Mammaledighet är så fint!

Min vardag med denna filur är inget annat än helt fantastisk! Och rätt så fullspäckat i ledigheten med träffar, häng, läkarbesök och promenader.







Astor har fått bankkonto nu så han kan spara till nåt kul!




Fick det här jättefina armbandet i brevlådan från mina älskade tjejkompisar där hemma ♥♡♥♡



Musse Pigg - en trend som håller i sig



Den här tröjan stickade min farmor till mig när jag var liten. Sen hade Pernilla den, sen Dante, nu Astor.

Att tjocklåren är med på bilden bjuder vi på ♥

Nu tar vi tag i fredagen!

Den här veckan har varit lugn och slapp. Astor är fortfarande snorig och hostig och vi har hållt hos hemma och inne. Men nu ska vi handla lite mat och hämta Kents lillebror som ska sova här inatt. På golvet i gymmet har lillis vänt sig över på mage och ligger och sjunger nåt högt. Ute är himlen klarblå men tyvärr blåser det extremt, som det gjort hela året. Igår gjorde Astor en bajsläcka så då sköljde vi av honom och sen fick han bada med mig i badkaret och Kent satt bredvid på golvet. Då hade han så kul den lille filuren! Trivdes i vattnet och undersökte badkarskanten med handen. Det är nya intresset, att skrapa med fingrarna på olika ytor, helst soffan, eller soffan hos någon annan, eller tyget på mina kläder, papperskorgen bredvid skötmattan, eller som igår, badkarskanten. På fyramånaderskontrollen förra veckan sa de att det var ett jättefint utvecklingstecken. Barn som det går lite långsammare för koncentrerar sig ofta på att knyta samman händerna som de gör när de är riktigt små. Det konstaterades också 8,1 kg och 68 cm perfektion. Längden har stagnerat lite nu, förut var det en centimeter i veckan, nu var det tre centimeter på fem veckor. De trodde att viktkurvan skulle flyga iväg nu när vi börjat med gröt.
 
Banan var gott, men inte potatis och inte avocado. Men gröt. Det är grejer det!
Det är svårt att koncentrera sig på ätandet när den spännande grötsugna storebrorshunden står bredvid!

Små nattdjur

Kent taggade mig i denna bild på Facebook

Vi planerar dop!

Den 2 februari ska Astor döpas i samma kyrka som vi gifte oss i. Efteråt blir det en liten samling på soppa och tårta. Det ska bli mysigt, bäst av allt är att Sofie och Alicia kommer, så gudmor får bära fram sin gudson såsom jag burit fram hennes döttrar till altaret, blir fint!
 
Igår var vi på infomötet om dopet och nu ser jag fram emot det. Har alltid trivts i kyrkan, när jag var liten var det skolavslutningar, körövningar, luciatåg och religionslektioner i Fresta kyrka. 
 
Sen i maj tänkte vi ha en kombinerad 30-årsfest och namnfest i Nibble. Så Astor får dubbelt firande och blir uppvaktad i båda länderna, inte mer en rätt när man är svorsk!
 
Vad önskar han sig i dopsgåva? Ganska svårt att komma på.
 
Fina, hållbara träleksaker som han kan glädjas av även i vuxen ålder som pynt med fina minnen. T ex från Brio, Ferm living, Ekoleko, Sebra, Plan toys, Lanka Kade. 
 
Fina barnböcker.
 
Gåvagn från Brio kan vara bra för den tiden kommer väl snabbare än man kan ana.
 
Fina tavlor eller saker till hans rum.
Lampa från Ferm Living
 
 
Ekologisk lekmatta från Lapland Ecostore
Lekmatta Tapikid Ekologisk - Lime & Turkos
Kläder är alltid bra för en liten knodd, snart drar han storlek 74 så från 80 och upp för att vara på den säkra sidan. 
 
 

Korinter till ögon nej, men hatten på sne ja!


Tremånaderskontroll

Idag var jag och Astor på helsestasjon för en tremånaderskontroll. TRE MÅNADER! What happened? 

Denna fantastiska unge är så klart ett A(stor)-barn och fick bästa betyg på vakenhet och med i blicken, styrkan i kroppen och snicksnacket. Han fick en spruta i varje tjocklår och då skrek han som en galning och blev högröd i ansiktet. Jag tog upp honom direkt efter andra sprutan, då blev han lugn och sen ammade jag och då började han skratta. Humöret alltså, det är det inget fel på!
Han mäter nu 65 cm och 7275 gram! Navelbråcket har börjat dra sig tillbaka och han är så fin och stark i kroppen.
 
Förut var det bajs och mat om vartannat, vi snackar alltså typ 8 bajsblöjor om dagen. Nu har det stabiliserat sig till en om dagen cirka. Han är tydligare i sina signaler om trötthet, hunger eller missnöje. Gymmet och babysittern med leksaker är väldigt populära, han kan leka ett par timmar med höga skrik av både förtjusning och frustration. De hängande leksakerna greppas nu med hårda tag och benen sparkar hej vilt. På detta sätt förflyttar han kroppen också så man får hålla ett öga på honom. 
Sit ups är den nya grejen, det var bästa moster som introducerade detta och nu vill han inte sluta. Innan han kommit ned vill han upp igen och igår satt han så på min mage och då greppade han tag om sina egna fötter. De ville han inte slippa taget om sen! Annars är det händerna som är det mest spännande just nu. Med fascinerad blick inspekterar han dem, de kramar om varandra och de smakar tydligen jättegott för de är i munnen så fort chansen finns.
 
Runt tre månader ska det tydligen hända mycket i bebisens lilla liv, och det har det verkligen gjort de två sista veckorna. Med mer stimuli under dagen verkar det lättare att somna om kvällen. Hormonet som skiljer på natt och dag börjar inte produceras förrän nu så har man haft en bökig nattbebis borde det bli lättare att styra upp det efter tre månader.
Vi har lyckats lägga honom runt sju på kvällarna nu. Vi byter blöja, sätter på pyjamas och ger en flaska. Sen lägger vi honom i vaggan och sätter på lite plingplongmusik. Det har funkat nästan varje kväll! Dock sover han ganska oroligt, det kan ha med utvecklingsfasen att göra, det är gråt i sömnen när han tappar tummen, mycket viftande och ljud. Men han sover som en stock så dete är ingen idé att vara ivrig och ta upp honom. 
 
Nu går vi upp halv nio varje dag, idag blev det sju för vi hade läkartiden klockan nio. Det kändes ohyggligt tidigt med mörkret ute.
 

Somnade mitt i leken

Livet kan vara tufft och tröttsamt när man är 90 dagar gammal!





Presenter från Moster!

Fick den här coola döskallebodyn som moster köpt i New York. Hon gav mig mer kläder, jag fick ärva en Sex pistols-tröja som jag hade på mig ikväll, ett roligt fotoalbum, en fin ekoskallra och en pumpanalle. Dem får ni se sen. Nu ligger jag nämligen i em röd döskallepyjamas och ska tydligen sova. Fast jag inte är så sugen på det, livet e bra orättvist ibland. 
Av mormor och morfar fick jag också paket. Det får ni också se senare.
Godnatt! 
 

Helt nykläckt liten älskling


 
 
 
 
 

Hur ska din bebis tillfredsställa mobben?





Blir illa berörd av såna här bilder. Det är säkert ännu fler fotografer och även andra människor runt om dem än vad som ses på bilden. Tänk vad hemskt med denna, ja förföljelse måste det ju kallas. Dina steg bevakas, hela världen är på ett sätt ute efter ditt barn! Och du ska bedömas offentligt, först som gravid, hur du ser ut, trött eller fräsch, stor eller liten mage, vad du äter och hur du lever granskas och kritiseras.
Sen ska du bedömas som mor. Som om det inte vore läskigt och svårt att bli mamma hur som helst. Tänk om ditt barn skriker när ni är ute, du vill inte amma för då hamnar dina bröst på skvallertidningars omslag världen runt. Det blir omöjligt att akutbyta blöja på en parkbänk utan att ditt barns nakna rumpa hamnar på internet och allt från din fingerfärdighet till val av blöjmärke ska det tyckas till om.

Mitt i allt detta fotograferas din kropp från alla möjliga vinklar med teleobjektiv som zoomar in de extra kilona efter graviditeten och de trötta dragen sömnbristen orsakat.

Går du ner för fort eller för lite eller för mycket eller ser för fräsch ut eller för arg ut, ja ni vet, hur det än är får du kritik.

Börjar du jobba med en film, skiva, tv-program för tidigt är du egoist. Väntar du för länge är du bortglömd.

Ditt barns namn hatas eller älskas, speciellt många känslor skapades efter namnet på ovan bebis spreds.

Vi tror att många kändisar har det så enkelt när de får barn för de har mycket folk runt dem som hjälper till med bebisen och ditt välmående. Nannies, massörer, städerskor och vad det nu må vara. Vilket säkert är härligt, men jag skulle inte vilja byta det mot att istället vara jagad och offentligt bedömd.

Tänk om prinsessan Madeleine får missfall, tänk om prinsessan Estelle fått en cp-skada vid födseln. Eller om Victoria Beckham skulle snubbla bärandes på sin dotter.

Jag är glad att jag kan köpa mjölk utan smink, med Astor på armen utan risk för paparazzis, galna fans eller kidnappare. Det räcker med random okända tanter som dyker ner i vagnen och obedda säger att han är stor/liten/kall/varm/hungrig/arg/glad osv.



Godkända?

Att ligga på Barsel

Kejsarsnittet gjorde att vi inte fick ligga på hotellet på sjukhuset utan fick ligga på Barselavdelningen, Barsel är ett ord som innefattar första tiden med bebis typ. 
När vi vaknade där samma kväll som Astor kommit efter några timmar god sömn sov lillisen fortfarande i snuggle nest i den där plastlådan de har till bebisarna. Så himla bra att vi hade med snuggle, annars kan man bulla upp med filtar eller handdukar, nu fick han sin egen trygga lilla kokong på en gång. Vi hade honom inlindad i ullfilt som Kents mormor stickat och sjukhusets täcke över. Sjukhusets små filtar till barnen var sträva och hårda av industriella tvättar så det var mysigt att vi hade med en egen. 
När han fötts satt det på honom sjukhusets kläder och de fick sitta på första dygnet.
Vi var tvungna att väcka honom där han sov så gott för han hade sovit fem timmar! Det kändes som dags för amning. Jag fick också mat, pannkaka av alla grejer! Och precis innan sa jag att tänk om det är nåt gott, typ pannkaka. Haha. Lycklig blev jag! 
Fast jag hade himla ont i magen alltså. Bedövningarna släppte och jag hade dropp fortfarande som skulle ge mig vätska men kisset i kateterpåsen var ändå helt brunt, så de bad mig dricka, och jag drack och drack. Gul saft med massa isbitar. Kanna efter kanna hämtade Kent till mig och jag sippade med sugrör i sängen. Jag fick blodförtunnande sprutor i magen. Behöver jag förklara att det var rätt oskönt... Men jag fick också massa piller, de kom med små påsar med olika tidspunkter skrivet på dem. Så jag var tvungen att ställa klockan på natten för att ta tabletterna rätt. 
De ville att jag skulle pröva att resa mig på kvällen med det var omöjligt. Det gjorde så ont i snittet, tårarna sprutade. Då hade jag ändå redskap, ett handtag i taket, höj- och sänkbar rygg på sängen, skenor på sidorna av den, samt Kent och sjuksköterskorna. Men det gick inte. Så tyckte jag att det gjorde ont i magen, man kan få eftervärkar när livmodern drar ihop sig, vet inte om det var det men sköterskorna gav klara besked om att jag inte skulle ligga och ha ont så en frågade om jag ville ha morfin. En spruta i handen och en sekund senare kändes kroppen inte längre som en börda, jag fick ny förståelse för sprutnarkomaner. Typ.
 
Astor ammade, sov och småskrek om vart annat. Kent fick gå runt och vagga honom. Tiden hade ingenting att säga, att det var natt märktes liksom inte, sköterskorna kom ändå in titt som tätt, han åt och skrek när han ville. Och bajsade många blöjor som Kent fick byta. I badrummet hade de en värmelampa ovanför skötbordet och Astor tyckte det var skönt att ligga naken där. 
 
Så vaknade man till en ny dag. Lördag. Kent hämtade frukost, och jag åt och åt! Och drack så klart. Det var piller, amning, blöjor, sprutor, och så kom det oundvikliga. Jag var tvungen att resa mig. ONT! Och läskigt. De drog ur katetern, det kändes ingenting. Så gick jag de få metrarna till toaletten och tvättade mig lite i ansiktet och borstade tänderna. Så lite behövdes för att bli en ny människa. 
Jag hasade rädd och försiktigt till balkongdörren och precis då fick vi besök av glad farmor, farfar, fastrar och kusin Hugo. Det gav energi! Jag lade mig i sängen igen och de turades så klart om att hålla Astor. Vi fick blommor, gosedjur och fina kläder.
 
Allt kändes ändå ganska naturligt och verkligt att visa upp vårt fina barn som sov så sött nästan hela besöket, han hade bara funnits till i drygt ett dygn men ändå var det så självklart att han var där.
Efter besöket var jag helt slut. Kent fick skjuts hem av dem för att äta lite och hämta nya kläder till sig själv. Så var det dags för middag på sjukhuset, det ingick nämligen inte för Kent. Väldigt dåligt att man måste betala 280 kr/natt för mannen, då ingick bara frukost, han fick sova på en liten bäddsoffa som han själv bäddade och ordnade och han hjälpte mig med allt. Hade han inte varit där hade personalen fått göra allt för mig, jag kunde inte lyfta Astor själv eller nånting. Så när han var borta ett par timmar var det middag på sjukhuset, då kom de in med den till mig. Risgrynsgröt och bröd med salami och torkad skinka. Frossa i charkuterierna!
 
Så rullade timmarna runt i det lilla rummet med balkong mot innergården, det var fint väder hela tiden och det blev väldigt varmt i rummet, vi hade tv och så hade vi med oss Ipaden med musik. Vi sov om vartannat och jag tyckte det var så mysigt att vara där. Då var vi verkligen i bubblan liksom. Allt handlade om Astor. Och jag var så glad för alla tillbehör som gjorde det lättare för mig att röra mig i sängen och gå på toa.
 
På söndagen fick vi besök av Kents gudmor och hennes man och Kent var iväg och åt med Cato som sen följde med upp på en titt. Sen var det valvaka hela kvällen. Jag sov mest då. Jag fick ta den omtalade och efterlängtade duschen men blev lite besviken. Det var skönt att borsta håret ordentligt, hade haft samma knut sedan onsdagskvällen och håret hade blivit blött flera gånger och lossnat och dragits åt hundra gånger i samma "frisyr". Den stod liksom av sig själv och sju kilo torkad svett när jag tog ut snodden. Jag klippte och filade ned naglarna som var så långa, röda och välmanikyrerade när vi kom in på sjukhuset. Nu kändes det bara fel med dem och Astors litenhet. Duschen i sig var dock mest jobbig, jobbigt att stå, obehagligt med snittet, jag vågade inte känna, se eller nånting. Huden var torr men jag orkade inte smörja mig. Jag satte på mig stortrosan med ny blöja och binda och en ren sjukhusskjorta. Inte så magiskt liksom. 
 
Apropå stortrosan med tillbehör var jag chockad/äcklad/utled av allt som kom ur en. Hade inte helt fått med mig det där med renselsblödning, vet inte vad det heter på svenska. Men det var ju inte lite! Det kommer alltså från livmodern och har ingenting med vaginal födsel eller inte att göra. Första kvällen kom det så mycket att jag trodde katetern lossnat och jag kissat på mig men nej då. Detta var något helt annat. Mindre kul och mindre fräscht. Känner ändå att man måste kunna skriva och prata om nåt sånt för jag, som läst så himla mycket innan, hade knappt läst eller hört om hur det kunde vara. All information handlar om graviditet och födseln, men väldigt lite om tiden efteråt.
Blödningarna minskade så när jag kom hem använde jag bara sjukhusbindor jag snott med mig, efter en vecka till något mer som vanlig mens och då kunde jag ha vanliga bindor men i den största versionen ni vet.
 
Lise och Rocker kom på besök till sjukhuset och vi mötte dem utanför entrén och gick ett halvt varv runt huset in på innergården. Solen sken och glittrade i vattnet där inne, blommor blommade, luften var varm, jag kunde amma ute, vi åt glass. Rocker solade och brydde sig ingenting om sin lillebror som låg i vagnen och slappade. Jag hade satt på mig egna kläder och solglasögon och var glad men gick som en hundraåring. Smärta vid varje steg och ingen ork överhuvudtaget. Fruktansvärt jobbigt sen, kunde knappt ta mig tillbaka till rummet.
 
Under dagarna och nätterna på Barsel gick mobilen varm, familjen ringde och folk messade och mailade. Facebook och Instagram svämmade över och man blev så himla glad över allt detta! Tog flera veckor innan jag svarat på alla gratulationer och hälsningar. Så härligt och överväldigande. 
 
Plötsligt var det tisdag och vi skulle hem. Hjälp! Vi fick avslutningssamtal med läkare gällande mig och vi hade haft samtal tidigare om skötsel av baby och även en genomgång av förlossningen.
Astor vägdes igen och hade redan börjat lägga på sig, de går ju som bekant ned lite i vikt de första dagarna men nu hade han redan vänt. Kent cyklade hem och hämtade bilen. Vi packade ihop en miljard grejer (hur blev det så?) och betedde oss som två asplöv när vi skulle sätta Astor i bilstolen. Läskigt! Och vi hade ingen aning om hur man gjorde, spände och allt det där. Men det gick ju så klart bra till slut. Utanför garaget fick jag vänta med alla saker när Kent skulle gå på Apoteket. Jag stod hela tiden och stirrade på Astor som sov så sött i stolen.
 
OVERKLIGT att vi fick med oss det där lilla perfekta goset från sjukhuset och att han liksom var vår att ha! Lyckan/rädslan/spänningen/mattheten drog över mig med jämna mellanrum. Människor gick omkring i solskenet, bilar rullade förbi, ambulansers sirener ljöd. Jag hade ett sånt där moment i livet där allt bara känns otroligt men det kunde ju inte de runt om veta i sin vardag. En vanlig tisdag för dem. Och här stod jag och kände att nästa kapitel startade. No more gravid, no more tidigare liv. Lyckan! Men också den fysiska skralheten. Kunde knappt stå längre när Kent äntligen kom. Trapporna ned i garaget framkallade tårar och den korta, alltså vi snackar tre minuter typ, bilresan hem var en tårfylld och smärtsam tur för mig. Astor sov i alla fall vackert i bilstolen.
 
Så var vi hemma. Allt som vanligt men ingenting som förr. En lycklig men läskig ekvation. Life as we know it var verkligen över. Nu började LIVET. Alla pratar om det och jag skriver under på det. 
 
 
 

Estenstadshytte

Med ena barselgruppen gick vi till en hög topp idag. Målet var Estenstadshytte, en fjällstuga full av furuinredning där brasan brann i öppna spisen och utsikten var fantastisk! Det var tungt att gå uppför! Både i ben och förkylda lungor. Bara bara uppför hela vägen. Och sen nedför. Men väldigt skönt, det var nämligen första vinterdagen idag! Igår var det inget speciellt på förmiddagen, solen sken och jag och Astor gick på en del ärenden och sen till mitt jobb på mammaträff. När vi satt i sofforna med te (inga lattemammor) började det plötsligt snöa. På en timme hade hösten blivit vinter! Idag när vi gick var det fyra minus och sol! Otroligt härligt!

Slappt småfolk

Det är jag och de slappa småisarna hemma idag. Herregud vad de sover, och snarkar, och fiser båda två. Mysigt värre.
Astor har en jättefin dräkt från Småfolk, den köpte jag till Flisen när hon var en pyttis. Köpte den på en härlig butik här i Trondheim när vi var här nån gång. Nu har Astor fått ärva, det är kul!
 
Älskar såna här retrokläder, ekologisk bomull, bambu, hampa och andra bra tyger. Och vem gillar inte äpplen? Jag äter faktiskt ett i detta nu!
 

Polkabebis!

Polarn och Pyret från gudmors arvspaket! 
 

Förlossningsberättelse

BF var 30 augusti, man har haft fokus på det här datumet så länge. Så kom dagen. Och passerade... En vecka innan var vi på föräldrakurs och jag började må otroligt dåligt. Då trodde man kanske att något var på gång... Men nej. Hade massa tyngd i nedre delen av magen och ont hela tiden de sista veckorna, sov dåligt, jätteont att vända sig och resa sig ur sängen, kissade hundra gånger om dygnet, mordisk halsbränna som väckte mig om nätterna. Ont i låren och ont i höfterna, kunde ju bara ligga på sidorna och sova och titta på tv i soffan.
Dagen innan bf var jag nästan hundra på att något skulle ske, kvällen innan hade vi varit hos Kents mamma, hon har en massagestol och jag satt ett par rundor i den och lät kroppen knådas och skakas. Hade sen känningar i magen hela natten och fortsatt på morgonen. Jag fotade saker under dagen för att minnas vad vi gjort den dagen, Kent ville stanna hemma från jobbet men jag tyckte han kunde åka iväg. 
På eftermiddagen åkte jag till Lise och vi gick en liten promenad, sen hade vi tjejkväll, Rentate var på besök och vi lagade mat och mös, jag låg mest i soffan och hade ont i magen och vi var alla väldigt spända! Sen blev det mer och mer i magen, jag ringde Kent som var och fiskade och bad honom börja köra tillbaka för att komma och hämta mig. Kanske skulle vår bebis bli en av de 10% som föds på datumet?! La mig och sov och vaknade besviken om morgonen.
Vi tog en promenad och Kent gick och röstade, vi åt på restaurang och då gick jag på toan och slemproppen hade gått. Vi blev helt till oss, Kent undrade om vi skulle gå hem, men jag var lugn.
 
Sen började väntehelgen, Kent var ledig flera dagar och vi gjorde typ ingenting förutom att vara rastlösa, jag trött och sliten och vi kunde inte direkt göra nånting, dagarna var långa och lägenhetens väggar kändes trånga. Folk hörde av sig hela tiden och frågade hur det gick och vi hade ju inga svar.
 
 
På onsdagen kände jag mig trots mer smärta ändå ganska pigg, jag bestämde mig för att gå en promenad med Rocker. Vi gick en timme, sakta sakta mak, vaggandes fram, med sittpaus. Kom hem till en man som städade hemmet, skurade, dammsög, putsade fönster osv. Då fick jag teckningsblödning, ytterligare ett tecken på att förlossningen kan vara runt hörnet. Och ju mer klockan blev, desto mer drog det ihop sig i magen med jämna och korta mellanrum. Kent åkte och lämnade Rocker, vi åt middag, pratade med familjen, och klockade värkarna med en app. 
Det blev natt och vi kollade spansk komedi, Kent kunde (som de senaste dagarna) inte alls koncentrera sig utan spelade istället patiens på mobilen. Så kände vi att det nog var dax, vi ringde till Föden, som det heter här, och de sa att vi var välkomna. Vi fotade magen, packade ihop det sista, ringde taxi. Jag stapplade ut i den svala natten, helt överhettad. I taxin genom en stilla stad började jag grina, jag blev så rörd, som om livet passerade i revy.
I alla fall de sista 8½ åren. Från den spritblöta natten på ett torg i Spanien till den blå lagunens ånga och lukten av nystädat i det grå köket på Hagvägen, skogen utanför fönstrena när vi kom till bostadsrätten första gången, hisnande känslan i magen när vi körde flyttlasset norrut, fjärilarna i samma area när kyrkportarna slogs upp. Plusset på stickan i mellandagarna... 
 
 
 
Stapplandes in på sjukhuset genom gångar, tomma korridorer och upp i hissar till en stilla avdelning. In på ett undersökningsrum och där väntade en smärtsam undersökning. Jag var inställd på att det skulle kännas typ som en gynekologundersökning men det kändes som hon körde upp halva armen och bände runt. Och meddelade 1 centimeter öppning. Jag hade gissat på 4 och Kent på 7... Hon meddelade också att jag skulle känna när värkarna ändrade karaktär och tills dess fick vi åka hem och vänta.
Stapplade ut igen och in i en taxi igen. När vi kom hem somnade Kent på en gång, klockan var väl runt tre-fyra på natten, jag lade mig på soffan och kände värkarna ändra karaktär ganska på en gång. Jag satte mig i duschen och duschade varmt ett par timmar, har duschat kallt sen maj typ, men nu hjälpte verkligen värmen.
Steg ut, tillbaka till soffan, kramade en kudde för varje värk, det blev morgon och Rocker kom hem igen, vi lade oss allihop i sängen men jag kunde inte sova och det var värre att ligga där. Prövade duscha igen och det hjälpte, tills varmvattnet tog slut. Det som hela huset delar på, sorry! 
 
Kokade havregrynsgröt, åt lite och spydde. Småskrek i en kudde för varje värk Dags att väcka Kent. Han gjorde frukost, jag kved och spydde, han plockade lite, jag kved och spydde, han gick en promenad med Rocker, jag kved och spydde. Jag ringde till Föden igen och meddelade att vi kommer nu! Kent ringde taxi, jag stod på gården och försökte hålla mig uppe genom värkarna. Trots att turen till sjukhuset bara är fem minuter var jag nära döden, varje gupp och ojämnhet i vägen skakde om hela mitt inre, jag satt och kramade en kudde och råsvettades, ville skrika men bet ihop inför chauffören. Klockan var cirka två på dagen denna torsdag.
 
 
 
Vi kom in på sjukhuset och jag stod lutad mot fönsterbrädan grinandes i min kudde när Kent pratade med receptionisten, vi fick sitta ner ett par minuter innan en jordmor kom och hämtade oss. Nu behövdes ingen undersökning, vi fick ett eget rum och hon klädde av mig mina kläder och satte på mig de sexiga stortrosorna med en blöja plus binda i samt en härlig sjukhusskjorta. Hon frågade om jag ville bada och det ville jag. Medan badvattnet rann undersökte hon mig. Nästan 2 cm... Modet sjönk en aning och jag spydde lite.
 
När jag klev ned i det djupa badkaret med tända ljus sa hon att man inte skulle ha varmare än 37 grader så inte bebisen blev för varm och jag tänkte på mina 3-4 timmar i mycket varmare dusch än så hemma. Men men. Så gick den jordmoren av sitt skift och vi blev själva en stund. Kent fick mig att försöka dricka lite vatten mellan värkarna och jag låg och vred mig i badkaret. Men det hjälpte och det var väldigt skönt att känna mig viktlös och
inte belasta någon del av kroppen. 
En ny jordmor kom in, en ung och pigg tjej, jag spydde med jämna mellanrum och fick pröva olika drycker, vatten, saft, energidryck, youghurt och även en tugga på en macka. Men inget stannade kvar. Kent höll min hand genom varje värk och var väldigt stöttande. Efter ett par timmar i vatten ville jag upp och lägga mig i sängen. Jag var väldigt trött och den första jordmoren hade sagt att om jag spydde mer skulle jag få dropp. Men nu fick jag inte det. På med stortrosa och inläggen igen, men ingen skjorta, jag var så varm och ville inte ha på mig några kläder. Sängen kändes stenhård och det fanns ingen position att ligga i. Den nya jordmoren undersökte mig och konstaterade att tappen var mjuk och töjbar men öppningen fortfarande bara ett par centimeter. Nederlag kände jag.
Kent fortsatte att stoppa in sugröret i min mun mellan varje värk och jag fortsatte spy. Spydde så jag nästan svimmade, det prickade för ögonen och svetten forsade. Kent blev proffs på att snörpa ihop spypåsarna de har på sjukhuset och han såg till att det alltid fanns en ny bredvid mig. Jordmor hämtade varma rispåsar och påminde mig om att andas genom värkarna. Kent sprang iväg och köpte en varmkorv till sig själv för det hade nu blivit sen kväll. Jag drack flera gånger nånting mot halsbränna eftersom den plågade mig även nu. Så klart. 
 
Så gick vattnet när jag låg på sängen, som tur är var den klädd med så kallade kladdlakan som suger upp vätska. Men herregud, det kändes som när man kissade på sig när man var liten, jag låg på sidan och det forsade. I övrigt kändes det ingenting, inget tryck, eller smärta eller konstigt på nåt sätt, bara vatten som rann. Tur att man hade blöja och binda då! Det blev iofs genomblött, man har ett par liter fostervatten i sig.
Ombyte till nya trosor och nya lakan, sen undersökning, och jag hade öppnat mig nån centimeter till. Men aldrig fick man höra de siffror man hoppades på.
 
Min inställning hade varit en så naturlig förlossning som möjligt, men jag hade ändrat mig redan innan vi åkte in. Nu fick jag akupunktur mot både smärta och illamående. Det hjälpte lite mot ryggvärken, för gud vad det gjorde ont i ryggen! Och magen, och mellan benen. Efter ett tag ville jag ner i badet igen. Jag fick ha kvar akupunkturnålarna i ryggen och huvudet, de i ryggen satt tydligen väldigt långt inne och var fasttejpade. Resten togs bort. Badet var så där den här gången. 
 
Och det var dags för ny jordmor. Timmarna hade alltså rullat på, själv hade jag ingen koll. Det var mörkt ute, så mycket visste jag. Det fanns en digital klocka ned till sekunder på väggen, men den var strategiskt placerad ovanför huvudändan, troligen för att man inte ska hänga upp sig på tiden. Upp ur badet igen och den nya jordmoren ville få mig att gå runt lite. Lätt. Stöttad på en hög rullator prövade jag gå lite i rummet men jag var helt slut och hade så otroligt ont. Jag låg på sidan i sängen och höll på att ramla ur flera gånger när värkarna kom, Kents hand var mitt stöd samt varma rispåsar. Och så tjatet om att andas. Jag gjorde mitt bästa mellan vrålen och fick beröm för att jag var bra på det. Men nästa undersökning visade inga framsteg i öppningen. Hon tjatade om att upp och gå och jag valde istället att bada. Den här gången var det ganska skönt igen. Men bara till en viss grad. Och vid nästa undersökning tog hon hjälp av en kollega, och båda konstaterade inga framsteg. Man märkte att de inte vill nämna några siffror högt, istället påpekade de positivt att tappen var mjuk och töjbar.
 
Jag började skrika om epidural och blev hörd efter ett tag, men den måste sättas av en anestesiläkare och han kunde inte komma ännu. Han kunde heller inte svara på när han kunde komma. Väntan blev lång för mig och ajg kände mig mentalt nedbruten. Fysiskt var jag redan helt paj. Jag skrek om hjälp och fick varma rispåsar. Jippie. Värkarna tröck nu nåt enormt nedåt och jag hade den där känslan man läst om, att skita ut en vattenmelon, eller kanske ännu hellre, en pilatesboll. Vid varje värk rann det dessutom mer fostervatten så det kändes som jag kissade på mig varje gång.
 
De förberedde min hand med en kanyl för när man får epidural kan man drabbas av nåt som jag tror var lågt blodtryck och då kan de behöva ge dropp på en gång.
Till slut kom han in och han ställde frågor och jag ville inte svara, jag ville bara ha bedövningen som alla rosat. Så skulle jag sitta upp och sitta helt still och skjuta rygg. Han tröck och tröck runt min ryggrad och satte bedövning och till slut epiduralen. Jag visste inte så mycket om denna, visste t ex inte att den var kopplad till ett dropp som styrde bedövningen, jag trodde det var en spruta med bedövning som satt i en stund liksom. Nu var jag alltså kopplad till en maskin med slangar, samt att jag fick två band runt magen med mätare för värkarna samt bebisens hjärtslag. Efter en liten stund började allt kännas aningen bättre, ryggen blev bättre och övre delen av magen kändes bättre. Men värkarna var fortfarande smärtsamma. En stunds vila fick vi, jag skickade iväg ett par sms, Kent blev jättetrött och allt kändes i alla fall uthärdligt om än inte revolutionernade bekvämt. Klockan var runt tre på natten. Inga stora framsteg med öppningen och jordmor var inte längre nöjd med värkarna så jag fick värkstimulerande dropp. Vilket jag inte var sugen på. Så mer slangar och med alla dessa uppkopplingar ville hon att jag skulle försöka sitta och gå omkring för att få ner epiduralens verkan i kroppen. Och jag prövade verkligen, men det var så hemskt att gå, nu var jag även tvungen att släpa på dropp och maskinstativ samt luta mig mot rullatorn och vara försiktig med ben och fötter för de kunde vara påverkade av epiduralen. Jag skulle sätta i hela fotsulan ordentligt, men inte sträcka på knäna. Det droppade även blodblandat vatten från mig trots blöjan och bindan.
Hon ville att jag skulle gå på toa, och hon och Kent var tvungna att vara med. Så kul. Jag bad Kent vända sig om när jag torkade mig. Försökte liksom upprätthålla värdighet i den absurda situationen.
 
Jag kände mig inte vidare nöjd med epiduralen nu, den hade hjälpt till ett par timmar, men nu kändes det som vattenmelonen skulle spränga sig ut genom underlivet eller baken. Jag fick sitta (ajajaj!) på sängkanten och få extra doser bolus efter rådgörande och ännu mer frågor från anestesiläkaren, orkade inte svara och han duttade runt med en kall bomullstuss på olika kroppsdelar och jag skulle svara på vart det kändes mer eller mindre kallt. Vägrade i stort sett att svara. 
När jag fick de ökade doserna hjälpte det lite, men det gjorde så himla ont att sitta, det kände som jag jobbade mot melonen då. Kent höll min hand och baddade med kalla trasor när jag hade värmeattacker, han sa att när jag fick dosen blev jag kall och grön på en sekund och var helt borta. 
 
Efter flera timmar, undersökningar samt en ny jordmor hade jag redan börjat be om kejsarsnitt. Jag hade så ont, epiduralen var inte särskilt verksam, man fick inte bada efter man tagit den, och jag spydde, var trött, hade inte sovit sedan natten till onsdag, nu var det fredag morgon, och inte ätit nåt sedan onsdagkvällen. Jag kände att det inte skulle gå, fick den känslan så intensivt, inte bara för att det gjorde ont och de fakta att han inte kom längre ner i bäckenet och öppningen stod still, det kändes som jag visste att det inte skulle gå mer framåt. 
Och det kändes så hjälplöst, vad var nästa lösning liksom om vi skulle fortsätta vänta på de sista tre centimetrarna? Jag skrek att jag behövde hjälp om och om igen.
 
En ny anestesiläkare kom in och informerade om spinalbedövning som gör en helt bedövad i hela kroppen, men det är också vad den gör, det garanterar inte att jag skulle vara mer öppen när den var över eller att jag skulle orka mer. Och det tuffaste låg ju fortfarande framför oss, energin måste ju finnas för att trycka ut barnet när man väl kommer till det stadiet. Läkaren prövade flytta epiduralen längre ner i ryggen och de fortsatte tjata om sitta, stå och gå. Jag satt nån minut på en pilatesbol (ironiskt nog) men herregud, kroppen var helt slut, benen skakade hela tiden och jag orkade ingenting. Efter att epiduralen flyttats domnade fötterna, och det var allt som hände. Personalen fick hålla i mina ben när de undersökte mig för de skakade så mycket. Och varje undersökning gjorde så himla ont! Jag hade nu också fått en sladd in i mig som fästs på bebisens huvud och hade alltså ännu mer att hålla reda på. Fasttejpade slangar och sladdar över halva kroppen.
 
De hade sagt att om flytten av epiduralen inte skulle göra någon verkan skulle jag få kejsarsnitt om en timme. Det var som om de hört min bön! Plötsligt fick jag en tidsbegränsning att förhålla mig till. Jag skulle inte dö av och i smärtor. För så hopplöst hade det känts den sista tiden, det var liksom tomt för alternativ på hjälp och lindring och inte en millimeter närmre att kunna föda mitt barn. 
 
Så förbereddes det för kejsarsnitt, jag kände bara en oerhörd lättnad, jag frågade Kent om han kände besvikelse eller rädsla men han sa nej. Jag var helt slutkörd och när de fäste kanyl i andra handen, samt kateter i mig och tog blodprover kände jag ingen av de smärtorna. De rakade könshåret och gav mig två panodil(?!), satte på mig rena trosor, blöja och binda samt ren skjorta. Så fick jag koppla bort epiduralen och elektroden från bebisen samt ta bort banden från magen och flytta till en annan säng. Det hade inte ens gått en timme än och det var så skönt att det hände något. Den nya sängen var mjuk och hade rena blommiga lakan. 
 
De informerade mig om att det skulle vara många på plats i operationssalen och att det var helt normalt, och sen rullades jag iväg med Kent bredbid mig. Jag såg korridorer och hissars tak passera och jag var så glad att jag äntligen skulle få hjälp, jordmor påminde flera gånger om att snart har ni pojken i era händer, men jag kunde inte alls tänka på det, det hade jag inte kunnat under hela förlossningen. Jag kände det bara som att äntligen skulle någon rädda mitt liv.
 
Inne i operationssalen fick Kent inte följa med på en gång, jag är glad att jag var förvarnad över antalet människor, annars hade jag nog blivit rädd. Alla hälsade och presenterade sig och var grönklädda och proffsiga och för mig räddare med munskydd, jag log åt alla ögonpar som pratade med mig och skötte sina enskilda uppgifter. Jag fick syrgasslangar upp i näsan, dropp i båda händerna och flyttades till en bår. Så skulle jag sätta mig upp för att få spinalbedövning i ryggen, alltså en helkroppsbedövning som vi pratat om innan. Jag frågade hur lång tid det skulle ta för den att börja verka och fick svaret på en gång om allt blir rätt. Så fick jag en värk när jag satt upp och visste att det skulle bli den sista, efter det tvättade de min rygg, tröck på massa punkter, satte massa nålar och jag lade mig ner och kroppen försvann. Så himla skönt!!! Armarna och ansiktet var de enda kropssdelarna med lite känsel i, de började skaka och hoppa och jag hackade tänder. 
 
En kollega hade berättat att hon under sitt kejsarsnitt sett hur det speglades i lamporna ovanför, detta vill ejag inte se men jag dubbelkollade och såg ingenting i dem, höll ändå undan blicken under ingreppet. Framför ansiktet hade de satt upp ett skynke och de började tvätta magen och jag kände ingenting. Jag frågade efter Kent och precis då kom han och jordmor in, ombytta till operationskläder de med. Han satte sig vid mitt ansikte och såg lugn ut, men han hade tydligen inte känt det så på insidan. 
 
Jag kände ingenting i magen, inget tryck, inte att de rotade runt, ingenting, vi hörde ett rejält slurpande ljud när de började suga ut fostervatten (hur kunde det finnas något kvar?) och sen hördes ett, i mina öron gulligt gnyskrik, men tydligen var det ett skärande babyvrål, och ute var han! De visade upp honom bredvid skynket (minikopia av morfar i det ögonblicket tyckte vi båda) och jag torrhulkade chockat, Kent fällde några tårar och bebisen skrek. De tog honom till ett bord och Kent fick komma dit och klippa navelsträngen. Jag frågade om han var bra på alla sätt, ni vet, tio fingrar, tio tår osv. Det intygades att han var perfekt och han slogs in i sjukhuskläder, mössa och filt och Kent kom med honom till mitt ansikte. Jag var för bedövad för att själv kunna hålla men jag fick beskåda det vackraste jag någonsin sett, han hade så fint ansikte och djupa ögon där han låg hos oss. Under tiden stoppades mitt innanmäte till rätta och jag syddes ihop men ägnade inte det en tanke.
 
Kent och jordmor gick iväg med vårt lilla underverk och jag lyftes på någon form av glidlakan över till min sköna säng med blommiga lakan. Kände fortfarande ingenting i kroppen förutom att det kliade i ansiktet men när jag kliade kände jag inte det. Lite frustrerande. All personal gratulerade och jag tackade alla, där dök också en familjebekant till Kent upp och hade varit med under proceduren. Hon hade hämtat honom i väntrummet och hållt honom i handen på väg in, något han var lättad över, han sade att de tio minutrarna i det väntrummet varit det värsta under hela proceduren.
 
 
Så rullades jag till en annan avdelning och dit kom Kent och jordmor med en barnvagn med vår fina son i. Fortfarande för bedövad för att hålla honom ville jag i alla fall titta mer på honom och han var fortfarande lika fin. Han hade vägts och mätts och han låg nu nöjd i fars armar. Utanför fönstrena lös solen på träd som börjat få gula löv och jag och Kent var så lyckliga!!! Jag fick akutbehov av att ringa mamma, så jag gjorde det och berättade med groggy röst att han kommit och allt nu var bra. Så ringde jag pappa, Prillan och Sofie också. 
 
Plötsligt kunde jag vicka lite på en tå, och så en till. Två sköterskor tvättade mig, kontrollerade katetern och satte på mig ren skjorta, sen fick vi åka till vårt rum på en annan avdelning. Där skulle vi stanna till tisdag. 
När vi kom till rummet fick jag hjälp med att pröva att liggamma, det gick jättebra på en gång trots halvt domnad kropp. Mitt fina barn låg tätt intill och jag fick titta ordentligt på honom. Lyckan och ron i själ och kropp (epidural, spinal, panodil, morfin och voltaren) var fullständig och när han blundade och slutade äta lyfte Kent det lilla filtpaketet till sängen och sen somnade vi alla tre i varsin säng och sov tills det blev kväll.
 
 
 
 

Astor två månader idag!

Kan inte tro att det är två månader sedan jag låg och kämpade mot döden (så kändes det i alla fall) men så kom livet! 
Älskar den här lilla gladklumpen så mycket, hela tiden, no matter what!
Han ler hela tiden, han skrattar men inte med ljud, han viftar, sparkar, boxas och klöser, han babblar och bubblar för sig själv, älskar att ligga i babygymmet, eller sitta i babysittern med vibrering och leksaker. Han äter som en häst, och en del av det kommer gärna upp igen efter avslutad måltid och ölhävarrap. När man klär på honom ytterkläder blir han otålmodig och lite sur men så fort vagnen rullar somnar han. 
Nätterna har blivit bättre men vi har för tillfället övergett vaggan och han sover i snuggle nest i vår säng. Nån gång har han tagit flaskan, vi ska öva på det nu om kvällarna så han blir lite mer mätt till natten och jag kan få lite freedom nån gång ibland utan att Kent ska känna sig hjälplös om hungerskriken startar. För han skriker i stort sett bara när han är hungrig, vill rapa eller är lite trött och missnöjd. Vi har lärt känna de olika signalerna nu och han är aldrig otröstlig.
I bilstolen sitter han gott så fort bilen har börjat brumma, han sköter sig själv i baksätet och kan sitta vaken en halvtimme utan att säga nånting.
Han är en liten snoris, väldigt varmblodig som sin far men med kalla händer och fötter än så länge. Gnäller nästan aldrig över full blöja och trivs väldigt bra på skötbordet. Men när man trär kläderna över huvudet kan han bli arg i någon sekund.
Var dag fascineras jag över något i hans utveckling och det känns som en ynnest att få ta del i denna lilla killes liv och faser.
Det är fantastiskt att vara mor!
 

Ledig mitt i veckan

Kent hade ingen kund igår och Frank är här på besök samt att jag skulle till Meråker på babyshower så vi åkte tillsammans till Meråker igår på morgonen. 
Astor sov så fint i bilen och när vi kom fram, vi drack kaffe och tog det lugnt och lät dagen gå. Plötsligt slog vädret om från fin höstsol till kall vind och snö började yra i luften! Uschiusch! 
 
Vi åt lunch och sen somnade jag och Astor på soffan. 
På kvällen var det dags för Andreas babyshower, gott bakat och fina presenter, mysigt tjejsnack om babisar och graviditeter. 
Vi kom hem sent och la oss på en gång, imorse var det nämligen läkarbesök på schemat. Han konstaterade att allt såg fint ut med lillis. 
Lise kom förbi, jag färgade håret, vi åt lunch och sen åkte vi till henne för middag, Frank kom dit och Hedvig klädde ut sig till Halloweenhäxa. När jag nu körde hem var det utklädda små djävlar och skelett överallt, kul! Men Kent är anti så vi har inget godis hemma och han vill inte öppna om det kommer några småfilurer. Tråk.
 
Lejonkungen
 
Fotade det viktigaste från babyshowern ;)
 
Små fötter behöver små sturmpisar och tossor. Dock har båda dessa paren blivit för små nu!
 
 
 

Mama mama

Man tror att man inte ska skriva om bara bebisgrejer. Men det är ju liksom ens värld. Kanske inte i ett år. Men nu den första tiden så. Det är vad jag gör om dagarna och Astor förgyller varenda sekund av livet. Så mycket bebis blir det. Like it or not.
Vem kan motstå den här klimpen?
When I grow up I wanna have a moustache! Body från Gudmor! Passar bra i movember, månaden för prostatacancer, och i Trondheim som är Barteby (bart=mustasch). Här har man mustasch helt enkelt!
 
 

Något av det finaste jag sett


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0
Stockholmare som hamnat på den norska landsbygden utanför Trondheim för kärlekens skull.
Vi har tidigare bott i Spanien, på Island och i Stockholm.

Med oss har vi Rocker, en fransk bulldog i sina bästa år och Astor, född 6 september 2013!