När jag fyllde 20 då var jag på en strand eller nåt härligt i soliga Turkiet! Eller så ahde jag precis fyllt nån dag innan vi åkte dit, minns faktiskt inte helt. Det var en mamma, Sussie, Piffi, Jenka och Sofie-resa och jag stod inför studenten och New York innan sommaren skulle anlända. Som livet lekte. Och jag är glad att jag visste det. Njöt verkligen av resan, och allt som stundade, samt en sommar med öppet slut för första gången i mitt liv. Och enda hittills? Vad jag verkligen inte visste var att jag ett år senare skulle vara nykär i min blivande man. Man kan inte veta sånt! 

 

Nu fyller jag 30. Två siffror tillsammans. Mer än 14. Mindre än 40. Möjligtvis rider en liten kris inom mig, det funderas. Men aldrig djupt eller långvarigt då min hjärna senaste året förvandlats till en kladdig smet. Kanske är det bra! Tankar om vem man är, och vill vara, mycket om vem man varit, och vad som ska hända. Men inget spelar egentligen någon större roll så länge jag, tillsammans med Kent får följa Astor genom åren. Livet har ju fått en ny mening, så är det bara. Mor, moster, fru, gudmor. Jag är otroligt glad att jag har gjort mycket fram tills nu, festat, flyttat runt, rest en del, jobbat, vunnit och förlorat, vågat och genomfört, latat och stått på. Och sen wrappat upp det hela med ett tredagarsbröllop och ett år senare en tredagarsfödsel. 

 

Det sägs ofta att man förlorar sig själv när man är småbarnsåren. Jag är nog redo att halvt signera på det, man blir ju aldrig mer densamma, på gott och ont. Men det är viktigt att hitta den nya rollen av sig själv som inte bara är mamman, men inte heller den man var innan föräldraskapet. Mitt i detta går jag och blir 30. Jag har blivit blödigare, men också starkare i mig själv. Jag längtar hem varje dag, men vill ändå bo här nu. Eller i New York, eller Spanien, eller Australien. Ja. Kris? Vem vet. Det jag i alla fall vet just nu är att viktigast för mig är tiden jag spenderar med Astor och Kent och Rocker. Pengar, karriär, kulturell stimulans och utveckling, allt sådant får stå tillbaka nu. Vilket inte gör något. För tiden får man aldrig igen, och kan aldrig kompensera sitt barn för förlorad sådan.

 

Därför går jag strax och knyter mig bredvid små snusningar och franska snarkningar. 

 

Vilken ålder årenän säger att jag är hoppas jag att jag aldrig förlorar tron på mig själv och den jag vill vara, och att jag alltid har samma underbara vänner och familj runt mig, utan dem blir man inte så mycket alls.

 

 

Nytt tillbehör. Samma hår. Färre smycken. Mer diamanter. Mindre kajal och mindre kavaj, fler tatueringar. Samma bästa vänner. Nya bebisvänner. Samma musik. Fler konsertminnen. Mindre pengar bränns på krogen. Rikare i hjärtat än någonsin. 

 

Prioriteringarna är aldrig fel, men allt förändrats och allt har sin tid.