You won't be weeping long

Det var oktober. Nick Cave var i Oslo. Och det var jag och Lise också. Bokade biljetterna ett halvår innan och när den tidiga höstmorgonen äntligen kom var det nästan overkligt härligt! (Och tidigt) Vi tog nämligen tåget ned på morgonen och det var så himla skönt och avslappnande att slippa köra eller hålla på och hchecka in på ett flyg. Vi satte oss, slängde upp fötterna och lyssnade på poddar hela vägen ned. 
 
Checkade in på hotellet en lördagkväll när gatan utanför sprudlade av partyliv men vi bara drömde om en skön hotellnatt med efterföljande frukost. Vi åt middag på hotellets restaurang och gick sen och köpte godis som vi åt i sängen medan vi såg på tv och somnade klockan tio. 
 
Söndagen kickades igång med stor frukost och sen utforskades Oslo. Strosade över älven till Grünerløkka som uppfyllde alla mysiga förväntningar. Retrocaféer, antikaffärer, gallerier, gatumusikanter, loppis på ett torg. Krispig höstsol. Fantastiskt! Självklart unnade vi oss thaimassage och när vi omtumlade och grötiga kom ut från det regnade det. Inte för att det störde. Vi släppte våra blöta kläder i en hög på golvet och lade oss i den sköna hotellsängen med varsitt glas vin. 
 
På kvällen åt vi underbar middag på en supermysig restaurang. Det var skön söndagsstämning som passade vårt mood perfekt. Tapastallrik med allt gott man kan tänka sig, ackompanjerat av en playlist som kunde varit gjord av oss. Efter lite kvällsstros tog vi ett glas vin på en bar innan vi gick och lade oss i den sköna hotellsängen.
 
 
Solen fortsatte värma även på måndagen, vi shoppade, drack kaffe på parkbänkar, plöjde genom alla Fretexbutiker vi passerade. Ständigt upprepade vi för varandra hur underbart allt var!
 
 
 
Efter en siesta i den sköna hotellsängen var det dags! Efter omsvidande gick vi mot Oslo Spektrum, först letandes efter en libanesisk restaurang som visade sig bli över all förväntan! En mezemeny som slängdes fram i lerskålar vid ett mörkt bord med endastlevande ljus fick mig att glömma vilken värdsdel vi egentligen befann oss i. Fantastisk mat! Restaurangen var fullsatt och låg inne i en en bakgårdsgränd med vimplar och glödlampor hängandes som i Paris/Spanien/Marocko. Men vi var i härliga Oslo!
 
 
Konserten var ett enda haksläpp. Ett långt wow! Extrem gåshud. Det byggdes och byggdes stämning och ljudet exploderade, instrument slogs sönder, publiken i extas. Mässande mörka texter gick med Nicks djupa röst rätt in i hjärta och själ. Mr Cave avslutade det hela med att vandra ut i publiken som den Jesus han är och delade folkhavet i två. Klättrade upp på ett mixerbord och hade hela publiken i sina händer när han förde oss genom Weeping song. När han återvände till scenen tog han med sig massa folk upp och framförde avslutningsnumret där med dem som sällskap. Jag kände: aldrig mer sittplats. 
 
 
När vi kom ut kände jag: Vad fan har vi just varit med om, vad var det som hände. Det var så magiskt, så vackert, rörande, explosivt, fascinerande. Vi hade kallat den långa väntan sen biljettbokningen i mars för en graviditet. Och konserten var verkligen förlösande. Full poäng av alla recensioner och instagram svämmade över av folks upplevelser.
 
 
 
Dagen därpå knöt vi ihop säcken med ytterligare någon mils promenerande till, resterande Fretexbutiker, en vända på kulturella Grønnland som återigen fick mig att undra var i världen vi var. Men där vi var var det faktiskt helt underbart. 
På tågresan hem hade vi massa god matsäck och mycket att läsa och lyssna på. Vi kom hem utvilade, mätta, trötta i fötterna och kulturellt berikade. Kan man må bättre!
 

Kommentera här: