

 

Kent jobbade lite på torsdagen och fredagen, på torsdagen var Lise här för att hjälpa mig. Jag hade fortfarande problem att resa mig ordentligt och särskilt då med Astor i famnen. Nätterna gick bra trots att vi inte delade på dem, men det var bra skönt när det blev helg igen och jag kunde be Kent ta blöjbyte om natten när jag hade haft amningspass.

På lördagen åkte vi till Kents mamma, Astor satt så fint i bilstolen tur och retur utan att säga nånting. Vaken och nöjd bara! Farmor bytte glatt blöja efter blöja och barnvaktade en stund när vi åkte och handlade. 

 

Igår hade vi hembesök av helsesöster från vårdcentralen. Hon informerade om massa som jag vid det här laget läst och hört tusen gånger men som säkert inte kan upprepas nog för vissa. Hon vägde klumpen som ökat från 3945 vid födsel, 3700 vid utcheckning från sjukhuset och nu var han uppe i 4,2 kg! Men det kan jag förstå, så som han äter. 

 

Efter hennes besök åkte jag på en timme fotvård tillsammans med Maria. På lyxigt spa satt vi och slappade och jag tänkte att det hade varit mysigt med en liten bebis i famnen under tiden men det var inga problem att vara borta. Fick dock amningsparkera mig direkt när jag kom hem igen, hade då varit borta exakt två timmar.

Så har vi varit föräldrar i en och en halv vecka. Och det är mer fantastiskt än man kunnat ana, tro och föreställa sig. Men det är mycket amning, och massor av blöjbyten. Det är skrik som låter som nära döden men bara är önskan om att en rap ska komma upp. Det är avbrott i sömnen och nattligt ammande är faktiskt rätt så dötråkigt, men det gör inget. För det är så himla mysigt med små gasleenden, vindögd ögonkontakt, liten hand som kniper runt mitt finger, välja kläder till lilla dockan, höra små fågelungeläten som pips fram, och kärleken mellan mig och Kent bara strålar.

 

Omställningen var omdelbar och hur förberedd man än är är man inte det. Men det är bara att köra, det finns ingen retur eller återvändo, man kastas in i det på en gång och resan börjar skakigt, läskigt, spännande, utmanande och fantastiskt, kan bara tänka mig hur härligt den kommer fortsätta.

Blombud från familjen i Väsby!