En ful sista november

Usch och fy för ett oskönt väder, ruggigt runt nollan, snöblandat regn. Vindar från fjorden. Kallare än kallast genom märg och ben. När vi bor i huset kan man komma in och sätta sig framför brasan vid sånt här väder, det är nåt att längta till! Och december, som börjar imorrn, då blir nog allt bättre eller vad tror ni?
Noll färg, verkligen noll, sämsta versionen av 50 shades of Grey
Ser ut som en lekplats i Tjernobyl
Rocker springer för att få komma hem
Rockstjärnan låg hemma och sov middag
 
 

Att sova eller inte sova

Natten till igår kunde jag inte sova för jag låg och väntade på BB-besked! När de glada nyheterna kom att Jennie och Fredrik fått sin lilla dotter kunde jag inte sova ändå.
Klanen har utökats och hon var en liten sockertopp med sin morfars och mammas stora ögon!

Hela natten låg jag och tänkte på allt möjligt. Vi såg den vidriga dokumentären om Quick på kvällen och jag drack en del kaffe. Why liksom.
Till slut gick jag upp istället. Vi skulle ändå gå upp sju för att köpa flyttkartonger på Europris, fredag och lördag 10 kronor istället för 25!


När vi kom hem sov Astor tre timmar så jag fick en blund jag med.
Sen hade vi myskväll så där som fredagar ofta är. Astor somnade själv i vaggan halv ett medan jag duschade. Han sov till tio, snabb amning, somnade igen. Tog sen upp honom för att amma i soffan och starta dagen, men nej. Han sover som en liten stock med tummen i munnen! Skön natt!

Vi ska ner på stan så snart måste väl killarna oxå starta dagen.



När två blir till en - betraktelser från sidan av

Johan och Gunilla har varit ett par i all världens evighet, så lång som den evigheten kan vara när man är knappa 30 år. Alla väntade bara på att de skulle set a date som det kallas. Och det gjorde de. 3 augusti i år vigdes de i Mariefreds kyrka och jag hade sån tur att få ta stor del av den kärlekshelgen. Förtroendet att vara både tärna och toastmadame värmde gott i vintras när jag bev tillfrågad. 
 
Under våren och sommaren smusslades det planer inför både möhippan och toasteriet. Kul och spännande! 
Det sms:ades flitigt mellan mig, bruden och Lollo under året. Många tankar som stöttes och blöttes.
Plötsligt var det dags för den första helgen i augusti! Tärnklänningar och en stor brudklänning trängdes in i en bil tillsammans med massa skor, smink och löshår. Samt tre nerviga tjejer! Vi körde ned till Mariefred och kom fram till det vackra Mariefreds värdshus, beläget vid vattnet i den charmiga lilla byn, med sagolik utsikt mot Gripsholms slott. 
 
Två sviter var bokade, Christinasviten och Gustavsviten. Vi gick på inspektion till fantastiska Gustavsviten, men den var lite mer manlig kom vi fram till och dessutom varm.
Sovrummet på övervåningen i Gustavsviten
 
Vi inackorderade oss som tre drottningar i vår majestätiska drottningsvit med två badrum, kakelugnar, och fantastiskt möblemang. Fjärilarna fladdrade till då och då i våra upprymda magar, bröllopshelgen hade börjat!
 
En del av det lyxiga möblemanget i vår svit
Bride to be med den vackra klänningen i bakgrunden!
 
Vid det vackra bordet satte vi oss och pysslade med papper inför morgondagens middag, tillsammans som i ett systerskap delade vi brudens förberedelser på ett fnissigt och förväntansfullt sätt. Klänningen hängde ståtligt över ena dörren som det vackraste i hela rummet. Och övrig inredning var inte direkt av det simpla slaget.
En promenad på stan i sommarhettan resulterade i kall glass, ett armbandsköp av bruden till bruden, och en check hos floristen. Jag var höggravid och svettig som en gris. Gunilla var randig och fräsch och Lollo var brunast i byn. Vi gick tillbaka till värdshuset och slängde oss ner i varsin Fatboy. Jag kom aldrig upp ur min. Lollo fortsatte jobba på brännan men fotade för säkerhetsskull med brunfilter, jag tröck mig mot skuggan vid staketet och vi svalkade oss med drycker från baren. Jag drack jättegott vatten.... Grabbarna anlände och joinade oss på gräset. Planer lades, nerver lugnades, förväntningar höjdes! 
 
Brunast, även utan brunfilter
Blekast, även med brunfilter
Kyrkan tornade upp sig precis bakom det anrika värdshuset från 1700-talet
 
Bord var bokat på en restaurang i byn och vi svidade om och gick dit. Jag vaggade på kullerstenarna och de andra följde mitt långsamma tempo. Vädret var tropiskt och grillbuffén vi skulle äta smakade sydländskt semestrigt. Vi svullade utan en tanke på hur morgondagens kläder skulle sitta. Jag behövde inte oroa mig för svullen mage så jag tog en vända till. Och en till. Osv. 
Skratten rullade runt bordet, humöret bland oss sex i brudföljet kunde inte vara bättre! När man väntat på något i så många månader, hela året liksom, då vill man verkligen fånga tiden när händelsen verkligen sker. Inte låta allt rusa förbi utan att man hänger med.
 
En av portionerna
Promenad genom byn
 
 
Värmen och mättnaden tog på våra huvuden och vi strosade tillbaka mot hotellet. Längs vattnet överväldigades man av den unika svenska sommaren på sitt bästa. Luften, dofterna, Mälaren, de gamla husen med frodiga fruktträdgårdar, kyrkan som tornade upp sig.
Min tacksamhet för minimal stad med allt inom fem minuter var enorm. Jag hade vilat upp mig inför denna helg för att kunna gå någorlunda normalt nedför altargången. På värdshusets uteservering slog vi oss ned tillsammans med My och Tobias (som senare under helgen avslöjade att de skulle bli föräldrar!) och lyssnade på trubadur, sommarpoäng 1, i riktig kvällsvärme, sommarpoäng 2, det dracks fruktdrinkar ur burkar, sommarpoäng 3, I Mariefred var glasburkar grejen, som drinkglas, ljuslyktor och blomvaser.
 
En drink senare återvände vi tjejer till vårt högkvarter. Jag sjönk ner i ett välgörande bad i det lyxiga badrummet. Gunilla bad Lollo kontrollera att jag inte drunknade (bridezilla) och sen somnade hon som en prinsessa med öronproppar som skydd för mina snarkningar och trubadurens skrålande. 
Jag och Lollo satte oss och målade naglarna och hetsade upp oss lite inör morgondagen. När det var dags att lägga sig ned vaknade Gunilla till och vi var lite så där fnissiga som i en amerikansk high schoolfilm. Men vi hade inte kuddkrig i underkäderna. Rummet var kolsvart och varmt med trubaduren skrålandes utanför. Men visst slocknade vi snabbt ändå. Jag gick på toa åtta gånger på sju timmar så jag tror de var glada att det var jag som sov ensam i extrasängen. 
Badkar i solsken och nattdräkt
 
 
På morgonkvisten vaknade vi innan väckarklockan hann ringa. Solen sken redan och vårt humör var lika strålande det! Sofie hade messat några gånger att hon var på väg och vi gick ned till frukostbuffén. Med utsikt över den glittrande Mälaren och det ståtliga slottet avnjöt vi massa frukost. Fjärilarna i magen fick trängas med våfflor och nybakt bröd. Detta var sista stunden med grabbarna innan vi skulle gömma oss i varsin svit. Sista stunden för brudparet som ogifta! 
Sofie kom med massa frisörbagage och vi gick upp till vår drottningsvit.
Frukostutsikt över Gripsholms slott
Bästa frisören i världen!
 
Jag låg på soffan medan Gunillas förvandling från söt korthårig tjej till majestätisk brud med svallande lockar och svepande ögonfransar påbörjades vid sminkbordet som var som lånat från Marie Antoinette. Lollo var den mest nervösa av oss alla. Varm och svettig som den höggravida värkande soffliggaren, med nerver på helspänn och granskande blick på varenda tygfiber i våra klänningar som hon strök.

De vackra blommorna anlände men när de skulle monteras i brudfrisyren gick en av dem av. Som tärna ställde man så klart upp och jag och Sofie gick till floristen som ordnade upp det hela. Värdshusets lokaler började fyllas av gäster och det var så kul att stöta på den ena förväntansfulla personen efter den andra. Självklart brudparets familjer men också alla våra vänner!
 
Gravidhungern slog till och jag beställde upp lite snacks till oss. Brudens mor tittade förbi och fotografen anlände. Vi smygtittade ut genom fönstrena ner på baren för att få en glimt av gästerna. Tiden flög och det var dags att klä på Gunilla drömklänningen! Vi fyllde vår tärnplikt och knäppte knappar i ryggen och ordnade tyll. 
Astor i magen!
 
Sofie var vår klockhitler och det var bra för även om det bara var trettio sekunder att gå till kyrkan tog allt längre tid på klackar med massa tyg och blommor att hålla reda på. Ute stekte solen högt på himmelen och temperaturen var milda 29 grader. Tur med vädret! Mindre tur med gravidsvettningarna för min del! I den branta trappan upp till kyrkan väntade de söta brudnäbbarna (Gunillas systers barn) med sina föräldrar och gud som man kände nerverna och känslorna då! Barns problemlösa närvaro lättar ju upp de flesta situationer och det var nog skönt för oss alla! 
 
Dörrarna slogs upp och in tågade vi! Vacker känsla att få gå med sina två bästa vänner tillsammans mot altaret! I kyrkbänkarna fanns så många fina ansikten på de jag älskar och självklart fick jag flashbacks från mitt eget bröllop bara elva månader tidigare. När jag såg Johan se Gunilla då rann någon tår över! Men Lollo grät så klart mest. Vi stod bredvid varandra under den vackra och förvånansvärt korta ceremonin. Det var så fint. Och så varmt. Svetten rann på min rygg, nedför benen, i pannan, obekvämt och stressande! Jag torkade och torkade svettmustaschen på överläppen och tröstade mig med tanken att när man ska stå bredvid Gunilla är det ändå ingen som kollar på en gammal tärna.
De sa ja och kysstes till applåder! Så ljöd den sista sången av Mys klara stämma och vi tågade ut ur kyrkan och ställde oss väntande på den långa kyrktrappen. Brudparet kom ut under kast med små hjärtan och glada hurran! Majestätiskt!
Nervösa bestmen
 
 
Som tur var hade en härlig sommarvind börjat fladdra och svalkade alla gäster med sin ljumma bris. Fotoblixtarna blinkade överallt när hela sällskapet gick upp för grusgången vid sidan av kyrkan till en platå med utsikt över vattnet.
 
Så fick vi en liten paus. Jag och Lollo smet upp i sviten som nu var städad och redo för bröllopsnatten. Vi svalkade oss med iskall cider och hetsåt lite i efterdyningarna av nervositet och spänning. Med tunga hjärtan fick vi byta till vanliga hotellrum för de dödliga. Minnet av Christinasviten bär vi alltid med oss. Alla rum var dock jättefina och hade badkar så det var inte större sorg än att vi kunde skaka av oss den med lite bubbel i trädgården. Där hade nämligen alla gäster samlats runt snittar och champagne. Tursamt nog fanns det alkoholfritt så jag fick också njuta! Alla mina kära vänner överröste min svettiga kropp med kramar och det pratades lika mycket om bebis som vigseln. Brudparet var på fotografering utanför slottet och min partner in toastcrime hade ordnat en tavla där alla skrev en hälsning till dem.
De anlände tillbaka och det var ett kramkalas utan like som fortsatte! Min nästa uppgift väntade, den som toastmadame så jag passade på att ta en liten paus innan dess. Hängde på rummet med Kent och Linus och vilade en stund.
 
 
Middagen startade med lekar, tal, överraskningar för brudparet och övriga gäster, bildspel, dikter, presenter, oerhört rörande ord om minnen och framtid. Det framgick tydligt mellan de tre rätterna hur fina människor dessa tu är och vilka fina människor de har runt sig. Vi presenterade talare efter talare och folk torkade tårar och skrattade gott åt anekdoter och hemligheter som kom upp i ljuset. Det var så kul att vara toastmadame! Att få underhålla och överraska även brudparet som annars var de som höll i händelserna under helgen.
Enda bilden vi har från middagen, skoleken!
 
Vid vårt bord låg nerverna på linneduken tills alla gjort sitt och pustat ut. De som var mest nervösa (the bestmen) gjorde bäst ifrån sig och Lollo grät mest av alla under alla tal, inklusive sitt eget. Hyllningarna till dagens huvudpersoner skallrade mellan väggarna och skål efter skål utbringades. Middagen med sina luftpauser blev hela sex timmar! Då hade vi gjort ett rejält toastjobb och innan tårtan skulle skäras upp och bröllopsvalsen dra igång festen var jag tvungen att gå och duscha iskallt. Satte på mig den svettiga klänningen igen och sandalerna i 41 som satt tight... Bilderna visar ändå en fin fasad så jag gissar att lite lösögonfransar och Sofies magiska hårkunskaper lurar de flesta. Gravidmage är ju också vackert, det fick jag höra om och om igen under helgen och det känns kul att tänka tillbaka på att jag var i det fantastiska läget i livet när den här bröllopshelgen ägde rum. Något jag tidigare trott var bland det tristaste som kunde hända, att någon av mina kompisar skulle gifta sig och jag inte skulle kunna skåla i skumpa pga en gravidmage. Nu kändes det helt tvärtom! Det enda jobbiga var tröttheten man inte kan mota bort under en graviditet. Så när bröllopstårtan skurits upp och avnjutits på den fina övervåningen och brudparet valsat loss prick på tolvslaget var det dags för mig att hitta sängen på vårt rum. 
 
Festen drog igång och jag visste att Johan och Gunilla var nöjda med dagen och kvällen, alla hade det fint på festen, alkoholen flödade ikapp med svetten från sommarnattens tryckande åskväder, det var dans och diskussioner, kaffe och konjak. Jag tror jag lade mig innan den äldsta av släktingar hunnit dra sig tillbaka. Och då kom tröttheten över mig både fysiskt och mentalt. Men jag hade klarat det! Ingen för tidig födsel än så länge!
Kent kom smygandes vid tre och då tror jag de flesta drog sig tillbaka. 
 
Söndagen väckte mig med sol genom rullgardinen långt innan klockan ringde. Ingen vanlig baksmälla bodde i min kropp men en baksmälla av spänningsnerver, foglossning, glädje och även sorg över att allt var över och vi snart skulle åka hem. Det var jag och några vuxna vid frukostbuffén men jag tog min bricka ut på verandan och avnjöt första portionen ensam med utsikten och sommarmorgonens sol. En efter en trillade sedan alla in på gruset och buffén länsades på det mesta. Historier från natten skravlades och vissa var i bättre form än andra om man säger så!
Gulligaste frukostsällskapet var Noelia
 
Det nöjda brudparet kom ned och visade sina fina morgongåvor och bruden siktade in sig på våfflorna medan brudgummen började känna sig van vid buffé, det var ändå hans femte eller så för denna helg. Presentöppning väntade på övervåningen och det var mysigt att få sitta bland alla fina kompisar och bli klappade på magen och killad på armen. Alla var överens om att det var totalt overkligt att vi skulle ses med en liten bebis nästa gång. 
Efter presentfikat började folk åka hemåt, några strosade genom mysiga Mariefred eller gick ett varv runt det vackra slottet. Jag hängde väldigt stillasittande i värdshusets trädgård och den söndagen med vännerna var en av de bästa någonsin. Så där skön bakisstämning, någon tog en återställare, vi åt lite lunch, solen stekte och det kändes som tonårsdrömmarna om att vi alla skulle bo i ett kollektiv eller på samma gata gått i uppfyllelse. 
Vi tog stela familjefoton
 
Till slut kom den oundvikliga stunden, helgen var över, bröllopet förbi, avsked togs, kramarna blev långa, orden, tacken och lyckönskningarna åt alla håll var varma och fina. Alla var eniga om att minst en bröllopshelg per sommar är ett måste nu när vi precis börjat vänja oss!
 
Tack Gunilla och Johan för förtroendet att få vara så stor del av ert livs helg fylld av kärlek! Tack Lollo för att du alltid är vid min sida. Tack Martin och Hassan för bästa hänget. Tack Astor för att du inte beslutade dig för att böka till det och tack Kent för att du var den med finast kostym och bästa peppen till mig under kvällen när jag var trött. Tack Sofie för fina frisyren, den höll i tre dagar.

Söt fiskmiddag

Bakade sötpotatis i ugnen, skulle ta ut dem efter en timme, upptäcker då att jag glömt sätta på ugnen.....Börjar om från början.Stekte bacon krispigt, tog upp dem och stekte sen fiskbullar i pannan. Gjorde en salsa som jag lade i de bakade sötpotatisarna och strödde baconet över fiskbullarna.Gott!

Somnade mitt i leken

Livet kan vara tufft och tröttsamt när man är 90 dagar gammal!





Novemberstorm

Stormen har anländt och håller staden i ett järngrepp! Saker ligger välta och regnet flyger omkring och låter som kulspruteeld mot rutan. Inatt var det blixtar och dunder.


I ett sånt här väder kan man inte ta ut en 12 veckorsbebis. Så jag dricker te och Astor har pyjamasdag. Tur att han fick en ny fin pyjamas från mormor och morfar då!


På nyhetsmorgon var det julsånger, stämningsfullt! Fast Cecilia Wennersten, hon med Det vackraste, ni vet. Halvvidrig brud. Sjöng inte så fint heller.

Hade jag haft flyttkartonger hemma hade jag kört igång. Kanske ska kolla i källaren.

Magiskt Melissa

En onsdag i november med piskande regn och hårda vindar fick hon mig att längta hem. Till sommar på Söder, lukten av Stockholm, utsikten över takåsar, skärgård och stad. Avlägsna tivolitjut, unik doft av bräckt, internationell strävan över kullerstenars promenadutmaning.


Melissa Horn bjöd in till sitt vardagsrum ikväll. Med mattor, golvlampor, fåtölj, massa blinkande glödlampor som stjärnor och vackra backdrops kändes det så. Hon delade med sig av personliga anekdoter och var lite nervös över att hon upptäckte att hon saknade sin hårsnodd runt armen. Det hade hon haft som en turgrej i många år och nu, trettio sekunder innan hon gick on stage, märkte hon att den saknades. Men det gick ju bra ändå!

Konserten var slutsåld, därför kommer de tillbaka i februari! Då är jag och Nataly där igen! Med en god middag innan, som ikväll på Frida.







Mormors födelsedag idag!

Grattis bästa älskade mamma och mormor! Tack för allt du gör för oss och tack för överraskningsbesöket i helgen, snart ses vi för att fira jul ihop!





Presenter från Moster!

Fick den här coola döskallebodyn som moster köpt i New York. Hon gav mig mer kläder, jag fick ärva en Sex pistols-tröja som jag hade på mig ikväll, ett roligt fotoalbum, en fin ekoskallra och en pumpanalle. Dem får ni se sen. Nu ligger jag nämligen i em röd döskallepyjamas och ska tydligen sova. Fast jag inte är så sugen på det, livet e bra orättvist ibland. 
Av mormor och morfar fick jag också paket. Det får ni också se senare.
Godnatt! 
 

Vi ska flytta till hus!

Ett hus var till uthyrning och Kent ringde på det förra helgen, nu i lördags ringde ägaren upp och frågade om vi ville komma på visning på söndagen. Det ville vi. Och nu ska vi flytta in i januari! Snabba svängar som alltid!
 
Huset ligger i Hommelvik, cirka tio minuter från flygplatse, tjugo minuter från stan. Det går tåg och buss ett par minuter från huset, ett par minuter bort ligger också mataffär, restaurang, bank och lite såna smågrejer som finns i ett litet samhälle, och inte minst; HAVET!
Huset byggdes 1850 och flyttades sedan en bit till nuvarande lokation när järnvägen byggdes, efter det har det byggts på åt alla håll och kanter med massa olika sorters fönster och vinklar.
 
Det är två våningar på tillsammans 120 kvadrat plus källare. Mer än dubbelt så stort som vi bor nu, med plats för alla våra saker, vi kommer för första gången kunna sätta upp alla våra tavlor, ha massa plats till Astor och det är perfekt planlösning för när han börkar krypa. Det finns en kamin i matsalen, en öppen spis i vardagsrummet och en i gillestugan! Utanför ytterdörren är det terrass och lekstuga och på två sidor av huset en liten trädgård. 
 
På entréplan är det först en liten hall med krokar och garderob, sedan en större innerhall (gul och röd) med en till garderob och där vi kan ställa barnvagnen och bilstolen utan att de är i vägen. Det finns även plats för en byrå, bänk eller liknande. Sen är det kök på 12 kvadrat med två fönster och murvägg från kaminen som är i matsalen. Köket är vitt och mörkblått, inte det sexigaste men det ska väl gå att ordna till.
I matsalsdelen (vit) är som sagt en kamin, fin och varm, ett fönster samt ett gammalt platsbyggt hörnskåp. Vardagsrummet (furu bröstpanel, samt vitt) är 40 kvadrat och har en stor murad öppen spis i ena hörnet. Från vardagsrummet går en öppen trappa ned till källarens gillestuga, där är det också en kamin samt värmeslingor i golvet. En dörr leder in till kallkällaren med tvättstuga, en toalett och massa förvaringsyta för fiskesaker, mat, toapapper, verktyg, bildäck, you name it!
I innerhallen går en dörr med en trappa som leder rakt ned i kallkällaren, så om Kent kommer hem med blöta fiskekläder kan han gå direkt ned där och hänga undan sakerna.
 
I innerhallen går också trappan upp till övervåningen, där är en liten hall (gul med blå dörrar) och just nu stod det två tvättkorgar och en torkställning där så det finns en del plats för nånting finare, det gillade jag verkligen med alla dessa kvadratmetrar och vinklar och vrår, att det finns plats för en Buddha, en lykta, en blomma eller liknande på golvet lite här och där utan att det behöver fylla en funktion. 
På övervåningen finns badrum, med badkar! Tre sovrum, ett ljust och fint för de vuxna, där inne är det ett gammalt målat plankgolv, ni vet ett sånt där underbart ett! Det som blir barnrum är ljusblått och sen är det ett extrarum som var knallrött... jaja. 
 
Det var ett gammalt och färgglatt hus med träväggar och gamla dörrar. Inget fancypancy topnotch högblankt. Vilket passar oss och våra grejer perfekt! 
 
Splittrande är det så klart att lämna vår fina lägenhet i detta fina hus med perfekt läge mellan lyxvillor, parken och stan. Vår nya uteplats, de djupa fönstren och alla minnena. Vårt första hem i Trondheim, här där jag spenderat mycket tid när jag inte hade något jobb och medan jag var gravid. Här har vi bott när vi gifte oss, under graviditeten, vi kom hem hit med vårt barn. Men allt har sin tid och det känns som nya huset har plats för vår familj, alla saker, våra hobbies och... gäster!
 
Hur vi än bott innan har det alltid funnits både hjärterum och stjärterum, här har stjärterummet krympt till knappt tv- eller middagsgäster och en luftmadrass i vardagsrummet är inte alltid den smidigaste lösningen. I huset kommer det finnas gästrum och det kommer finnas mer plats utöver det också! Att husera en familj på besök kommer inte vara några problem som helst! 
 
Köket har en lång lång arbetsbänk där vi kan baka bröd och ordna mat, i trädgården kan vi odla till sommaren, våra målargrejer och pysselprylar behöver inte ligga nedpackat och otillgängligt och Kents alla miljarders fiskesaker behöver inte ta upp halva hallen eller ligga i bilen. Mina kläder ska få hänga ordentligt och böckerna få en egen plats. Vi kan ha både tv-soffor och läshörna. Tända upp en brasa, vara tillsammans i samma rum eller på varsitt håll men ändå nära. Utanför finns plats för bilen, cyklarna, utemöbler och grill. Rocker kan få en lina i trädgården. Astors nya lekhage blir så småningom hans spjälsäng och den lekhagen jag började slipa på i somras får målas fördig och vara lekhörnan i vardagsrummet. 
Datorn och skrivbordet får ett eget rum. Vi kan sätta upp fina taklampor igen. Alla tavlor som sagt, mina ljuslyktor behöver inte trängas, den stora staken från los söderbergos ska få en ordentligt passande plats. Jag kan bada badkar med öppet fönster. Ja det var fönster i badrummet :)
Det finns plats för sopsortering, att köpa hem några plattor öl, en bal toapapper, ha en pantpåse ståendes, ja såna grejer som vi inte har nån plats alls för här. Nu t ex står massa påsar med julklappar och en sopsäck med kläder jag ska skänka bort, i ett hörn i sovrummet. Känns som ett förråd. I hallen står en tom gasoltub och kartongen till lekhagen som precis kommit. Vi har växt ut den här lägenheten och är redo för nästa steg.
 
Ni är välkomna.
 
 
 
 
 

Hur en vanlig helg blev en av livets bästa helger!

I fredags kom Kent in genom ytterdörren och jag sa hej, det stod någon bakom honom som jag automatiskt sa hej till innan jag helt såg vem det var. Så gick det en millisekund och jag tappade hakan, fick hjärtattack, kissade på mig, ramlade ihop och fick slag. Typ. Det var min LILLASYSTER!!!!!!!!!!! Och strax där bakom uppenbarade sig min MAMMA!!!!!!!!!!!!! Jag fattade ingenting! Så chockad och glad! Jag dog. För att använda ett uttryck jag brukar ta till.
 
Så fick Astor mysa med sin mormor igen och vara med sin moster för första gången, han älskade det och blev jätteglad, Rocker blev helt spattig, jag snurrade omkring i tårar och skratt och började plocka fram bröd ur frysen liksom?!
 
Vi tog en promenad och sen blev det god fredagsmiddag, jag hade gjort långkok så vi fick komplettera med goda korvar för det var ju plötsligt fyra stycken runt bordet. Jättemysig fredag och det kändes som den mest naturliga sak i världen att de var här. På kvällen gav Pernilla flaska till Astor, gick med honom lite på armen och lade honom sen i vaggan och han sov. Jag var i chock och sa att hon aldrig fick åka hem. Magiska moster!
 
Vädret blev sämsta tänkbara under resten av helgen så på lördagen åkte vi på lite shopping och lunch på mitt jobb, sen lagade vi mat och satt och tittade ut på snöstormen. Men vi tjejer gick i alla fall ner på Skydsstasjon för att dricka vin. När vi kom in var vi helt snöiga och beställde därför varma drycker först.
 
När vi kom hem hade Astor sovit typ tjugo minuter och precis vaknat, så var han vaken med oss till klockan två. Glad och nöjd! Men när Så mycket bättre var slut var Astor och vi också det, så alla lade sig. 
 
Igår hann vi med loppis, cappuccino lite affärer och mycket Astormys för mormor och moster innan det var dags att bege sig. Då skulle vi på visning på ett hus! Som vi ska flytta till! Mer om det i ett annat inlägg, mycket hus kommer det bli.
Innan planet gick var vi hos Kents mamma och åt våfflor.
Jag grinade lite när de åkt men det kändes ändå som att snart ses vi igen till jul. December kommer rusa fram!
 
Så glad, överraskad, tacksam och lycklig för det oväntade besöket! Tur att jag hann dammsuga innan de kom. 
 
 
 

Helt nykläckt liten älskling


 
 
 
 
 

Hur ska din bebis tillfredsställa mobben?





Blir illa berörd av såna här bilder. Det är säkert ännu fler fotografer och även andra människor runt om dem än vad som ses på bilden. Tänk vad hemskt med denna, ja förföljelse måste det ju kallas. Dina steg bevakas, hela världen är på ett sätt ute efter ditt barn! Och du ska bedömas offentligt, först som gravid, hur du ser ut, trött eller fräsch, stor eller liten mage, vad du äter och hur du lever granskas och kritiseras.
Sen ska du bedömas som mor. Som om det inte vore läskigt och svårt att bli mamma hur som helst. Tänk om ditt barn skriker när ni är ute, du vill inte amma för då hamnar dina bröst på skvallertidningars omslag världen runt. Det blir omöjligt att akutbyta blöja på en parkbänk utan att ditt barns nakna rumpa hamnar på internet och allt från din fingerfärdighet till val av blöjmärke ska det tyckas till om.

Mitt i allt detta fotograferas din kropp från alla möjliga vinklar med teleobjektiv som zoomar in de extra kilona efter graviditeten och de trötta dragen sömnbristen orsakat.

Går du ner för fort eller för lite eller för mycket eller ser för fräsch ut eller för arg ut, ja ni vet, hur det än är får du kritik.

Börjar du jobba med en film, skiva, tv-program för tidigt är du egoist. Väntar du för länge är du bortglömd.

Ditt barns namn hatas eller älskas, speciellt många känslor skapades efter namnet på ovan bebis spreds.

Vi tror att många kändisar har det så enkelt när de får barn för de har mycket folk runt dem som hjälper till med bebisen och ditt välmående. Nannies, massörer, städerskor och vad det nu må vara. Vilket säkert är härligt, men jag skulle inte vilja byta det mot att istället vara jagad och offentligt bedömd.

Tänk om prinsessan Madeleine får missfall, tänk om prinsessan Estelle fått en cp-skada vid födseln. Eller om Victoria Beckham skulle snubbla bärandes på sin dotter.

Jag är glad att jag kan köpa mjölk utan smink, med Astor på armen utan risk för paparazzis, galna fans eller kidnappare. Det räcker med random okända tanter som dyker ner i vagnen och obedda säger att han är stor/liten/kall/varm/hungrig/arg/glad osv.



Godkända?

Ha en underbar helg!




Promenad vid havet

Hämtade Linn för att visa henne Ladestien. Och hon älskade att promenera där, precis som jag så det var kul! Fem minus, strålande sol och några centimeter snö. Tänk om hela vintern vore så här!
Jag hade träningsvärk från uppförsbackarna igår och det blev backigt idag med. Första biten vi gick var inte helt lämpad för barnvagn och småhalka men det gick!





Järnet och annat borde vara på topp nu för vi har ätit rödbetor och spenat med massa gott!


Astor har en tröja från det glada 80-talet när mamma och moster drog storlek 60.


Visst var de här tomtegrejerna från otippade Biltema väldigt söta? Nästa helg börjar det hörrni!



Bröderna brothers



♥♡♥♡♥♡♥♡♥♡♥♡♥♡♥♡

Att ligga på Barsel

Kejsarsnittet gjorde att vi inte fick ligga på hotellet på sjukhuset utan fick ligga på Barselavdelningen, Barsel är ett ord som innefattar första tiden med bebis typ. 
När vi vaknade där samma kväll som Astor kommit efter några timmar god sömn sov lillisen fortfarande i snuggle nest i den där plastlådan de har till bebisarna. Så himla bra att vi hade med snuggle, annars kan man bulla upp med filtar eller handdukar, nu fick han sin egen trygga lilla kokong på en gång. Vi hade honom inlindad i ullfilt som Kents mormor stickat och sjukhusets täcke över. Sjukhusets små filtar till barnen var sträva och hårda av industriella tvättar så det var mysigt att vi hade med en egen. 
När han fötts satt det på honom sjukhusets kläder och de fick sitta på första dygnet.
Vi var tvungna att väcka honom där han sov så gott för han hade sovit fem timmar! Det kändes som dags för amning. Jag fick också mat, pannkaka av alla grejer! Och precis innan sa jag att tänk om det är nåt gott, typ pannkaka. Haha. Lycklig blev jag! 
Fast jag hade himla ont i magen alltså. Bedövningarna släppte och jag hade dropp fortfarande som skulle ge mig vätska men kisset i kateterpåsen var ändå helt brunt, så de bad mig dricka, och jag drack och drack. Gul saft med massa isbitar. Kanna efter kanna hämtade Kent till mig och jag sippade med sugrör i sängen. Jag fick blodförtunnande sprutor i magen. Behöver jag förklara att det var rätt oskönt... Men jag fick också massa piller, de kom med små påsar med olika tidspunkter skrivet på dem. Så jag var tvungen att ställa klockan på natten för att ta tabletterna rätt. 
De ville att jag skulle pröva att resa mig på kvällen med det var omöjligt. Det gjorde så ont i snittet, tårarna sprutade. Då hade jag ändå redskap, ett handtag i taket, höj- och sänkbar rygg på sängen, skenor på sidorna av den, samt Kent och sjuksköterskorna. Men det gick inte. Så tyckte jag att det gjorde ont i magen, man kan få eftervärkar när livmodern drar ihop sig, vet inte om det var det men sköterskorna gav klara besked om att jag inte skulle ligga och ha ont så en frågade om jag ville ha morfin. En spruta i handen och en sekund senare kändes kroppen inte längre som en börda, jag fick ny förståelse för sprutnarkomaner. Typ.
 
Astor ammade, sov och småskrek om vart annat. Kent fick gå runt och vagga honom. Tiden hade ingenting att säga, att det var natt märktes liksom inte, sköterskorna kom ändå in titt som tätt, han åt och skrek när han ville. Och bajsade många blöjor som Kent fick byta. I badrummet hade de en värmelampa ovanför skötbordet och Astor tyckte det var skönt att ligga naken där. 
 
Så vaknade man till en ny dag. Lördag. Kent hämtade frukost, och jag åt och åt! Och drack så klart. Det var piller, amning, blöjor, sprutor, och så kom det oundvikliga. Jag var tvungen att resa mig. ONT! Och läskigt. De drog ur katetern, det kändes ingenting. Så gick jag de få metrarna till toaletten och tvättade mig lite i ansiktet och borstade tänderna. Så lite behövdes för att bli en ny människa. 
Jag hasade rädd och försiktigt till balkongdörren och precis då fick vi besök av glad farmor, farfar, fastrar och kusin Hugo. Det gav energi! Jag lade mig i sängen igen och de turades så klart om att hålla Astor. Vi fick blommor, gosedjur och fina kläder.
 
Allt kändes ändå ganska naturligt och verkligt att visa upp vårt fina barn som sov så sött nästan hela besöket, han hade bara funnits till i drygt ett dygn men ändå var det så självklart att han var där.
Efter besöket var jag helt slut. Kent fick skjuts hem av dem för att äta lite och hämta nya kläder till sig själv. Så var det dags för middag på sjukhuset, det ingick nämligen inte för Kent. Väldigt dåligt att man måste betala 280 kr/natt för mannen, då ingick bara frukost, han fick sova på en liten bäddsoffa som han själv bäddade och ordnade och han hjälpte mig med allt. Hade han inte varit där hade personalen fått göra allt för mig, jag kunde inte lyfta Astor själv eller nånting. Så när han var borta ett par timmar var det middag på sjukhuset, då kom de in med den till mig. Risgrynsgröt och bröd med salami och torkad skinka. Frossa i charkuterierna!
 
Så rullade timmarna runt i det lilla rummet med balkong mot innergården, det var fint väder hela tiden och det blev väldigt varmt i rummet, vi hade tv och så hade vi med oss Ipaden med musik. Vi sov om vartannat och jag tyckte det var så mysigt att vara där. Då var vi verkligen i bubblan liksom. Allt handlade om Astor. Och jag var så glad för alla tillbehör som gjorde det lättare för mig att röra mig i sängen och gå på toa.
 
På söndagen fick vi besök av Kents gudmor och hennes man och Kent var iväg och åt med Cato som sen följde med upp på en titt. Sen var det valvaka hela kvällen. Jag sov mest då. Jag fick ta den omtalade och efterlängtade duschen men blev lite besviken. Det var skönt att borsta håret ordentligt, hade haft samma knut sedan onsdagskvällen och håret hade blivit blött flera gånger och lossnat och dragits åt hundra gånger i samma "frisyr". Den stod liksom av sig själv och sju kilo torkad svett när jag tog ut snodden. Jag klippte och filade ned naglarna som var så långa, röda och välmanikyrerade när vi kom in på sjukhuset. Nu kändes det bara fel med dem och Astors litenhet. Duschen i sig var dock mest jobbig, jobbigt att stå, obehagligt med snittet, jag vågade inte känna, se eller nånting. Huden var torr men jag orkade inte smörja mig. Jag satte på mig stortrosan med ny blöja och binda och en ren sjukhusskjorta. Inte så magiskt liksom. 
 
Apropå stortrosan med tillbehör var jag chockad/äcklad/utled av allt som kom ur en. Hade inte helt fått med mig det där med renselsblödning, vet inte vad det heter på svenska. Men det var ju inte lite! Det kommer alltså från livmodern och har ingenting med vaginal födsel eller inte att göra. Första kvällen kom det så mycket att jag trodde katetern lossnat och jag kissat på mig men nej då. Detta var något helt annat. Mindre kul och mindre fräscht. Känner ändå att man måste kunna skriva och prata om nåt sånt för jag, som läst så himla mycket innan, hade knappt läst eller hört om hur det kunde vara. All information handlar om graviditet och födseln, men väldigt lite om tiden efteråt.
Blödningarna minskade så när jag kom hem använde jag bara sjukhusbindor jag snott med mig, efter en vecka till något mer som vanlig mens och då kunde jag ha vanliga bindor men i den största versionen ni vet.
 
Lise och Rocker kom på besök till sjukhuset och vi mötte dem utanför entrén och gick ett halvt varv runt huset in på innergården. Solen sken och glittrade i vattnet där inne, blommor blommade, luften var varm, jag kunde amma ute, vi åt glass. Rocker solade och brydde sig ingenting om sin lillebror som låg i vagnen och slappade. Jag hade satt på mig egna kläder och solglasögon och var glad men gick som en hundraåring. Smärta vid varje steg och ingen ork överhuvudtaget. Fruktansvärt jobbigt sen, kunde knappt ta mig tillbaka till rummet.
 
Under dagarna och nätterna på Barsel gick mobilen varm, familjen ringde och folk messade och mailade. Facebook och Instagram svämmade över och man blev så himla glad över allt detta! Tog flera veckor innan jag svarat på alla gratulationer och hälsningar. Så härligt och överväldigande. 
 
Plötsligt var det tisdag och vi skulle hem. Hjälp! Vi fick avslutningssamtal med läkare gällande mig och vi hade haft samtal tidigare om skötsel av baby och även en genomgång av förlossningen.
Astor vägdes igen och hade redan börjat lägga på sig, de går ju som bekant ned lite i vikt de första dagarna men nu hade han redan vänt. Kent cyklade hem och hämtade bilen. Vi packade ihop en miljard grejer (hur blev det så?) och betedde oss som två asplöv när vi skulle sätta Astor i bilstolen. Läskigt! Och vi hade ingen aning om hur man gjorde, spände och allt det där. Men det gick ju så klart bra till slut. Utanför garaget fick jag vänta med alla saker när Kent skulle gå på Apoteket. Jag stod hela tiden och stirrade på Astor som sov så sött i stolen.
 
OVERKLIGT att vi fick med oss det där lilla perfekta goset från sjukhuset och att han liksom var vår att ha! Lyckan/rädslan/spänningen/mattheten drog över mig med jämna mellanrum. Människor gick omkring i solskenet, bilar rullade förbi, ambulansers sirener ljöd. Jag hade ett sånt där moment i livet där allt bara känns otroligt men det kunde ju inte de runt om veta i sin vardag. En vanlig tisdag för dem. Och här stod jag och kände att nästa kapitel startade. No more gravid, no more tidigare liv. Lyckan! Men också den fysiska skralheten. Kunde knappt stå längre när Kent äntligen kom. Trapporna ned i garaget framkallade tårar och den korta, alltså vi snackar tre minuter typ, bilresan hem var en tårfylld och smärtsam tur för mig. Astor sov i alla fall vackert i bilstolen.
 
Så var vi hemma. Allt som vanligt men ingenting som förr. En lycklig men läskig ekvation. Life as we know it var verkligen över. Nu började LIVET. Alla pratar om det och jag skriver under på det. 
 
 
 

Estenstadshytte

Med ena barselgruppen gick vi till en hög topp idag. Målet var Estenstadshytte, en fjällstuga full av furuinredning där brasan brann i öppna spisen och utsikten var fantastisk! Det var tungt att gå uppför! Både i ben och förkylda lungor. Bara bara uppför hela vägen. Och sen nedför. Men väldigt skönt, det var nämligen första vinterdagen idag! Igår var det inget speciellt på förmiddagen, solen sken och jag och Astor gick på en del ärenden och sen till mitt jobb på mammaträff. När vi satt i sofforna med te (inga lattemammor) började det plötsligt snöa. På en timme hade hösten blivit vinter! Idag när vi gick var det fyra minus och sol! Otroligt härligt!

Sanningen just nu



Det blir så här på en dag känns det som. Lite disk, löv på golvet i hallen, en påse pant, rena kläder på massa ställen, halvt översvämmad tvättkorg, torktrasor till Lillis utspridda. Grejer man tänkt ordna med i varje hörn.




Och jag ooooooooorkar inte just nu.



Livet. Vardag. Hund. Barn. Sömnbrist. Allt sånt jag hatar och fruktar kryper in genom små springor i harmonin ibland. Ge mig två timmar helt ensam hemma så ska jag ordna upp i detta.



Just nu gisslan under två tassar, en amningskudde och en randig bebis.
Får dimra ned ljuset och lägga bak huvudet så försvinner stöket ur mitt synfält ett tag.


Tröttkillar

Igår var vi hos Kents mormor. Det blev dåligt väder när vi kom dit så det blev en innedag. Skönt det med i november.
Jag är fortfarande snorig och har ont i halsen. Tröttsamt!

Nån minusgrad här nu. Ska snart ulla på oss och gå till banken och sen på träff.



Trötta på mormorsbesök, blir lätt så när nån ska va vaken till fyra på natten. För Astor är hon oldemor, fint ord!



03:41

Inte så att nån har somnat än nej.

02:36

Hela familjen är vaken om ni undrade.....

Du ger mig lugn efter stormen

Tyckte vädret såg fint ut för november och passade därför på att gå till marknaden. Estimerad tid typ 45 minuter. Kände mig kissnödig efter tio. Började regna efter femton. Gick inte förbi några öppna ställen. Kom fram till marknaden, toalett en trappa ned in i en källargång. Jag satt med ihopknipna ben på en bänk tills Lene-Mari kom innanför dörren och jag typ kastade vagnen på henne och sprang nedför trapporna.

Marknaden var inget att hänga granen alls. Avklarat på fem minuter. De hade gratis fotografering men jag ville inte väcka Astor.



Vi gick och fikade och efter det gick jag och Astor till Cato där Kent var. Vi drack supergott kaffe som han malde själv.
Eftersom det är söndag blev det söndagsbuffé på en asiatisk restaurang. Astor somnade där i sin bilstol. Ska bli skönt när han kan sitta i barnstol på restaurang och café. Sen vaknade han och har varit vaken sen dess.



Min hals värker som bara den, ooooooooorkar inte!
Dricker te med honung nu.






Blev inte all världen till stormar i helgen, men det blåste och regnade som fan. Vi var hos Thomas och Maria, de bor på tionde våningen och vindarna hördes gott runt knutarna om man säger så. Maria lagade pizza på löpande band och tjejerna var charmade av Astor. Han charmade även sig själv när Thomas lyfte upp honom till spegeln!





Snarktrio

Inifrån sovrummet hörs en trött trio. Stora snarkningar, franska snarkningar och små snoriga sovljud.
Jag har duschat, sminkat mig, ätit frukost. Nu är det dags att väcka lilla snark. Vi ska möta några kompisar och gå på julmarknad!

Nov. 16, 2013

Mellan stormarna gick jag och Rocker morgonpromme i parken.






Åkte på lite klappshopping helt själv. Rätt skönt. Bockade av några på listan! Snorkillarna va hemma på vila för att bli friska.

Hår postgravid. Vad kommer de här luggtestarna från? Är det nåt som gått av eller nåt som växt?


Har bokat turkisk jultvagning med Loj och Gun samt pratat med Soffan. Kompiskärlek och saknad.

Nu åker vi till Thomas och Maria på middag. Genom lugnet före nästa storm!



Babydusch

Kent lyfte in Astor till mig i duschen och det var först med stor skepsis han låg i min famn, sen med glädje men fort uttråkad. Då fick han komma ut och ligga nakis på soffan och leka med pappa. Som också måste kolla lite fotboll mellan varven.



Nu blir det pyjamastime, tror den kommer från kusin Dante!



Barnvakt, bio och bästa fisksoppan!

Igår hade vi barnvakt och åkte på bio med två kompisar. Vi åt popp i mängder och såg Gravity som var annorlunda och cool i 3d.



Astor och Lise hade det också bra så det var lyckat för alla!


Ikväll gjorde jag fisksoppa som fick högsta matbetyg genom tiderna av Kent!
Fräste räkskal och vitlök i smör. Slof på en halv flaska riesling (ett halvt glas i kocken). Lät det småputtra i ett par timmar.
Stekte sen palsternacka, morot och lök och slog efter en stund på buljongen. Efter ett tag plockade jag upp hälften av grönisarna, mixade resten och spädde med resten av vinet. Kryddade, ploppade ner grönisarna igen tillsammans med torsk i kuber och massa persilja.
Räkor i tallriken, på med soppa, ugnsrostad baguette, hemgjord aioli och mums!







Ullrumpa







Body från arvspaketet som från början var från min mamma till Alicia! Så kan det gå att fem år senare klär den hennes eget barnbarn. Byxorna köpte jag på loppisen på Täby galopp i somras på en stekhet dag.
Nu stormar det ute. Astor sover i vagnen, ljusen är tända, räkskal kokar i vin och vitlök till kvällens soppa. På soffan ligger jag med Rocker på benen, julmust i glaset och Leonard Cohen i högtalarna.



Fick nämligen julmustleverans idag när jag träffade Linn, en kompis till Malin som kommit hit för att jobba året ut. Vi åt dansk sillbuffé på Skydsstasjon, supersmarr! Regnet upphörde lite halvt och då gick vi en promenad. Skönt och kul med svenskt sällskap i stan!



Det ska nu vara storm tills imorrn. Vi får hålla oss inne och mysa.

Smyger igång

Vill ju hinna njuta amaryllisen innan vi åker bort.



Ett glas rött en fredagkväll tror ni.


Svaret är nylevererad julmust straight from Sweden! Moget.

No more noshörning

Så sorgligt och tragiskt. Människan har presterat att utrota en noshörningsart som funnits på jorden i 60 miljoner år!!!!!!

Vad händer? Hur rusar vi fram i en värld där vi varken ser bakåt, framåt eller åt sidorna. Tänk om Astor växer upp på en jord där det inte finns noshörningar, tigrar eller valar. Om de djuren bara är historia när han läser biologi i skolan.

Sorgligt och värt att ägna många tankar och agerande.






Slappt småfolk

Det är jag och de slappa småisarna hemma idag. Herregud vad de sover, och snarkar, och fiser båda två. Mysigt värre.
Astor har en jättefin dräkt från Småfolk, den köpte jag till Flisen när hon var en pyttis. Köpte den på en härlig butik här i Trondheim när vi var här nån gång. Nu har Astor fått ärva, det är kul!
 
Älskar såna här retrokläder, ekologisk bomull, bambu, hampa och andra bra tyger. Och vem gillar inte äpplen? Jag äter faktiskt ett i detta nu!
 

Önskelista till jul!

Jag önskar mig lite egenlyx. Sånt där som mammor alltid tjatar om och jag nu har fått helt annan förståelse för. Massage, ansiktsbehandling, fotvård, nåt där nån tar hand om ens trötta vinterkropp.
Presentkort på lite nya kläder behövs för att kläda denna prepreggo kropp.
 
Eteriska oljor, rosmarin och vanilj
En tvål som heter African black soap
Nån sån här hållare till vagnen för kopp, vantar mm.
 
 
Boken Nyckeln av Mats Strandberg
Fin brandsläckare från Biltema
 
Ekologisk disktrasa stickad i lin eller dylikt
Trädiskborste 
Strumpor
Väggljusstaken Angenäm från IKEA
 
 
Vi önskar oss också sängkläder i mjuk flanell till vårt stora dubbeltäcke
 
 
Astor önskar sig lite saker till sin första jul
 
Kläder i storlek 74-80, gärna i ull, ekologiska och även lite rockkläder och glada retromönster. 
En avtorkningsbar lekmatta att ligga på mage på, gärna i måtten 100*100 så den passar i nya lekhagen
Skinnmössa från Nöstebarn
Rolig spargris
Trä eller bambuskedar
En mobil till att fästa på vaggan, med rörelse och ljud som man sätter på och inte behöver dra upp var 30:e sekund som med den vi har nu
  
Han behöver inte uteoveraller och sängkläder för det har han massor av

Minimorfar

Idag är jag inspirerad av morfars kläder. Dock brukar han iofs inte ha Vans, men det har jag!



Let there be light!

Vaknade till ett äckelpäckel regn som startade redan inatt. Har tänkt en runda på Ikea idag, har två trasiga spotskenor hemma och det är så mörkt här! Stackars Astor ska inte växa upp i skumrask.

Idag kommer en till fin och rolig outfit på Astor! Borde göra ett outfitinlägg om min fina docka och hans härliga garderob!

Nu dricker jag ekologisk tjockmjölk med blåbär från nära håll, smakar gott, känns bra :)




Tuff men trött

Astor har nästan växt ur denna sista dräkt i 62. Nu är det 68 som gällpå natten och 62 på dan.


Vi var på mammaträff idag och sen kom Petter och Andrea in där på mitt jobb och jag och Astor fick tid att umgås med dem också.



Kvällen hemma blev enchiladas, besök av Lise och planläggning av ett biobesök (nya livet). Samt ett bajsläckage av chockerande rang. Så vet ni det.



Ketchup och senap

En erfarenhet rikare blev jag i lördags, inte i alla affärer det funkar att prova kläder när man har med barnvagn. Kappahl hade 25% på alla byxor så jag köpte ett par fina och provade hemma, men de var inte bra. Idag gick vi tillsammans till Torget och jag lämnade tillbaka braxen och skulle köpa två amningslinnen men ramlade över ett reaställ med två kjolar för 30 (!) kr styck. Har samma modell i grått och svart så vet att de är bra.
Kent och Arild och Astor var på Clas Ohlson under tiden. Ni hör ju hur manligt. Vi köpte ytterligare nån julklapp och sen gick vi ut till ett vidrigt novembrigt snö/regn/hagel och flydde in på Skydsstasjon. Där var det varmt och mysigt som alltid. Vi värmde oss först med en presskanna kaffe och sen åt vi soppa. Astor var vaken, glad och hungrig under hela tiden.

Nu har vi bröd i ugnen och tredje maskinen tvätt står på.
Min förkylning är mycket bättre och jag är nöjd med beslutet att sova länge och bara ta det lugnt med familjen. Egentligen skulle jag på mammaträff och banken.









Årets första snöfall

Vi åkte till Bakken över dagen igår, det var lite snö på marken när vi kom dit. Inne i huset var det 2, 5 grader "varmt". Vi eldade i alla tre kaminerna och satte på elementen. Sakta men säkert ökade temperaturen. Självklart ville Astor ha mat precis när vi kom dit. Skönt...


Juliga domherrar flög omkring


Rocker blev på extremt bushumör och vi lekte lite ute. Sen ville han inte lämna ladan utan stod i porten och skällde. Normal hund.





Kents pappa och syster kom, vi åt soppa och fars dagstårta. Jag sov en stund på soffan, Astor sov i bagen till vagnen. Huset blev sen dödsvarmt och därför kändes det som en chock när jag skulle bära ut grejer till bilen och det hade kommit massa snö! Och det snöade stora juliga flingor och blåste massa.







Astor protesterar

Tog med mig gladfisen i ullbody, uggletröja och ugglestrumpor ned på stan. I sällskap av Lise och Hedvig samt halva stan typ. Jobbigt med barnvagn på lördagsshopping.



Lite ekoreko grejer och ett par byxor med kvitto senare för jag kunde inte prova med barnvagnen. Jag och Astor var nu själva. Sen letade jag efter amningsvänliga plagg. Tycker det är så svårt. Hade varit lättare om det var sommar. Hittade inget.



Pigg protestant.


På Torget var det protesttåg mot användandet av päls. En kompis är med i föreningen NOAH för djurs rättigheter och stod på scenen med olika talare. Framför scenen stod folk med facklor och jag fick en av en tant som jag senare gav till en liten tjej för vi var tvungna att ta bussen hem.
Flera hade sina hundar med sig för det skulle nämligen gås fackeltåg i protest. Men Rocker var hemma med husse och vi behövde värme och vila så vi åkte hem och joinade.





Efter tikka masala och final i Stjernekamp tänkte vi nu se Så mycket bättre.



Hoppas ni har en skön lördagkväll!

Hänger med på shopping

Här chillar jag i stolen och skjutsas runt i olika butiker medan mamma och pappa handlar de första julklapparna!






Sen somnade jag i bilen på väg hem



Grattis Gudmor!

Idag fyller du 29 år, ung som en frisk fläkt framför ett schlageruppträdande!
Du är bäst och vi älskar dig så mycket, längtar tills vi ses, bara sex veckor kvar. Puss och kram!!!
 
 

Förkyld och fattig

I måndags bokstavligen kände jag hur förkylningen tog ett hårdare och hårdare grepp om min lekamen och på natten vaknade jag med feber, halsont, snor och huvudvärk.
Min bästa man hade fått avbokning av sin kund så han var så älskvärd att han bestämde sig för att stanna hemma. Jag fick sova till halv tolv och Kent och Astor klarade sig så fint själva. Det är pga sådana tillfällen flaska kan vara en riktig lifesaver.
Sen har jag legat hela veckan som ett vrak, Astor har varit vaken på nätterna och Rocker har varit understimulerad, hemmet förfallit, ja det händer mycket när det inte händer något på några dagar.

Nu mår jag i alla fall bättre! Och idag fick jag äntligen utbetalning på föräldrapengar för första gången!

Fick 1500 den 10 augusti och det är liksom det senaste. Känner mig rik nu! Men det är kortvarigt.




You are my sweetest downfall


Bigfoot

Efter graviditeten har mina fötter protesterat mot storlek 38. Så jag gissar att 39 är det nya. Rent allmänt gör det inget, men det är ju lite jobbigt om alla skor man har ska bli för små. Men det går nog ok med flera av dem för jag har legat lite mellan sizerna tidigare.
Conversen är dock lite oskönt tryckande. Hoppas mina jobbskor för 2000 spänn passar sen när det är dags för dem.

Dessa nya från Nellyrean (49 kr) passade fint i 39.
Får sparas till våren.



Polkabebis!

Polarn och Pyret från gudmors arvspaket! 
 

Novemberlördag i Trondheim

Astor och jag gick på Bondens marknad för lite lunch. Köpte inget annat, hade lust på de fina ekologiskt närodlade grönsakerna men det är bara olika lök och kål som jag ändå inte äter just nu.


På Torget uppträdde några akrobater med en imponerande show så vi stod och njöt av den ett tag, eller bara jag och massa folk runtom, Lillis ville bara sova i vagnen.









Sen sneddade vi förbi Domen på vägen för att hämta ut paket från Nelly med lite nytt och amningsvänligt. Låter sjukt trist men det var vad som behövdes just nu. I paketet fanns också två par skor, det ena paret passade tråkigt nog inte och de fanns inte i annan storlek.


När vi kom hem kom Kent och nu har vi lördagkväll, skulle vilja gå till kyrkogården men vet inte om jag orkar ikväll. Njuter av andras bilder och har så klart tänt ljus hemma. Ägnar de saknade en extra tanke ikväll.

Förlossningsberättelse

BF var 30 augusti, man har haft fokus på det här datumet så länge. Så kom dagen. Och passerade... En vecka innan var vi på föräldrakurs och jag började må otroligt dåligt. Då trodde man kanske att något var på gång... Men nej. Hade massa tyngd i nedre delen av magen och ont hela tiden de sista veckorna, sov dåligt, jätteont att vända sig och resa sig ur sängen, kissade hundra gånger om dygnet, mordisk halsbränna som väckte mig om nätterna. Ont i låren och ont i höfterna, kunde ju bara ligga på sidorna och sova och titta på tv i soffan.
Dagen innan bf var jag nästan hundra på att något skulle ske, kvällen innan hade vi varit hos Kents mamma, hon har en massagestol och jag satt ett par rundor i den och lät kroppen knådas och skakas. Hade sen känningar i magen hela natten och fortsatt på morgonen. Jag fotade saker under dagen för att minnas vad vi gjort den dagen, Kent ville stanna hemma från jobbet men jag tyckte han kunde åka iväg. 
På eftermiddagen åkte jag till Lise och vi gick en liten promenad, sen hade vi tjejkväll, Rentate var på besök och vi lagade mat och mös, jag låg mest i soffan och hade ont i magen och vi var alla väldigt spända! Sen blev det mer och mer i magen, jag ringde Kent som var och fiskade och bad honom börja köra tillbaka för att komma och hämta mig. Kanske skulle vår bebis bli en av de 10% som föds på datumet?! La mig och sov och vaknade besviken om morgonen.
Vi tog en promenad och Kent gick och röstade, vi åt på restaurang och då gick jag på toan och slemproppen hade gått. Vi blev helt till oss, Kent undrade om vi skulle gå hem, men jag var lugn.
 
Sen började väntehelgen, Kent var ledig flera dagar och vi gjorde typ ingenting förutom att vara rastlösa, jag trött och sliten och vi kunde inte direkt göra nånting, dagarna var långa och lägenhetens väggar kändes trånga. Folk hörde av sig hela tiden och frågade hur det gick och vi hade ju inga svar.
 
 
På onsdagen kände jag mig trots mer smärta ändå ganska pigg, jag bestämde mig för att gå en promenad med Rocker. Vi gick en timme, sakta sakta mak, vaggandes fram, med sittpaus. Kom hem till en man som städade hemmet, skurade, dammsög, putsade fönster osv. Då fick jag teckningsblödning, ytterligare ett tecken på att förlossningen kan vara runt hörnet. Och ju mer klockan blev, desto mer drog det ihop sig i magen med jämna och korta mellanrum. Kent åkte och lämnade Rocker, vi åt middag, pratade med familjen, och klockade värkarna med en app. 
Det blev natt och vi kollade spansk komedi, Kent kunde (som de senaste dagarna) inte alls koncentrera sig utan spelade istället patiens på mobilen. Så kände vi att det nog var dax, vi ringde till Föden, som det heter här, och de sa att vi var välkomna. Vi fotade magen, packade ihop det sista, ringde taxi. Jag stapplade ut i den svala natten, helt överhettad. I taxin genom en stilla stad började jag grina, jag blev så rörd, som om livet passerade i revy.
I alla fall de sista 8½ åren. Från den spritblöta natten på ett torg i Spanien till den blå lagunens ånga och lukten av nystädat i det grå köket på Hagvägen, skogen utanför fönstrena när vi kom till bostadsrätten första gången, hisnande känslan i magen när vi körde flyttlasset norrut, fjärilarna i samma area när kyrkportarna slogs upp. Plusset på stickan i mellandagarna... 
 
 
 
Stapplandes in på sjukhuset genom gångar, tomma korridorer och upp i hissar till en stilla avdelning. In på ett undersökningsrum och där väntade en smärtsam undersökning. Jag var inställd på att det skulle kännas typ som en gynekologundersökning men det kändes som hon körde upp halva armen och bände runt. Och meddelade 1 centimeter öppning. Jag hade gissat på 4 och Kent på 7... Hon meddelade också att jag skulle känna när värkarna ändrade karaktär och tills dess fick vi åka hem och vänta.
Stapplade ut igen och in i en taxi igen. När vi kom hem somnade Kent på en gång, klockan var väl runt tre-fyra på natten, jag lade mig på soffan och kände värkarna ändra karaktär ganska på en gång. Jag satte mig i duschen och duschade varmt ett par timmar, har duschat kallt sen maj typ, men nu hjälpte verkligen värmen.
Steg ut, tillbaka till soffan, kramade en kudde för varje värk, det blev morgon och Rocker kom hem igen, vi lade oss allihop i sängen men jag kunde inte sova och det var värre att ligga där. Prövade duscha igen och det hjälpte, tills varmvattnet tog slut. Det som hela huset delar på, sorry! 
 
Kokade havregrynsgröt, åt lite och spydde. Småskrek i en kudde för varje värk Dags att väcka Kent. Han gjorde frukost, jag kved och spydde, han plockade lite, jag kved och spydde, han gick en promenad med Rocker, jag kved och spydde. Jag ringde till Föden igen och meddelade att vi kommer nu! Kent ringde taxi, jag stod på gården och försökte hålla mig uppe genom värkarna. Trots att turen till sjukhuset bara är fem minuter var jag nära döden, varje gupp och ojämnhet i vägen skakde om hela mitt inre, jag satt och kramade en kudde och råsvettades, ville skrika men bet ihop inför chauffören. Klockan var cirka två på dagen denna torsdag.
 
 
 
Vi kom in på sjukhuset och jag stod lutad mot fönsterbrädan grinandes i min kudde när Kent pratade med receptionisten, vi fick sitta ner ett par minuter innan en jordmor kom och hämtade oss. Nu behövdes ingen undersökning, vi fick ett eget rum och hon klädde av mig mina kläder och satte på mig de sexiga stortrosorna med en blöja plus binda i samt en härlig sjukhusskjorta. Hon frågade om jag ville bada och det ville jag. Medan badvattnet rann undersökte hon mig. Nästan 2 cm... Modet sjönk en aning och jag spydde lite.
 
När jag klev ned i det djupa badkaret med tända ljus sa hon att man inte skulle ha varmare än 37 grader så inte bebisen blev för varm och jag tänkte på mina 3-4 timmar i mycket varmare dusch än så hemma. Men men. Så gick den jordmoren av sitt skift och vi blev själva en stund. Kent fick mig att försöka dricka lite vatten mellan värkarna och jag låg och vred mig i badkaret. Men det hjälpte och det var väldigt skönt att känna mig viktlös och
inte belasta någon del av kroppen. 
En ny jordmor kom in, en ung och pigg tjej, jag spydde med jämna mellanrum och fick pröva olika drycker, vatten, saft, energidryck, youghurt och även en tugga på en macka. Men inget stannade kvar. Kent höll min hand genom varje värk och var väldigt stöttande. Efter ett par timmar i vatten ville jag upp och lägga mig i sängen. Jag var väldigt trött och den första jordmoren hade sagt att om jag spydde mer skulle jag få dropp. Men nu fick jag inte det. På med stortrosa och inläggen igen, men ingen skjorta, jag var så varm och ville inte ha på mig några kläder. Sängen kändes stenhård och det fanns ingen position att ligga i. Den nya jordmoren undersökte mig och konstaterade att tappen var mjuk och töjbar men öppningen fortfarande bara ett par centimeter. Nederlag kände jag.
Kent fortsatte att stoppa in sugröret i min mun mellan varje värk och jag fortsatte spy. Spydde så jag nästan svimmade, det prickade för ögonen och svetten forsade. Kent blev proffs på att snörpa ihop spypåsarna de har på sjukhuset och han såg till att det alltid fanns en ny bredvid mig. Jordmor hämtade varma rispåsar och påminde mig om att andas genom värkarna. Kent sprang iväg och köpte en varmkorv till sig själv för det hade nu blivit sen kväll. Jag drack flera gånger nånting mot halsbränna eftersom den plågade mig även nu. Så klart. 
 
Så gick vattnet när jag låg på sängen, som tur är var den klädd med så kallade kladdlakan som suger upp vätska. Men herregud, det kändes som när man kissade på sig när man var liten, jag låg på sidan och det forsade. I övrigt kändes det ingenting, inget tryck, eller smärta eller konstigt på nåt sätt, bara vatten som rann. Tur att man hade blöja och binda då! Det blev iofs genomblött, man har ett par liter fostervatten i sig.
Ombyte till nya trosor och nya lakan, sen undersökning, och jag hade öppnat mig nån centimeter till. Men aldrig fick man höra de siffror man hoppades på.
 
Min inställning hade varit en så naturlig förlossning som möjligt, men jag hade ändrat mig redan innan vi åkte in. Nu fick jag akupunktur mot både smärta och illamående. Det hjälpte lite mot ryggvärken, för gud vad det gjorde ont i ryggen! Och magen, och mellan benen. Efter ett tag ville jag ner i badet igen. Jag fick ha kvar akupunkturnålarna i ryggen och huvudet, de i ryggen satt tydligen väldigt långt inne och var fasttejpade. Resten togs bort. Badet var så där den här gången. 
 
Och det var dags för ny jordmor. Timmarna hade alltså rullat på, själv hade jag ingen koll. Det var mörkt ute, så mycket visste jag. Det fanns en digital klocka ned till sekunder på väggen, men den var strategiskt placerad ovanför huvudändan, troligen för att man inte ska hänga upp sig på tiden. Upp ur badet igen och den nya jordmoren ville få mig att gå runt lite. Lätt. Stöttad på en hög rullator prövade jag gå lite i rummet men jag var helt slut och hade så otroligt ont. Jag låg på sidan i sängen och höll på att ramla ur flera gånger när värkarna kom, Kents hand var mitt stöd samt varma rispåsar. Och så tjatet om att andas. Jag gjorde mitt bästa mellan vrålen och fick beröm för att jag var bra på det. Men nästa undersökning visade inga framsteg i öppningen. Hon tjatade om att upp och gå och jag valde istället att bada. Den här gången var det ganska skönt igen. Men bara till en viss grad. Och vid nästa undersökning tog hon hjälp av en kollega, och båda konstaterade inga framsteg. Man märkte att de inte vill nämna några siffror högt, istället påpekade de positivt att tappen var mjuk och töjbar.
 
Jag började skrika om epidural och blev hörd efter ett tag, men den måste sättas av en anestesiläkare och han kunde inte komma ännu. Han kunde heller inte svara på när han kunde komma. Väntan blev lång för mig och ajg kände mig mentalt nedbruten. Fysiskt var jag redan helt paj. Jag skrek om hjälp och fick varma rispåsar. Jippie. Värkarna tröck nu nåt enormt nedåt och jag hade den där känslan man läst om, att skita ut en vattenmelon, eller kanske ännu hellre, en pilatesboll. Vid varje värk rann det dessutom mer fostervatten så det kändes som jag kissade på mig varje gång.
 
De förberedde min hand med en kanyl för när man får epidural kan man drabbas av nåt som jag tror var lågt blodtryck och då kan de behöva ge dropp på en gång.
Till slut kom han in och han ställde frågor och jag ville inte svara, jag ville bara ha bedövningen som alla rosat. Så skulle jag sitta upp och sitta helt still och skjuta rygg. Han tröck och tröck runt min ryggrad och satte bedövning och till slut epiduralen. Jag visste inte så mycket om denna, visste t ex inte att den var kopplad till ett dropp som styrde bedövningen, jag trodde det var en spruta med bedövning som satt i en stund liksom. Nu var jag alltså kopplad till en maskin med slangar, samt att jag fick två band runt magen med mätare för värkarna samt bebisens hjärtslag. Efter en liten stund började allt kännas aningen bättre, ryggen blev bättre och övre delen av magen kändes bättre. Men värkarna var fortfarande smärtsamma. En stunds vila fick vi, jag skickade iväg ett par sms, Kent blev jättetrött och allt kändes i alla fall uthärdligt om än inte revolutionernade bekvämt. Klockan var runt tre på natten. Inga stora framsteg med öppningen och jordmor var inte längre nöjd med värkarna så jag fick värkstimulerande dropp. Vilket jag inte var sugen på. Så mer slangar och med alla dessa uppkopplingar ville hon att jag skulle försöka sitta och gå omkring för att få ner epiduralens verkan i kroppen. Och jag prövade verkligen, men det var så hemskt att gå, nu var jag även tvungen att släpa på dropp och maskinstativ samt luta mig mot rullatorn och vara försiktig med ben och fötter för de kunde vara påverkade av epiduralen. Jag skulle sätta i hela fotsulan ordentligt, men inte sträcka på knäna. Det droppade även blodblandat vatten från mig trots blöjan och bindan.
Hon ville att jag skulle gå på toa, och hon och Kent var tvungna att vara med. Så kul. Jag bad Kent vända sig om när jag torkade mig. Försökte liksom upprätthålla värdighet i den absurda situationen.
 
Jag kände mig inte vidare nöjd med epiduralen nu, den hade hjälpt till ett par timmar, men nu kändes det som vattenmelonen skulle spränga sig ut genom underlivet eller baken. Jag fick sitta (ajajaj!) på sängkanten och få extra doser bolus efter rådgörande och ännu mer frågor från anestesiläkaren, orkade inte svara och han duttade runt med en kall bomullstuss på olika kroppsdelar och jag skulle svara på vart det kändes mer eller mindre kallt. Vägrade i stort sett att svara. 
När jag fick de ökade doserna hjälpte det lite, men det gjorde så himla ont att sitta, det kände som jag jobbade mot melonen då. Kent höll min hand och baddade med kalla trasor när jag hade värmeattacker, han sa att när jag fick dosen blev jag kall och grön på en sekund och var helt borta. 
 
Efter flera timmar, undersökningar samt en ny jordmor hade jag redan börjat be om kejsarsnitt. Jag hade så ont, epiduralen var inte särskilt verksam, man fick inte bada efter man tagit den, och jag spydde, var trött, hade inte sovit sedan natten till onsdag, nu var det fredag morgon, och inte ätit nåt sedan onsdagkvällen. Jag kände att det inte skulle gå, fick den känslan så intensivt, inte bara för att det gjorde ont och de fakta att han inte kom längre ner i bäckenet och öppningen stod still, det kändes som jag visste att det inte skulle gå mer framåt. 
Och det kändes så hjälplöst, vad var nästa lösning liksom om vi skulle fortsätta vänta på de sista tre centimetrarna? Jag skrek att jag behövde hjälp om och om igen.
 
En ny anestesiläkare kom in och informerade om spinalbedövning som gör en helt bedövad i hela kroppen, men det är också vad den gör, det garanterar inte att jag skulle vara mer öppen när den var över eller att jag skulle orka mer. Och det tuffaste låg ju fortfarande framför oss, energin måste ju finnas för att trycka ut barnet när man väl kommer till det stadiet. Läkaren prövade flytta epiduralen längre ner i ryggen och de fortsatte tjata om sitta, stå och gå. Jag satt nån minut på en pilatesbol (ironiskt nog) men herregud, kroppen var helt slut, benen skakade hela tiden och jag orkade ingenting. Efter att epiduralen flyttats domnade fötterna, och det var allt som hände. Personalen fick hålla i mina ben när de undersökte mig för de skakade så mycket. Och varje undersökning gjorde så himla ont! Jag hade nu också fått en sladd in i mig som fästs på bebisens huvud och hade alltså ännu mer att hålla reda på. Fasttejpade slangar och sladdar över halva kroppen.
 
De hade sagt att om flytten av epiduralen inte skulle göra någon verkan skulle jag få kejsarsnitt om en timme. Det var som om de hört min bön! Plötsligt fick jag en tidsbegränsning att förhålla mig till. Jag skulle inte dö av och i smärtor. För så hopplöst hade det känts den sista tiden, det var liksom tomt för alternativ på hjälp och lindring och inte en millimeter närmre att kunna föda mitt barn. 
 
Så förbereddes det för kejsarsnitt, jag kände bara en oerhörd lättnad, jag frågade Kent om han kände besvikelse eller rädsla men han sa nej. Jag var helt slutkörd och när de fäste kanyl i andra handen, samt kateter i mig och tog blodprover kände jag ingen av de smärtorna. De rakade könshåret och gav mig två panodil(?!), satte på mig rena trosor, blöja och binda samt ren skjorta. Så fick jag koppla bort epiduralen och elektroden från bebisen samt ta bort banden från magen och flytta till en annan säng. Det hade inte ens gått en timme än och det var så skönt att det hände något. Den nya sängen var mjuk och hade rena blommiga lakan. 
 
De informerade mig om att det skulle vara många på plats i operationssalen och att det var helt normalt, och sen rullades jag iväg med Kent bredbid mig. Jag såg korridorer och hissars tak passera och jag var så glad att jag äntligen skulle få hjälp, jordmor påminde flera gånger om att snart har ni pojken i era händer, men jag kunde inte alls tänka på det, det hade jag inte kunnat under hela förlossningen. Jag kände det bara som att äntligen skulle någon rädda mitt liv.
 
Inne i operationssalen fick Kent inte följa med på en gång, jag är glad att jag var förvarnad över antalet människor, annars hade jag nog blivit rädd. Alla hälsade och presenterade sig och var grönklädda och proffsiga och för mig räddare med munskydd, jag log åt alla ögonpar som pratade med mig och skötte sina enskilda uppgifter. Jag fick syrgasslangar upp i näsan, dropp i båda händerna och flyttades till en bår. Så skulle jag sätta mig upp för att få spinalbedövning i ryggen, alltså en helkroppsbedövning som vi pratat om innan. Jag frågade hur lång tid det skulle ta för den att börja verka och fick svaret på en gång om allt blir rätt. Så fick jag en värk när jag satt upp och visste att det skulle bli den sista, efter det tvättade de min rygg, tröck på massa punkter, satte massa nålar och jag lade mig ner och kroppen försvann. Så himla skönt!!! Armarna och ansiktet var de enda kropssdelarna med lite känsel i, de började skaka och hoppa och jag hackade tänder. 
 
En kollega hade berättat att hon under sitt kejsarsnitt sett hur det speglades i lamporna ovanför, detta vill ejag inte se men jag dubbelkollade och såg ingenting i dem, höll ändå undan blicken under ingreppet. Framför ansiktet hade de satt upp ett skynke och de började tvätta magen och jag kände ingenting. Jag frågade efter Kent och precis då kom han och jordmor in, ombytta till operationskläder de med. Han satte sig vid mitt ansikte och såg lugn ut, men han hade tydligen inte känt det så på insidan. 
 
Jag kände ingenting i magen, inget tryck, inte att de rotade runt, ingenting, vi hörde ett rejält slurpande ljud när de började suga ut fostervatten (hur kunde det finnas något kvar?) och sen hördes ett, i mina öron gulligt gnyskrik, men tydligen var det ett skärande babyvrål, och ute var han! De visade upp honom bredvid skynket (minikopia av morfar i det ögonblicket tyckte vi båda) och jag torrhulkade chockat, Kent fällde några tårar och bebisen skrek. De tog honom till ett bord och Kent fick komma dit och klippa navelsträngen. Jag frågade om han var bra på alla sätt, ni vet, tio fingrar, tio tår osv. Det intygades att han var perfekt och han slogs in i sjukhuskläder, mössa och filt och Kent kom med honom till mitt ansikte. Jag var för bedövad för att själv kunna hålla men jag fick beskåda det vackraste jag någonsin sett, han hade så fint ansikte och djupa ögon där han låg hos oss. Under tiden stoppades mitt innanmäte till rätta och jag syddes ihop men ägnade inte det en tanke.
 
Kent och jordmor gick iväg med vårt lilla underverk och jag lyftes på någon form av glidlakan över till min sköna säng med blommiga lakan. Kände fortfarande ingenting i kroppen förutom att det kliade i ansiktet men när jag kliade kände jag inte det. Lite frustrerande. All personal gratulerade och jag tackade alla, där dök också en familjebekant till Kent upp och hade varit med under proceduren. Hon hade hämtat honom i väntrummet och hållt honom i handen på väg in, något han var lättad över, han sade att de tio minutrarna i det väntrummet varit det värsta under hela proceduren.
 
 
Så rullades jag till en annan avdelning och dit kom Kent och jordmor med en barnvagn med vår fina son i. Fortfarande för bedövad för att hålla honom ville jag i alla fall titta mer på honom och han var fortfarande lika fin. Han hade vägts och mätts och han låg nu nöjd i fars armar. Utanför fönstrena lös solen på träd som börjat få gula löv och jag och Kent var så lyckliga!!! Jag fick akutbehov av att ringa mamma, så jag gjorde det och berättade med groggy röst att han kommit och allt nu var bra. Så ringde jag pappa, Prillan och Sofie också. 
 
Plötsligt kunde jag vicka lite på en tå, och så en till. Två sköterskor tvättade mig, kontrollerade katetern och satte på mig ren skjorta, sen fick vi åka till vårt rum på en annan avdelning. Där skulle vi stanna till tisdag. 
När vi kom till rummet fick jag hjälp med att pröva att liggamma, det gick jättebra på en gång trots halvt domnad kropp. Mitt fina barn låg tätt intill och jag fick titta ordentligt på honom. Lyckan och ron i själ och kropp (epidural, spinal, panodil, morfin och voltaren) var fullständig och när han blundade och slutade äta lyfte Kent det lilla filtpaketet till sängen och sen somnade vi alla tre i varsin säng och sov tills det blev kväll.
 
 
 
 

Hundens 11 bud



Värt att tänka på!

Läste om en hund som blivit stulen ikväll här i Trondheim. Får ont i hjärtat när jag hör om sånt.





Älskar dig storebror Rocker!

Astor två månader idag!

Kan inte tro att det är två månader sedan jag låg och kämpade mot döden (så kändes det i alla fall) men så kom livet! 
Älskar den här lilla gladklumpen så mycket, hela tiden, no matter what!
Han ler hela tiden, han skrattar men inte med ljud, han viftar, sparkar, boxas och klöser, han babblar och bubblar för sig själv, älskar att ligga i babygymmet, eller sitta i babysittern med vibrering och leksaker. Han äter som en häst, och en del av det kommer gärna upp igen efter avslutad måltid och ölhävarrap. När man klär på honom ytterkläder blir han otålmodig och lite sur men så fort vagnen rullar somnar han. 
Nätterna har blivit bättre men vi har för tillfället övergett vaggan och han sover i snuggle nest i vår säng. Nån gång har han tagit flaskan, vi ska öva på det nu om kvällarna så han blir lite mer mätt till natten och jag kan få lite freedom nån gång ibland utan att Kent ska känna sig hjälplös om hungerskriken startar. För han skriker i stort sett bara när han är hungrig, vill rapa eller är lite trött och missnöjd. Vi har lärt känna de olika signalerna nu och han är aldrig otröstlig.
I bilstolen sitter han gott så fort bilen har börjat brumma, han sköter sig själv i baksätet och kan sitta vaken en halvtimme utan att säga nånting.
Han är en liten snoris, väldigt varmblodig som sin far men med kalla händer och fötter än så länge. Gnäller nästan aldrig över full blöja och trivs väldigt bra på skötbordet. Men när man trär kläderna över huvudet kan han bli arg i någon sekund.
Var dag fascineras jag över något i hans utveckling och det känns som en ynnest att få ta del i denna lilla killes liv och faser.
Det är fantastiskt att vara mor!
 

Höstens första

När vi åkte hem från Meråker sent på onsdagen var det ett fantastiskt norrsken på himmelen. Vi var tvungna att stanna bilen och gå ur bara för att titta på ljusspelet! Så fint och fascinerande! När vi är på Bakken brukar vi se så fina norrsken, och det är otroligt stjärnklart när man kommer ut från stan.

Gick självklart inte att fota med mobilen så jag googlade en fin bild på norrsken i Trondheim.



RSS 2.0
Stockholmare som hamnat på den norska landsbygden utanför Trondheim för kärlekens skull.
Vi har tidigare bott i Spanien, på Island och i Stockholm.

Med oss har vi Rocker, en fransk bulldog i sina bästa år och Astor, född 6 september 2013!