En ful sista november

Usch och fy för ett oskönt väder, ruggigt runt nollan, snöblandat regn. Vindar från fjorden. Kallare än kallast genom märg och ben. När vi bor i huset kan man komma in och sätta sig framför brasan vid sånt här väder, det är nåt att längta till! Och december, som börjar imorrn, då blir nog allt bättre eller vad tror ni?
Noll färg, verkligen noll, sämsta versionen av 50 shades of Grey
Ser ut som en lekplats i Tjernobyl
Rocker springer för att få komma hem
Rockstjärnan låg hemma och sov middag
 
 

Att sova eller inte sova

Natten till igår kunde jag inte sova för jag låg och väntade på BB-besked! När de glada nyheterna kom att Jennie och Fredrik fått sin lilla dotter kunde jag inte sova ändå.
Klanen har utökats och hon var en liten sockertopp med sin morfars och mammas stora ögon!

Hela natten låg jag och tänkte på allt möjligt. Vi såg den vidriga dokumentären om Quick på kvällen och jag drack en del kaffe. Why liksom.
Till slut gick jag upp istället. Vi skulle ändå gå upp sju för att köpa flyttkartonger på Europris, fredag och lördag 10 kronor istället för 25!


När vi kom hem sov Astor tre timmar så jag fick en blund jag med.
Sen hade vi myskväll så där som fredagar ofta är. Astor somnade själv i vaggan halv ett medan jag duschade. Han sov till tio, snabb amning, somnade igen. Tog sen upp honom för att amma i soffan och starta dagen, men nej. Han sover som en liten stock med tummen i munnen! Skön natt!

Vi ska ner på stan så snart måste väl killarna oxå starta dagen.


När två blir till en - betraktelser från sidan av

Johan och Gunilla har varit ett par i all världens evighet, så lång som den evigheten kan vara när man är knappa 30 år. Alla väntade bara på att de skulle set a date som det kallas. Och det gjorde de. 3 augusti i år vigdes de i Mariefreds kyrka och jag hade sån tur att få ta stor del av den kärlekshelgen. Förtroendet att vara både tärna och toastmadame värmde gott i vintras när jag bev tillfrågad. 
 
Under våren och sommaren smusslades det planer inför både möhippan och toasteriet. Kul och spännande! 
Det sms:ades flitigt mellan mig, bruden och Lollo under året. Många tankar som stöttes och blöttes.
Plötsligt var det dags för den första helgen i augusti! Tärnklänningar och en stor brudklänning trängdes in i en bil tillsammans med massa skor, smink och löshår. Samt tre nerviga tjejer! Vi körde ned till Mariefred och kom fram till det vackra Mariefreds värdshus, beläget vid vattnet i den charmiga lilla byn, med sagolik utsikt mot Gripsholms slott. 
 
Två sviter var bokade, Christinasviten och Gustavsviten. Vi gick på inspektion till fantastiska Gustavsviten, men den var lite mer manlig kom vi fram till och dessutom varm.
Sovrummet på övervåningen i Gustavsviten
 
Vi inackorderade oss som tre drottningar i vår majestätiska drottningsvit med två badrum, kakelugnar, och fantastiskt möblemang. Fjärilarna fladdrade till då och då i våra upprymda magar, bröllopshelgen hade börjat!
 
En del av det lyxiga möblemanget i vår svit
Bride to be med den vackra klänningen i bakgrunden!
 
Vid det vackra bordet satte vi oss och pysslade med papper inför morgondagens middag, tillsammans som i ett systerskap delade vi brudens förberedelser på ett fnissigt och förväntansfullt sätt. Klänningen hängde ståtligt över ena dörren som det vackraste i hela rummet. Och övrig inredning var inte direkt av det simpla slaget.
En promenad på stan i sommarhettan resulterade i kall glass, ett armbandsköp av bruden till bruden, och en check hos floristen. Jag var höggravid och svettig som en gris. Gunilla var randig och fräsch och Lollo var brunast i byn. Vi gick tillbaka till värdshuset och slängde oss ner i varsin Fatboy. Jag kom aldrig upp ur min. Lollo fortsatte jobba på brännan men fotade för säkerhetsskull med brunfilter, jag tröck mig mot skuggan vid staketet och vi svalkade oss med drycker från baren. Jag drack jättegott vatten.... Grabbarna anlände och joinade oss på gräset. Planer lades, nerver lugnades, förväntningar höjdes! 
 
Brunast, även utan brunfilter
Blekast, även med brunfilter
Kyrkan tornade upp sig precis bakom det anrika värdshuset från 1700-talet
 
Bord var bokat på en restaurang i byn och vi svidade om och gick dit. Jag vaggade på kullerstenarna och de andra följde mitt långsamma tempo. Vädret var tropiskt och grillbuffén vi skulle äta smakade sydländskt semestrigt. Vi svullade utan en tanke på hur morgondagens kläder skulle sitta. Jag behövde inte oroa mig för svullen mage så jag tog en vända till. Och en till. Osv. 
Skratten rullade runt bordet, humöret bland oss sex i brudföljet kunde inte vara bättre! När man väntat på något i så många månader, hela året liksom, då vill man verkligen fånga tiden när händelsen verkligen sker. Inte låta allt rusa förbi utan att man hänger med.
 
En av portionerna
Promenad genom byn
 
 
Värmen och mättnaden tog på våra huvuden och vi strosade tillbaka mot hotellet. Längs vattnet överväldigades man av den unika svenska sommaren på sitt bästa. Luften, dofterna, Mälaren, de gamla husen med frodiga fruktträdgårdar, kyrkan som tornade upp sig.
Min tacksamhet för minimal stad med allt inom fem minuter var enorm. Jag hade vilat upp mig inför denna helg för att kunna gå någorlunda normalt nedför altargången. På värdshusets uteservering slog vi oss ned tillsammans med My och Tobias (som senare under helgen avslöjade att de skulle bli föräldrar!) och lyssnade på trubadur, sommarpoäng 1, i riktig kvällsvärme, sommarpoäng 2, det dracks fruktdrinkar ur burkar, sommarpoäng 3, I Mariefred var glasburkar grejen, som drinkglas, ljuslyktor och blomvaser.
 
En drink senare återvände vi tjejer till vårt högkvarter. Jag sjönk ner i ett välgörande bad i det lyxiga badrummet. Gunilla bad Lollo kontrollera att jag inte drunknade (bridezilla) och sen somnade hon som en prinsessa med öronproppar som skydd för mina snarkningar och trubadurens skrålande. 
Jag och Lollo satte oss och målade naglarna och hetsade upp oss lite inör morgondagen. När det var dags att lägga sig ned vaknade Gunilla till och vi var lite så där fnissiga som i en amerikansk high schoolfilm. Men vi hade inte kuddkrig i underkäderna. Rummet var kolsvart och varmt med trubaduren skrålandes utanför. Men visst slocknade vi snabbt ändå. Jag gick på toa åtta gånger på sju timmar så jag tror de var glada att det var jag som sov ensam i extrasängen. 
Badkar i solsken och nattdräkt
 
 
På morgonkvisten vaknade vi innan väckarklockan hann ringa. Solen sken redan och vårt humör var lika strålande det! Sofie hade messat några gånger att hon var på väg och vi gick ned till frukostbuffén. Med utsikt över den glittrande Mälaren och det ståtliga slottet avnjöt vi massa frukost. Fjärilarna i magen fick trängas med våfflor och nybakt bröd. Detta var sista stunden med grabbarna innan vi skulle gömma oss i varsin svit. Sista stunden för brudparet som ogifta! 
Sofie kom med massa frisörbagage och vi gick upp till vår drottningsvit.
Frukostutsikt över Gripsholms slott
Bästa frisören i världen!
 
Jag låg på soffan medan Gunillas förvandling från söt korthårig tjej till majestätisk brud med svallande lockar och svepande ögonfransar påbörjades vid sminkbordet som var som lånat från Marie Antoinette. Lollo var den mest nervösa av oss alla. Varm och svettig som den höggravida värkande soffliggaren, med nerver på helspänn och granskande blick på varenda tygfiber i våra klänningar som hon strök.

De vackra blommorna anlände men när de skulle monteras i brudfrisyren gick en av dem av. Som tärna ställde man så klart upp och jag och Sofie gick till floristen som ordnade upp det hela. Värdshusets lokaler började fyllas av gäster och det var så kul att stöta på den ena förväntansfulla personen efter den andra. Självklart brudparets familjer men också alla våra vänner!
 
Gravidhungern slog till och jag beställde upp lite snacks till oss. Brudens mor tittade förbi och fotografen anlände. Vi smygtittade ut genom fönstrena ner på baren för att få en glimt av gästerna. Tiden flög och det var dags att klä på Gunilla drömklänningen! Vi fyllde vår tärnplikt och knäppte knappar i ryggen och ordnade tyll. 
Astor i magen!
 
Sofie var vår klockhitler och det var bra för även om det bara var trettio sekunder att gå till kyrkan tog allt längre tid på klackar med massa tyg och blommor att hålla reda på. Ute stekte solen högt på himmelen och temperaturen var milda 29 grader. Tur med vädret! Mindre tur med gravidsvettningarna för min del! I den branta trappan upp till kyrkan väntade de söta brudnäbbarna (Gunillas systers barn) med sina föräldrar och gud som man kände nerverna och känslorna då! Barns problemlösa närvaro lättar ju upp de flesta situationer och det var nog skönt för oss alla! 
 
Dörrarna slogs upp och in tågade vi! Vacker känsla att få gå med sina två bästa vänner tillsammans mot altaret! I kyrkbänkarna fanns så många fina ansikten på de jag älskar och självklart fick jag flashbacks från mitt eget bröllop bara elva månader tidigare. När jag såg Johan se Gunilla då rann någon tår över! Men Lollo grät så klart mest. Vi stod bredvid varandra under den vackra och förvånansvärt korta ceremonin. Det var så fint. Och så varmt. Svetten rann på min rygg, nedför benen, i pannan, obekvämt och stressande! Jag torkade och torkade svettmustaschen på överläppen och tröstade mig med tanken att när man ska stå bredvid Gunilla är det ändå ingen som kollar på en gammal tärna.
De sa ja och kysstes till applåder! Så ljöd den sista sången av Mys klara stämma och vi tågade ut ur kyrkan och ställde oss väntande på den långa kyrktrappen. Brudparet kom ut under kast med små hjärtan och glada hurran! Majestätiskt!
Nervösa bestmen
 
 
Som tur var hade en härlig sommarvind börjat fladdra och svalkade alla gäster med sin ljumma bris. Fotoblixtarna blinkade överallt när hela sällskapet gick upp för grusgången vid sidan av kyrkan till en platå med utsikt över vattnet.
 
Så fick vi en liten paus. Jag och Lollo smet upp i sviten som nu var städad och redo för bröllopsnatten. Vi svalkade oss med iskall cider och hetsåt lite i efterdyningarna av nervositet och spänning. Med tunga hjärtan fick vi byta till vanliga hotellrum för de dödliga. Minnet av Christinasviten bär vi alltid med oss. Alla rum var dock jättefina och hade badkar så det var inte större sorg än att vi kunde skaka av oss den med lite bubbel i trädgården. Där hade nämligen alla gäster samlats runt snittar och champagne. Tursamt nog fanns det alkoholfritt så jag fick också njuta! Alla mina kära vänner överröste min svettiga kropp med kramar och det pratades lika mycket om bebis som vigseln. Brudparet var på fotografering utanför slottet och min partner in toastcrime hade ordnat en tavla där alla skrev en hälsning till dem.
De anlände tillbaka och det var ett kramkalas utan like som fortsatte! Min nästa uppgift väntade, den som toastmadame så jag passade på att ta en liten paus innan dess. Hängde på rummet med Kent och Linus och vilade en stund.
 
 
Middagen startade med lekar, tal, överraskningar för brudparet och övriga gäster, bildspel, dikter, presenter, oerhört rörande ord om minnen och framtid. Det framgick tydligt mellan de tre rätterna hur fina människor dessa tu är och vilka fina människor de har runt sig. Vi presenterade talare efter talare och folk torkade tårar och skrattade gott åt anekdoter och hemligheter som kom upp i ljuset. Det var så kul att vara toastmadame! Att få underhålla och överraska även brudparet som annars var de som höll i händelserna under helgen.
Enda bilden vi har från middagen, skoleken!
 
Vid vårt bord låg nerverna på linneduken tills alla gjort sitt och pustat ut. De som var mest nervösa (the bestmen) gjorde bäst ifrån sig och Lollo grät mest av alla under alla tal, inklusive sitt eget. Hyllningarna till dagens huvudpersoner skallrade mellan väggarna och skål efter skål utbringades. Middagen med sina luftpauser blev hela sex timmar! Då hade vi gjort ett rejält toastjobb och innan tårtan skulle skäras upp och bröllopsvalsen dra igång festen var jag tvungen att gå och duscha iskallt. Satte på mig den svettiga klänningen igen och sandalerna i 41 som satt tight... Bilderna visar ändå en fin fasad så jag gissar att lite lösögonfransar och Sofies magiska hårkunskaper lurar de flesta. Gravidmage är ju också vackert, det fick jag höra om och om igen under helgen och det känns kul att tänka tillbaka på att jag var i det fantastiska läget i livet när den här bröllopshelgen ägde rum. Något jag tidigare trott var bland det tristaste som kunde hända, att någon av mina kompisar skulle gifta sig och jag inte skulle kunna skåla i skumpa pga en gravidmage. Nu kändes det helt tvärtom! Det enda jobbiga var tröttheten man inte kan mota bort under en graviditet. Så när bröllopstårtan skurits upp och avnjutits på den fina övervåningen och brudparet valsat loss prick på tolvslaget var det dags för mig att hitta sängen på vårt rum. 
 
Festen drog igång och jag visste att Johan och Gunilla var nöjda med dagen och kvällen, alla hade det fint på festen, alkoholen flödade ikapp med svetten från sommarnattens tryckande åskväder, det var dans och diskussioner, kaffe och konjak. Jag tror jag lade mig innan den äldsta av släktingar hunnit dra sig tillbaka. Och då kom tröttheten över mig både fysiskt och mentalt. Men jag hade klarat det! Ingen för tidig födsel än så länge!
Kent kom smygandes vid tre och då tror jag de flesta drog sig tillbaka. 
 
Söndagen väckte mig med sol genom rullgardinen långt innan klockan ringde. Ingen vanlig baksmälla bodde i min kropp men en baksmälla av spänningsnerver, foglossning, glädje och även sorg över att allt var över och vi snart skulle åka hem. Det var jag och några vuxna vid frukostbuffén men jag tog min bricka ut på verandan och avnjöt första portionen ensam med utsikten och sommarmorgonens sol. En efter en trillade sedan alla in på gruset och buffén länsades på det mesta. Historier från natten skravlades och vissa var i bättre form än andra om man säger så!
Gulligaste frukostsällskapet var Noelia
 
Det nöjda brudparet kom ned och visade sina fina morgongåvor och bruden siktade in sig på våfflorna medan brudgummen började känna sig van vid buffé, det var ändå hans femte eller så för denna helg. Presentöppning väntade på övervåningen och det var mysigt att få sitta bland alla fina kompisar och bli klappade på magen och killad på armen. Alla var överens om att det var totalt overkligt att vi skulle ses med en liten bebis nästa gång. 
Efter presentfikat började folk åka hemåt, några strosade genom mysiga Mariefred eller gick ett varv runt det vackra slottet. Jag hängde väldigt stillasittande i värdshusets trädgård och den söndagen med vännerna var en av de bästa någonsin. Så där skön bakisstämning, någon tog en återställare, vi åt lite lunch, solen stekte och det kändes som tonårsdrömmarna om att vi alla skulle bo i ett kollektiv eller på samma gata gått i uppfyllelse. 
Vi tog stela familjefoton
 
Till slut kom den oundvikliga stunden, helgen var över, bröllopet förbi, avsked togs, kramarna blev långa, orden, tacken och lyckönskningarna åt alla håll var varma och fina. Alla var eniga om att minst en bröllopshelg per sommar är ett måste nu när vi precis börjat vänja oss!
 
Tack Gunilla och Johan för förtroendet att få vara så stor del av ert livs helg fylld av kärlek! Tack Lollo för att du alltid är vid min sida. Tack Martin och Hassan för bästa hänget. Tack Astor för att du inte beslutade dig för att böka till det och tack Kent för att du var den med finast kostym och bästa peppen till mig under kvällen när jag var trött. Tack Sofie för fina frisyren, den höll i tre dagar.