Nu känner jag myset, de dubbla nedräkningarna, förväntningarna, musiken, dofterna, smakerna, njutet i nuet.

Det är så fint och mysigt hemma, det är lagom vinterväder ute. Kylen är proppfull av goda ostar och sillar och ribbe som snart ska förtäras. 

Ljusstakar på plats, apelsiner har fått nejlikor, vi är ikapp med ljusbränning och lucköppning.

Idag hade vi starten på ett nytt projekt Kent är med och leder via Röda korset. Dem tar med skolklasser på tur och har lite blandat upplägg runt det. Och slutligen kom dem ned på caféet där jag och Lise hade lagat tomatsoppa med olika tillbehör till 30 personer. Gulliga och tacksamma fjortisar fick värma sig med mat och vi vuxna kände att insatsen är så fin. 

Vi hade också med en femåring eftersom han gjorde illa knät igår när dem hade premiär i slalombacken. Vi undersökte lite igår och trodde inte det var så illa, men så vaknade han inatt med svullet knä och jätteledsen. Det blev högläge och ispaket och idag var vi en snabbis hos doktorn. Men det är nog ingen fara, han är redan mycket bättre. Han var iaf jätteduktig och snäll hela dagen. 

När vi kom hem skulle Kent jobba kväll och jag slocknade på två röda till brasvärme och nånting på Disney jr. Så snäll, tålmodig och självgående unge. 

Om en månad börjar vi om! Haha! Men det ska bli så fint det med!