Förlossningsberättelse

BF var 30 augusti, man har haft fokus på det här datumet så länge. Så kom dagen. Och passerade... En vecka innan var vi på föräldrakurs och jag började må otroligt dåligt. Då trodde man kanske att något var på gång... Men nej. Hade massa tyngd i nedre delen av magen och ont hela tiden de sista veckorna, sov dåligt, jätteont att vända sig och resa sig ur sängen, kissade hundra gånger om dygnet, mordisk halsbränna som väckte mig om nätterna. Ont i låren och ont i höfterna, kunde ju bara ligga på sidorna och sova och titta på tv i soffan.
Dagen innan bf var jag nästan hundra på att något skulle ske, kvällen innan hade vi varit hos Kents mamma, hon har en massagestol och jag satt ett par rundor i den och lät kroppen knådas och skakas. Hade sen känningar i magen hela natten och fortsatt på morgonen. Jag fotade saker under dagen för att minnas vad vi gjort den dagen, Kent ville stanna hemma från jobbet men jag tyckte han kunde åka iväg. 
På eftermiddagen åkte jag till Lise och vi gick en liten promenad, sen hade vi tjejkväll, Rentate var på besök och vi lagade mat och mös, jag låg mest i soffan och hade ont i magen och vi var alla väldigt spända! Sen blev det mer och mer i magen, jag ringde Kent som var och fiskade och bad honom börja köra tillbaka för att komma och hämta mig. Kanske skulle vår bebis bli en av de 10% som föds på datumet?! La mig och sov och vaknade besviken om morgonen.
Vi tog en promenad och Kent gick och röstade, vi åt på restaurang och då gick jag på toan och slemproppen hade gått. Vi blev helt till oss, Kent undrade om vi skulle gå hem, men jag var lugn.
 
Sen började väntehelgen, Kent var ledig flera dagar och vi gjorde typ ingenting förutom att vara rastlösa, jag trött och sliten och vi kunde inte direkt göra nånting, dagarna var långa och lägenhetens väggar kändes trånga. Folk hörde av sig hela tiden och frågade hur det gick och vi hade ju inga svar.
 
 
På onsdagen kände jag mig trots mer smärta ändå ganska pigg, jag bestämde mig för att gå en promenad med Rocker. Vi gick en timme, sakta sakta mak, vaggandes fram, med sittpaus. Kom hem till en man som städade hemmet, skurade, dammsög, putsade fönster osv. Då fick jag teckningsblödning, ytterligare ett tecken på att förlossningen kan vara runt hörnet. Och ju mer klockan blev, desto mer drog det ihop sig i magen med jämna och korta mellanrum. Kent åkte och lämnade Rocker, vi åt middag, pratade med familjen, och klockade värkarna med en app. 
Det blev natt och vi kollade spansk komedi, Kent kunde (som de senaste dagarna) inte alls koncentrera sig utan spelade istället patiens på mobilen. Så kände vi att det nog var dax, vi ringde till Föden, som det heter här, och de sa att vi var välkomna. Vi fotade magen, packade ihop det sista, ringde taxi. Jag stapplade ut i den svala natten, helt överhettad. I taxin genom en stilla stad började jag grina, jag blev så rörd, som om livet passerade i revy.
I alla fall de sista 8½ åren. Från den spritblöta natten på ett torg i Spanien till den blå lagunens ånga och lukten av nystädat i det grå köket på Hagvägen, skogen utanför fönstrena när vi kom till bostadsrätten första gången, hisnande känslan i magen när vi körde flyttlasset norrut, fjärilarna i samma area när kyrkportarna slogs upp. Plusset på stickan i mellandagarna... 
 
 
 
Stapplandes in på sjukhuset genom gångar, tomma korridorer och upp i hissar till en stilla avdelning. In på ett undersökningsrum och där väntade en smärtsam undersökning. Jag var inställd på att det skulle kännas typ som en gynekologundersökning men det kändes som hon körde upp halva armen och bände runt. Och meddelade 1 centimeter öppning. Jag hade gissat på 4 och Kent på 7... Hon meddelade också att jag skulle känna när värkarna ändrade karaktär och tills dess fick vi åka hem och vänta.
Stapplade ut igen och in i en taxi igen. När vi kom hem somnade Kent på en gång, klockan var väl runt tre-fyra på natten, jag lade mig på soffan och kände värkarna ändra karaktär ganska på en gång. Jag satte mig i duschen och duschade varmt ett par timmar, har duschat kallt sen maj typ, men nu hjälpte verkligen värmen.
Steg ut, tillbaka till soffan, kramade en kudde för varje värk, det blev morgon och Rocker kom hem igen, vi lade oss allihop i sängen men jag kunde inte sova och det var värre att ligga där. Prövade duscha igen och det hjälpte, tills varmvattnet tog slut. Det som hela huset delar på, sorry! 
 
Kokade havregrynsgröt, åt lite och spydde. Småskrek i en kudde för varje värk Dags att väcka Kent. Han gjorde frukost, jag kved och spydde, han plockade lite, jag kved och spydde, han gick en promenad med Rocker, jag kved och spydde. Jag ringde till Föden igen och meddelade att vi kommer nu! Kent ringde taxi, jag stod på gården och försökte hålla mig uppe genom värkarna. Trots att turen till sjukhuset bara är fem minuter var jag nära döden, varje gupp och ojämnhet i vägen skakde om hela mitt inre, jag satt och kramade en kudde och råsvettades, ville skrika men bet ihop inför chauffören. Klockan var cirka två på dagen denna torsdag.
 
 
 
Vi kom in på sjukhuset och jag stod lutad mot fönsterbrädan grinandes i min kudde när Kent pratade med receptionisten, vi fick sitta ner ett par minuter innan en jordmor kom och hämtade oss. Nu behövdes ingen undersökning, vi fick ett eget rum och hon klädde av mig mina kläder och satte på mig de sexiga stortrosorna med en blöja plus binda i samt en härlig sjukhusskjorta. Hon frågade om jag ville bada och det ville jag. Medan badvattnet rann undersökte hon mig. Nästan 2 cm... Modet sjönk en aning och jag spydde lite.
 
När jag klev ned i det djupa badkaret med tända ljus sa hon att man inte skulle ha varmare än 37 grader så inte bebisen blev för varm och jag tänkte på mina 3-4 timmar i mycket varmare dusch än så hemma. Men men. Så gick den jordmoren av sitt skift och vi blev själva en stund. Kent fick mig att försöka dricka lite vatten mellan värkarna och jag låg och vred mig i badkaret. Men det hjälpte och det var väldigt skönt att känna mig viktlös och
inte belasta någon del av kroppen. 
En ny jordmor kom in, en ung och pigg tjej, jag spydde med jämna mellanrum och fick pröva olika drycker, vatten, saft, energidryck, youghurt och även en tugga på en macka. Men inget stannade kvar. Kent höll min hand genom varje värk och var väldigt stöttande. Efter ett par timmar i vatten ville jag upp och lägga mig i sängen. Jag var väldigt trött och den första jordmoren hade sagt att om jag spydde mer skulle jag få dropp. Men nu fick jag inte det. På med stortrosa och inläggen igen, men ingen skjorta, jag var så varm och ville inte ha på mig några kläder. Sängen kändes stenhård och det fanns ingen position att ligga i. Den nya jordmoren undersökte mig och konstaterade att tappen var mjuk och töjbar men öppningen fortfarande bara ett par centimeter. Nederlag kände jag.
Kent fortsatte att stoppa in sugröret i min mun mellan varje värk och jag fortsatte spy. Spydde så jag nästan svimmade, det prickade för ögonen och svetten forsade. Kent blev proffs på att snörpa ihop spypåsarna de har på sjukhuset och han såg till att det alltid fanns en ny bredvid mig. Jordmor hämtade varma rispåsar och påminde mig om att andas genom värkarna. Kent sprang iväg och köpte en varmkorv till sig själv för det hade nu blivit sen kväll. Jag drack flera gånger nånting mot halsbränna eftersom den plågade mig även nu. Så klart. 
 
Så gick vattnet när jag låg på sängen, som tur är var den klädd med så kallade kladdlakan som suger upp vätska. Men herregud, det kändes som när man kissade på sig när man var liten, jag låg på sidan och det forsade. I övrigt kändes det ingenting, inget tryck, eller smärta eller konstigt på nåt sätt, bara vatten som rann. Tur att man hade blöja och binda då! Det blev iofs genomblött, man har ett par liter fostervatten i sig.
Ombyte till nya trosor och nya lakan, sen undersökning, och jag hade öppnat mig nån centimeter till. Men aldrig fick man höra de siffror man hoppades på.
 
Min inställning hade varit en så naturlig förlossning som möjligt, men jag hade ändrat mig redan innan vi åkte in. Nu fick jag akupunktur mot både smärta och illamående. Det hjälpte lite mot ryggvärken, för gud vad det gjorde ont i ryggen! Och magen, och mellan benen. Efter ett tag ville jag ner i badet igen. Jag fick ha kvar akupunkturnålarna i ryggen och huvudet, de i ryggen satt tydligen väldigt långt inne och var fasttejpade. Resten togs bort. Badet var så där den här gången. 
 
Och det var dags för ny jordmor. Timmarna hade alltså rullat på, själv hade jag ingen koll. Det var mörkt ute, så mycket visste jag. Det fanns en digital klocka ned till sekunder på väggen, men den var strategiskt placerad ovanför huvudändan, troligen för att man inte ska hänga upp sig på tiden. Upp ur badet igen och den nya jordmoren ville få mig att gå runt lite. Lätt. Stöttad på en hög rullator prövade jag gå lite i rummet men jag var helt slut och hade så otroligt ont. Jag låg på sidan i sängen och höll på att ramla ur flera gånger när värkarna kom, Kents hand var mitt stöd samt varma rispåsar. Och så tjatet om att andas. Jag gjorde mitt bästa mellan vrålen och fick beröm för att jag var bra på det. Men nästa undersökning visade inga framsteg i öppningen. Hon tjatade om att upp och gå och jag valde istället att bada. Den här gången var det ganska skönt igen. Men bara till en viss grad. Och vid nästa undersökning tog hon hjälp av en kollega, och båda konstaterade inga framsteg. Man märkte att de inte vill nämna några siffror högt, istället påpekade de positivt att tappen var mjuk och töjbar.
 
Jag började skrika om epidural och blev hörd efter ett tag, men den måste sättas av en anestesiläkare och han kunde inte komma ännu. Han kunde heller inte svara på när han kunde komma. Väntan blev lång för mig och ajg kände mig mentalt nedbruten. Fysiskt var jag redan helt paj. Jag skrek om hjälp och fick varma rispåsar. Jippie. Värkarna tröck nu nåt enormt nedåt och jag hade den där känslan man läst om, att skita ut en vattenmelon, eller kanske ännu hellre, en pilatesboll. Vid varje värk rann det dessutom mer fostervatten så det kändes som jag kissade på mig varje gång.
 
De förberedde min hand med en kanyl för när man får epidural kan man drabbas av nåt som jag tror var lågt blodtryck och då kan de behöva ge dropp på en gång.
Till slut kom han in och han ställde frågor och jag ville inte svara, jag ville bara ha bedövningen som alla rosat. Så skulle jag sitta upp och sitta helt still och skjuta rygg. Han tröck och tröck runt min ryggrad och satte bedövning och till slut epiduralen. Jag visste inte så mycket om denna, visste t ex inte att den var kopplad till ett dropp som styrde bedövningen, jag trodde det var en spruta med bedövning som satt i en stund liksom. Nu var jag alltså kopplad till en maskin med slangar, samt att jag fick två band runt magen med mätare för värkarna samt bebisens hjärtslag. Efter en liten stund började allt kännas aningen bättre, ryggen blev bättre och övre delen av magen kändes bättre. Men värkarna var fortfarande smärtsamma. En stunds vila fick vi, jag skickade iväg ett par sms, Kent blev jättetrött och allt kändes i alla fall uthärdligt om än inte revolutionernade bekvämt. Klockan var runt tre på natten. Inga stora framsteg med öppningen och jordmor var inte längre nöjd med värkarna så jag fick värkstimulerande dropp. Vilket jag inte var sugen på. Så mer slangar och med alla dessa uppkopplingar ville hon att jag skulle försöka sitta och gå omkring för att få ner epiduralens verkan i kroppen. Och jag prövade verkligen, men det var så hemskt att gå, nu var jag även tvungen att släpa på dropp och maskinstativ samt luta mig mot rullatorn och vara försiktig med ben och fötter för de kunde vara påverkade av epiduralen. Jag skulle sätta i hela fotsulan ordentligt, men inte sträcka på knäna. Det droppade även blodblandat vatten från mig trots blöjan och bindan.
Hon ville att jag skulle gå på toa, och hon och Kent var tvungna att vara med. Så kul. Jag bad Kent vända sig om när jag torkade mig. Försökte liksom upprätthålla värdighet i den absurda situationen.
 
Jag kände mig inte vidare nöjd med epiduralen nu, den hade hjälpt till ett par timmar, men nu kändes det som vattenmelonen skulle spränga sig ut genom underlivet eller baken. Jag fick sitta (ajajaj!) på sängkanten och få extra doser bolus efter rådgörande och ännu mer frågor från anestesiläkaren, orkade inte svara och han duttade runt med en kall bomullstuss på olika kroppsdelar och jag skulle svara på vart det kändes mer eller mindre kallt. Vägrade i stort sett att svara. 
När jag fick de ökade doserna hjälpte det lite, men det gjorde så himla ont att sitta, det kände som jag jobbade mot melonen då. Kent höll min hand och baddade med kalla trasor när jag hade värmeattacker, han sa att när jag fick dosen blev jag kall och grön på en sekund och var helt borta. 
 
Efter flera timmar, undersökningar samt en ny jordmor hade jag redan börjat be om kejsarsnitt. Jag hade så ont, epiduralen var inte särskilt verksam, man fick inte bada efter man tagit den, och jag spydde, var trött, hade inte sovit sedan natten till onsdag, nu var det fredag morgon, och inte ätit nåt sedan onsdagkvällen. Jag kände att det inte skulle gå, fick den känslan så intensivt, inte bara för att det gjorde ont och de fakta att han inte kom längre ner i bäckenet och öppningen stod still, det kändes som jag visste att det inte skulle gå mer framåt. 
Och det kändes så hjälplöst, vad var nästa lösning liksom om vi skulle fortsätta vänta på de sista tre centimetrarna? Jag skrek att jag behövde hjälp om och om igen.
 
En ny anestesiläkare kom in och informerade om spinalbedövning som gör en helt bedövad i hela kroppen, men det är också vad den gör, det garanterar inte att jag skulle vara mer öppen när den var över eller att jag skulle orka mer. Och det tuffaste låg ju fortfarande framför oss, energin måste ju finnas för att trycka ut barnet när man väl kommer till det stadiet. Läkaren prövade flytta epiduralen längre ner i ryggen och de fortsatte tjata om sitta, stå och gå. Jag satt nån minut på en pilatesbol (ironiskt nog) men herregud, kroppen var helt slut, benen skakade hela tiden och jag orkade ingenting. Efter att epiduralen flyttats domnade fötterna, och det var allt som hände. Personalen fick hålla i mina ben när de undersökte mig för de skakade så mycket. Och varje undersökning gjorde så himla ont! Jag hade nu också fått en sladd in i mig som fästs på bebisens huvud och hade alltså ännu mer att hålla reda på. Fasttejpade slangar och sladdar över halva kroppen.
 
De hade sagt att om flytten av epiduralen inte skulle göra någon verkan skulle jag få kejsarsnitt om en timme. Det var som om de hört min bön! Plötsligt fick jag en tidsbegränsning att förhålla mig till. Jag skulle inte dö av och i smärtor. För så hopplöst hade det känts den sista tiden, det var liksom tomt för alternativ på hjälp och lindring och inte en millimeter närmre att kunna föda mitt barn. 
 
Så förbereddes det för kejsarsnitt, jag kände bara en oerhörd lättnad, jag frågade Kent om han kände besvikelse eller rädsla men han sa nej. Jag var helt slutkörd och när de fäste kanyl i andra handen, samt kateter i mig och tog blodprover kände jag ingen av de smärtorna. De rakade könshåret och gav mig två panodil(?!), satte på mig rena trosor, blöja och binda samt ren skjorta. Så fick jag koppla bort epiduralen och elektroden från bebisen samt ta bort banden från magen och flytta till en annan säng. Det hade inte ens gått en timme än och det var så skönt att det hände något. Den nya sängen var mjuk och hade rena blommiga lakan. 
 
De informerade mig om att det skulle vara många på plats i operationssalen och att det var helt normalt, och sen rullades jag iväg med Kent bredbid mig. Jag såg korridorer och hissars tak passera och jag var så glad att jag äntligen skulle få hjälp, jordmor påminde flera gånger om att snart har ni pojken i era händer, men jag kunde inte alls tänka på det, det hade jag inte kunnat under hela förlossningen. Jag kände det bara som att äntligen skulle någon rädda mitt liv.
 
Inne i operationssalen fick Kent inte följa med på en gång, jag är glad att jag var förvarnad över antalet människor, annars hade jag nog blivit rädd. Alla hälsade och presenterade sig och var grönklädda och proffsiga och för mig räddare med munskydd, jag log åt alla ögonpar som pratade med mig och skötte sina enskilda uppgifter. Jag fick syrgasslangar upp i näsan, dropp i båda händerna och flyttades till en bår. Så skulle jag sätta mig upp för att få spinalbedövning i ryggen, alltså en helkroppsbedövning som vi pratat om innan. Jag frågade hur lång tid det skulle ta för den att börja verka och fick svaret på en gång om allt blir rätt. Så fick jag en värk när jag satt upp och visste att det skulle bli den sista, efter det tvättade de min rygg, tröck på massa punkter, satte massa nålar och jag lade mig ner och kroppen försvann. Så himla skönt!!! Armarna och ansiktet var de enda kropssdelarna med lite känsel i, de började skaka och hoppa och jag hackade tänder. 
 
En kollega hade berättat att hon under sitt kejsarsnitt sett hur det speglades i lamporna ovanför, detta vill ejag inte se men jag dubbelkollade och såg ingenting i dem, höll ändå undan blicken under ingreppet. Framför ansiktet hade de satt upp ett skynke och de började tvätta magen och jag kände ingenting. Jag frågade efter Kent och precis då kom han och jordmor in, ombytta till operationskläder de med. Han satte sig vid mitt ansikte och såg lugn ut, men han hade tydligen inte känt det så på insidan. 
 
Jag kände ingenting i magen, inget tryck, inte att de rotade runt, ingenting, vi hörde ett rejält slurpande ljud när de började suga ut fostervatten (hur kunde det finnas något kvar?) och sen hördes ett, i mina öron gulligt gnyskrik, men tydligen var det ett skärande babyvrål, och ute var han! De visade upp honom bredvid skynket (minikopia av morfar i det ögonblicket tyckte vi båda) och jag torrhulkade chockat, Kent fällde några tårar och bebisen skrek. De tog honom till ett bord och Kent fick komma dit och klippa navelsträngen. Jag frågade om han var bra på alla sätt, ni vet, tio fingrar, tio tår osv. Det intygades att han var perfekt och han slogs in i sjukhuskläder, mössa och filt och Kent kom med honom till mitt ansikte. Jag var för bedövad för att själv kunna hålla men jag fick beskåda det vackraste jag någonsin sett, han hade så fint ansikte och djupa ögon där han låg hos oss. Under tiden stoppades mitt innanmäte till rätta och jag syddes ihop men ägnade inte det en tanke.
 
Kent och jordmor gick iväg med vårt lilla underverk och jag lyftes på någon form av glidlakan över till min sköna säng med blommiga lakan. Kände fortfarande ingenting i kroppen förutom att det kliade i ansiktet men när jag kliade kände jag inte det. Lite frustrerande. All personal gratulerade och jag tackade alla, där dök också en familjebekant till Kent upp och hade varit med under proceduren. Hon hade hämtat honom i väntrummet och hållt honom i handen på väg in, något han var lättad över, han sade att de tio minutrarna i det väntrummet varit det värsta under hela proceduren.
 
 
Så rullades jag till en annan avdelning och dit kom Kent och jordmor med en barnvagn med vår fina son i. Fortfarande för bedövad för att hålla honom ville jag i alla fall titta mer på honom och han var fortfarande lika fin. Han hade vägts och mätts och han låg nu nöjd i fars armar. Utanför fönstrena lös solen på träd som börjat få gula löv och jag och Kent var så lyckliga!!! Jag fick akutbehov av att ringa mamma, så jag gjorde det och berättade med groggy röst att han kommit och allt nu var bra. Så ringde jag pappa, Prillan och Sofie också. 
 
Plötsligt kunde jag vicka lite på en tå, och så en till. Två sköterskor tvättade mig, kontrollerade katetern och satte på mig ren skjorta, sen fick vi åka till vårt rum på en annan avdelning. Där skulle vi stanna till tisdag. 
När vi kom till rummet fick jag hjälp med att pröva att liggamma, det gick jättebra på en gång trots halvt domnad kropp. Mitt fina barn låg tätt intill och jag fick titta ordentligt på honom. Lyckan och ron i själ och kropp (epidural, spinal, panodil, morfin och voltaren) var fullständig och när han blundade och slutade äta lyfte Kent det lilla filtpaketet till sängen och sen somnade vi alla tre i varsin säng och sov tills det blev kväll.
 
 
 
 

Mina gravidtips!

En gång är bara en gång och det finns säkert supermoms där ute som inte gör annat än går med kula på magen eller nyfödd på armen. Men nio månader kroppsprojekt lär en något och jag tänkte skriva vad jag tycker är viktigt att tänka på under graviditeten.
 
¤ Vila. Detta kan inte sägas tillräckligt mycket, är du trött måste du vila! Vila eller sova. 
 
 
¤ Ljus och luft. I början av året försökte jag verkligen ta till vara på de få soltimmar som vintern bjöd på. Även om det bara handlar om att sitta på balkongen en stund så kändes det som att kroppen behövde både frisk luft och solsken.
 
¤ Rörelse. Direkt när de sista veckornas smärta och trötthet satte in med full kraft kände jag hur resten av kroppen bara hakade på. Stel och ont på ännu fler platser är liksom ganska tråkigt och bör skjutas på så länge det går. Som när man legat i soffan några dagar med förkylning, så kändes min kropp gånger tusen på slutet. Och när man bara kan ligga på sidorna finns det inte så många sätt att avlasta kroppen på heller. Så långsamma, larvigt långsamma och skrattretande korta promenader, eller att orka stå och knåda ett bröd eller plocka in disk eller sortera kläder i garderoben. En liten sak per dag i alla fall. 
 
 
¤ Inte utmana kroppen. Har du ont ska du inte pusha. Det handlar liksom inte om nån vanlig liten smärta du kan ignorera eller iprenmota bort. När fysioterapeuten sa till mig att jag inte ska lyfta mer än fem kilo, inte skjuta kundvagn, inte dammsuga, inte byta sängkläder och annat som innebär mycket långt fram rörelser lyssnade jag på henne. Och även om det kräver lite komihåg från ens eget håll i början måste man försöka ändra sina vanor. Be om hjälp med tunga saker, och plötsligt kan tunga saker vara att lyfta ner en stor skål från en hög hylla.
När jag fortfarande jobbade kunde jag inte fungera efter ett lördagspass, benen värkte och smärtade, ryggen var helt låst, jag vilade i två dagar innan jag var normal igen. För vems skull gör man det?
 
¤ Ät gott! Jag såg inte graviditeten som ett tillfälle när man ändå ska bli tjock så man kan äta ett kilo godis till. Nej jag märkte att jag mådde bättre av bra mat, men också att jag inte kunde tvinga i mig nåt jag inte var sugen på. Det gick inte att planera middagarna liksom. Hade man tagit fram korv men sen blev sugen på fisk var det bara att åka till affären. Men bättre ett kilo godis om dagen än ingen föda alls tänker jag. Och min "craving" var tacos i olika former. Det är ju ändå mat, så det är bara att äta då. Mat är ändå bra för dig, och bebisen. Så ät.
 
¤ Du är inte sjuk, nej, men med alla de krämpor och konstigheter som uppstår hade räknats som sjukdomstillstånd under andra omständigheter. Så ja du kan "skylla" på graviditeten. Orkar man inte göra saker ska man inte göra dem. Allt från dammsuga till att åka på besök, sitta nån annanstans än soffan efter jobbet och så vidare. 
 
 
¤ Boa, planera, handla, läs på, njut av väntan på vad som komma skall. Försök att inte bli otålig och nästan irriterad över väntan och längtan. Kom ihåg varandra också, ligg nära i soffan, klia, kosa och kramas för sen kommer den lille ta plats och uppmärksamhet. 
 
¤ Baka och laga mat och stoppa i frysen. Alternativt köp sådant och stoppa i frysen. Sista veckan hemma ville vi inte åka och handla och det fanns inte inspiraton eller ork till det, blev hämtmat och sådant som fanns i frysen sedan tidigare. Samma sak när vi kommit hem från bb. Att kunna plocka fram en lasagne, paj, bröd eller soppa är verkligen guld värt! Och fikabröd vid besök är ju trevligt. Men annars får folk ta med sig sånt. Och det gör dem om ni ber om det.
 
 
¤ Njut! Visa fram magen i kläder du känner dig fin i, kanske känns trist att investera i gravidkläder för så kort tid men de plaggen kan vara bra att ha även den första tiden efteråt också. Samt att du vill ju känna dig fin och bekväm under graviditeten. Fota dig själv och den växande magen. Smörj huden, massera händer och fötter, bada badkar, ta hand om dig själv. Unna dig massage, pedikyr eller nåt annat. De sista veckorna kommer du säkert ligga som en strandad val så innan dess behöver du inte gå in i valstadiet om du verkligen inte känner för det.
 
¤ Sen är det där med tid som aldrig kommer åter, det kommer aldrig mer vara bara ni två, du kanske aldrig mer kommer vara gravid, det dröjer kanske länge tills du kan se en hel film, äta en varm måltid utan avbrott, duscha länge och sova en hel natt. Så njut av dessa små vardagslyx, men framförallt, njut av denna romantiska tid full av glädje, längtan och förväntan, känn dig vacker och fin och räkna inte ner dagarna under otålighet. Det kommer ske de sista veckorna, så njut fram tills dess.
 

Aladdin-bralladin

I början av året köpte jag ett par tunna och mjuka typ aladdinbrallor för 149 spänn på Cubus. Mjuk mudd i midjan och muddar längst ned. Hade dem på jobbet och fritiden, de blev rätt snabbt noppiga, men vad kan begöra för 149 riksisar liksom? Kunde ha dem hela graviditeten, och de är liksom inte mjukisar i looken. Har dem nu också. TYp varje dag.
Så visar det sig när jag var på mammaträffen där ingen hade sådana på sig men alla hade dem hemma! Så är du pre, post eller i detta nu gravid, skaffa dessa softisar och bär dem.
Trendig kille

Ride with style!

Lise har själv sytt en åkpåse till min segbebis! Så snällt, fint och duktigt! Hedvig var med och valde tyg och påsen är varm och gossig för lillis att ligga i i vagnen i vinter. Extra kul när man själv inte ens kan sy en raksöm liksom. Jag är tacksam och imponerad!
 
 
 

Dagen D!

Idag har vi beräknat förlossningsdatum. Vi tar en "promenad" i solen och ser om det sätter fart på något. Vad tror ni? Skicka goda vibbar är ni snälla! Bebishelg låter som en bra plan i mina öron. 
Bli inte stressade om jag inte svarar på telefonen och så, har stängt av ljudet när jag sover så jag ska få sova när chanserna finns. Kent och Rocker är hemma och tar hand om mig idag. Vi får göra nåt fint och mysigt av denna väntans dag. 
Orkar inte leta fram några bilder på nånting annat än det som upptar mina tankar nu.
Kram på er alla!

Gravid vecka 40

40. Vi är där nu. Sista veckan. Sluttampen. Inspurten. Overkligt att tänka på. En "vanlig" graviditet varar mellan 37 och 42 veckor. Inte nio månader. 
Bebisen kan komma när som helst. Och det får han gärna. Kent var på en sista laxtur idag. Vi är redo på alla sätt och vis. Det är viktigt för mig att äta mycket och sova mycket. Vilket jag gör. En förlossning jämförs med ett marathonlopp i hur ansträngande det är per timme. En förlossning kan ju också ta många många timmar! Plus att man inte sover unde hela den tiden/timmarna/dygnen. Många säger också att det är svårt att sova första dygnet efteråt. Jag känner mig i alla fall utvilad, jag äter som en varg hela tiden.
Hoppas han blir lite tidig och inte sen som jag trodde förut. Nu vet jag inte längre vad jag tror. Analyserar sönder varenda känsla och händelse i kroppen. Letar efter tecken hela tiden.
 
I torsdags var vi på föräldrakursen, ganska snabbt började jag må dåligt, det tröck som bara den i magen och det var hundra grader i salen. Kent hämtade vatten till mig och det hade helt svartnat för ögonen, var nära att svimma flera gånger, kräktes sen och vi gick ut i parken under pausen. Då mådde jag så himla dåligt. Kursen var på helsestasjonen (vårdcentralen) så vi fick vila i ett rum där och de kollade blodtryck och så och allt var bra då. När de hörde att det bara var en vecka kvar till bf sa det att då kunde det ju faktiskt vara nåt på gång. De erböjd en madrass så jag kunde ligga och vara med på kursen och vi fick komma och gå som vi ville. Men jag kände att jag hellre ville hem och vila om det nu var så att det hela var på gång. Magen jobbade och det gjorde inte döont men det var inte skönt. Det var som jag tänker mig värkar kommer med mellanrum. När vi kom hem sov jag flera timmar, sen fortsatte de där känslorna i magen hela kvällen. 
 
Sen hände ingenting mer. Och ingenting har hänt eller känts speciellt sen dess. Skittråkigt. Nu väntar man liksom bara. Och det kan man ju få göra några veckor. Kulijul.
 
Tar på mig mitt enda plagg nu och prövar att göra nåt. Kanske han överraskar oss då!

Plötsligt händer det!

Jag har varit skonad, jag har knappt varit svullen, jag har känt mig fin med kulan, jag har bara köpt några mammaplagg och i övrigt lyckats anpassa de kläder jag haft eller köpt nya men inte gravidkläder. Men idag. Med strålande sol och värme och vi planerar att gå på två marknader, inga kläder passar! För det första tycker jag mitt ansikte ser konstigt och annorlunda ur, har tyckt det den senaste veckan. Kent säger att jag är fin men jag känne inte igen min spegelbild! Blir värre med smink! Så stora solglasögon och läppstift får lösa det. Och så kan jag bara ha två par skor, men ballerina går jättebra idag så det är inga problem. Magen är dock gigantisk!!!! Allt som inte är långt är för kort i fram helt enkelt, och det är alldeles för varmt för leggings. Även om jag inte varit gravidsvettig skulle det varit för varmt med leggings. Jag har ett par långklänningar som skulle kunna passat men de är för tighta över brösten. Och den randiga långklänningen jag levt i hela sommaren ser knasig ut för den blir så kort i fram och kroppen får ingen form alls. 
Nu har jag på mig en svart långklänning, likadan som den gröna jag hade på bröllopet. Och jag skämtar inte när jag säger att det var i stort sett det enda som passade. Har ett plagg till, en klänning jag hade i torsdags, men den är smutsig. Nej jag ljög. Den är svettig och måste tvättas.
Tänker på folk som har det så här flera veckor i sin graviditet, och tycker synd om dem! Jag skulle säkert kunna ha mjukisar och nåt långt linne men det finns ju gränser för vad man visar sig i ute, speciellt när man redan känner sig rätt obekväm i utseendet. Plus att det då är hundra grader varmt. Ja det är liksom dags att få tömma den här magen nu.

Åh herregud

Hade ont överallt igårkväll, vi gick en 200-meterspromenad på en kvart. Låg och läste på spikmattan och höll på att somna, men kunde aldrig somna helt. Kent kom och la sig med mig och masserade mig. Men det gjorde ont i nedre och övre delen av magen, i ryggen, bröstkorgen, benen, mellan benen, huvudet samt armarna. Lillbebis sparkade och levde runt, halsbrännan sved, blåsan tröck.

Somnade till slut i tidig morgon. Kent tog med Rocker till jobbet och ska bara jobba kortdag, jättesnällt. Men så började nån granne med snickarprojekt 5000decibel här på morgonen. Jag fick därför ge upp sängen och istället stänga alla fönster och dra ned persiennerna i vardagsrummet och retirera hit till en grotta med utestängd solskensdag.

Det var den klagan.

Boat färdigt

Vaggan har Kents morfar gjort år 2000, hans mormor, och vi(!) tycker det känns jättekul att den ska användas igen.

Lekhagen står ihopfälld bakom gungstolen i väntan på att jag skulle ha den som projekt att slipa och måla, men det regnar ju hela tiden!







Så köpte vi en ny bänk till hallen, för att få bort lite skor i lådorna och ha en annan sittplats än fönstret. Vagnen har nu en given parkering där bilbarnstolen nu står.


För vagnen står i vardagsrummet, helt nybäddad och ska få lite luft i däcken.



Packa pappas kappsäck

I vår väska har jag packat ned massa små bodysar, overkligt små alltså, som troligen ändå kommer vara för stora! Där ligger även tre par byxor, en mössa och två par strumpor. Allt i ministorlek.
Vi har sovit med två babyfiltar i sängen, dessa två ska vi ha med till förlossningen, de ska nu lukta lite tryggt av mamma, pappa och fransk bulldog. 
 
Jag har packat ned lite nya stora mjuka trosor, inte Bridget Jones men inte snobbenstring heller. En amningsbh, två amningslinnen, en slapp tubklänning, en kofta, en morgonrock, ett par thaibyxor, ett par tunna slappa mjukisar och en lös kjol. Kanske låter galet mycket men jag tänker att jag inte vet hur många dagar man ska stanna och vad man kommer känna för att ha på sig, samt att man kanske inte vill ligga som ett fläckigt nedspillt vrak heller. 
 
Tofflor har vi köpt på Ikea och packat ned, något typ alla rekommenderade, jag har med strumpor också. Mandelolja för att smörja mig, mobilladdare, block och penna, leg, pengar, gravidjournalen, en platt kudde (hatar fluffiga kuddar som är vanligt på hotell och sjukhus) köpte en ny kudde på Ikea för 9 kronor. Tandborste, linsgrejer, egna hygienartiklar (2in1 frätande sjukhusschampoo - nej tack). 
 
Kent får packa ned nåt eget ombyte, och även badbyxor, tänker att om jag vill sitta i duschen, vilket jag tror, kan det vara smidigt för honom att ha badbyxor och stå med mig. 
 
Det skulle va gott att packa ned brieost, lösgodis och liknande men det är för tidigt, jag kommer inte kunna ha det i huset. Väskan kommer vara som en tickande bomb för mig då! En morgon när jag vaknar kanske mitt undermedvetna drivit mig i sömnen till att äta en brietårta med sura nappar på. 
 
MItt förlossningsbrev ligger överst i väskan.
 
Tror ni att jag glömt nåt? När man ser såna där förlossningsprogram på tv kommer de med rullväskor och Ikeakassar...! Vi bor ju bara minuter från sjukhuset så i efterhand kan ju alltid 

Gravid vecka 38

Kanske jag inte hinner skriva om vecka 39? Vem vet i dessa dagar av tryckande och jobbande mage? Eller kanske jag fortfarande kan skriva i vekca 41?
 
92% av alla barn som föds i Sverige kommer mellan vecka 38-42. Det finns inga konkreta svar på varför barnet kommer när det kommer, det anses vara genetiskt i bebisen om när den är redo att födas.
Förlossningsväskan är packad här hemma, vi har nästan boat klart, har tänkt och hoppas få ordna det sista idag och imorrn. Vilket innebär hämta vaggan samt köra bort lite grejer vi inte har plats för när vi ska ha plats för en halvmeter liten kropp.
 
Jag känner mig hungrig/illamående/proppmätt om vart annat. Spydde tom häromdagen efter jag ätit två mackor och lade mig på sidan. Det ska vara bra att ladda upp med mycket mat och energi nu, och ärligt hörrni, de här sista veckorna är det väl bara att lyssna på kroppen och förgylla soffaliggandet med det den vill ha. Hörde jag chokladpizza någon? Nej då, men det ska vara bra att ladda upp med kolhydrater och fett, så pizza och pasta funkar utmärkt. Inatt hade jag dock halsbrännan from hell, kan bero på gårdagens chilisås och coca cola. Morgonenn nu fick inledas med fil och müsli.
 
I måndags fixerade bebisen sig, det hände typ i Uppsala. När man har tio timmar framför sig på halvöde vägar vill man inte börja känna en molande och tryckande smärta samt förändring i magen. Det gjorde jag. Och satt helt tyst till Kent frågade om allt var ok. Vi stannade och gick på toa, jag tänkte att nu går vattnet, eller slemproppen eller så kommer huvudet ut! Jag drog mig till minnes att Gävle väl har ett stort sjukhus. Jag var redo att ringa pappa och be dem styra norrut. Det gjorde ont! En försmak av vad som komma skall antar jag. Inte hjälpte det att man bara hade en position att variera i bilsätet. Inte hjälpte den lätta mentala stress när vi svänger av in i Jämtland och vet att nu är det så långt både hit och dit. Vi stannade för en snabb lunch, annars körde Kent bara på, jag sa tamighemsåfortsommöjligt! Mellan sammanbitna tänder. Halvstressad chaufför.
 
Men det gick ju bra! Därefter har jag haft det annorlunda i magen, kanske är det vad som kallas förvärkar? Kanske bara ett annat sorts bök än vanligt. Men hur som helst är det inte så skönt.
 
Foglossningen har däremot lugnat sig en aning, dock inte idag efter att jag var så "aktiv" igår på fest. Men överlag, det kan bero på att det är nära nu, det kan också vara pga bebisen inte trycker likadant längre.
 

Egoboost!

Innan vi gick ut igår hade jag ingenting att ha på mig, ni vet känslan. Lägg till badboll på magen, värmeslag och platta skor. Blev i alla fall nöjd till slut och lade ut en bild på detta, fick tillbaka så mycket kärlek! Det kan verkligen behövas ibland!
 

Gravid vecka 37

Barnet har växt färdigt på längden men lägger fortfarande på sig vikt. I organen lagras näring inför den påfrestning förlossningen är för den lille. Lungorna är det som utvecklas sist och just nu tränas de genom att andas in och trycka ut fostervatten. Jag sover dåligt i osköna positioner, kissar ofta på natten, det är mycket tryck nedåt. Fortfarande är det full aktivitet på honom fast jag läst att det kan bli lite lugnare pga platsbrist, men det verkar inte han ha läst.Annars är vi väl rätt så redo som man nu kan bli. Bb-väskan är packad, vagnen väntar i hallen, kläderna är i lådorna, bilstolen monterad. Men han får gärna dröja en liten stund till i grottan.

Gravid vecka 36

Herregud alltså, inte många såna här inlägg kvar nu... 
 
Babyns hjärna är färdigväxt, vilket låter tryggt. Han har ökat 250 gram i vikt bara sedan förra veckan. Magen kan snart börja sjunka lite vilket kan göra det lättare att andas men också trycka mer på blåsan. Jag lider av båda besvären.
Bebisens kinder och ansikte är rundare nu på grund av att den lagt på sig fett just där samt övat upp sugmusklerna. Fostervattnet minskar nu och bebisen ligger med huvudet nedåt, i alla fall i min mage, vilket är tur!
 
Sover dåligt, kissnödig hela tiden, ont i revbenen, lite söndersparkad inifrån, det hugger och ilar i kissblåsan och ned och ibland kan man knappt gå eller stå upprätt på grund av det. Mitt bäcken gör ont, visste inte att foglossning kunde vara så här, har knappt ont i ryggen, bara ibland, men i insidan av låren, mellan benen och i ena knät. Ja det finns tydligen massa versioner av foglossning, vilket jag inte visste tidigare. Men när jag får höra att vissa läkare tvivlar på att det ens existerar, då vill jag bara drakspruta hormoner över dem!!!
 

Under äppelträdet och utöver dalen


 
 
 
 
 

Egen gravidfotografering

Ikväll tog jag och Kent lite bilder för att bevara minnet av magen och dess storhet! Jag sitter nu och leker lite i Photoscape. Tyvärr är kameran vi använde inte så bra som vi skulle önskat och trott, men med olika redigeringar blir bilderna fina ändå. Tusen knott och bromsbett senare blev det ganska mycket material för mig att pyssla med. Här kommer några smakprover!
 
 
 
 
 
 
 
 
Man har ju ägnat allt för många timmar åt Top Model, och ändå är man dålig på att posa haha. Tycker ni att det ser fint ut? 
 
 
 
 
 

Två år sen Utøya

Vaknade till strålande sol, efter hela fyra timmar sömn. Lockade mig själv upp ur sängen med tanken på ägg och bacon. Belönades således mig själv med det eftersom jag hade stigit upp. 
Kent var ledig och vi åkte till Ikea och köpte ett par smågrejer samt mötte en tjej från en sida jag är med i på Facebook där folk säljer barnsaker. Av henne fick, ja exakt, fick(!) vi en amningskudde och en barnhage, är det rätt ord? 
Sen handlade vi lite på olika affärer och jag gick som mormors gamla kråka i släptåg efter Kent. Men vi köpte i alla fall en fiskeväska som vi ska ha som skötväska, mycket bra! 
 
När vi kom hem fixade Kent grejer med bilen, städade den invändigt efter att vi varit på utvändig tvätt, och tog ut två barnvagnar han hämtat hos sin kusin. Han tvättade av dem och pumpade däcken på dem. Låter helt galet men nu har vi fyra barnvagnar! En hos mamma och pappa, en som vi ska använda här hemma, en som vi ska ha som extravagn på Bakken som är både ligg- och sittvagn och en sittvagn vi ska ha här hemma sen när det blir dags för det. Allt har vi fått eller betalt typ ingenting för. Och då har det ingått massa små täcken, kuddar och sängkläder. Folk är fantastiska! Fick även ett regnskydd idag, helt oanvänt. 
 
Solen stekte på uteplatsen och jag låg under parasollet medan Kent var i full aktivitet. Vi planterade vi ut lite örter, bönor och en tomatplanta. Jörgen och Carina kom med lilla Selda, 7 veckor med gyllene prinsesshår. Då stod det tre barnvagnar på gräsmattan när vi åt, en ganska ovan syn här. Vi grillade pepparbiff, sommarkotletter, majskolvar och champinjoner, jag hade gjort stor sallad och vi hade goda såser. Sommarkväll! 
 
Vi satt ute hela kvällen och när Carina gick in för att amma Selda brydde sig Rocker ingenting, han hoppade upp i soffan en stund för att sitta bredvid, men hoppade sen ner igen. Hoppas den inställningen håller i sig. 
 
Nu har jag ett projekt under mina vänteveckor när vi kommer tillbaka från Stockholm, att måla barnhagen. Knallgrön eller orange tror jag. Ska funderar på det. Har en bra orange filt som ska ligga i den sen.
 
Fiskegalning
       
 Tar isär vagnarnas alla delar och tvättar allt
         
Två män och en vagn
 
Monterad!
 
Målningsprojekt till senare
Gravid, trött, glad

Gravid vecka 35

Vi var på kontroll hos doktorn igår.
Bebisen har lagt sig med huvudet nedåt, ryggen på min vänstra sida och fötterna mot revbenen och armarna, eller ska vi säga knytnävarna på min högra sida. Jo tack, jag känner det...

Navelsträngen är cirka 50 cm lång och tjock som en tumme. Enligt info känner sig många lättirriterade nu och det mesta är bökigt och gör ont, andas, sitta, ligga, resa sig osv.

Men jag vill passa på att försöka njuta av den sista tiden som gravid även om jag bara vill tillbringa vissa dagar grinandes under en filt


Laxänka

Jag blev laxänka ikväll/natt. Lika bra att Kent får leka av sig med sitt spö medan han har möjlighet. Och man vill ju ha vildlaxen...
Jag åkte i alla fall och köpte sex par lite större och bekvämare trosor, inte mormorstrosor utan bara bekväma. Hoppas jag i alla fall. Köpte också en tunn och kort morgonrock som jag ska ha med mig till BB. Hämtade ut en gratis body från Lindex, köpte ett litet täcke på rea samt en bebishandduk med motiv från Kents favoritfilm från barndomen, Flåklypa. Hemma gick tvättmaskinen med småplagg, har tagit fram allt som ska tvättas inför bebisankomsten, det är många saker! Satt och gjorde nåt tråkigt, klippte bort prislappar, stora tvättlappar och liknande från alla plagg, handdukar, filtar och andra tyger. Blev en skämtstor hög!

Tog mig också till Ikea, kände redan i entrén att jag egentligen var för sliten, men tog ett kort varv. Köpte små tyglådor i olika storlekar som inredning till lådorna i skötbordet. Man kan ju inte lägga minikläder löst i de stora lådorna. Har en fundering, skötbordet är alltså en stor byrå med tre lådor, där har vi tänkt ha allt man kan tänkas behöva på och i ett skötbord, dvs blöjor, tvättlappar, olja, bomull, alla bebisens kläder och handdukar och vad mer det nu kan tänka vara. Jag vet inte helt vad jag ska ha för ordning på grejerna, det är därför man behöver vara ledig inför en förlossning, för att tänka på sådana "viktiga" saker haha. På Ikea blev jag bjuden på en pizzaslice, kollade in deras nya sortiment av svenskt lösgodis men blev ganska äcklad av hela grejen, köpte egentligen inget onödigt, bara en påse med grejer faktiskt.

Baksidan av skötbordet sticker ut en bit där det står, vi har därför köpt ett fint tyg med ryska dockor som ska sitta på basidan, ett par gröna korgar kommer stå ovanpå, samt en vit pump med olja och en fin plåtburk med tvättlappar. Ska hitta på ett sätt att fästa en mobil ovanför också så kidden har nåt att roa sig med när vi roar oss med blöjbyten. Vi har fått en skötbädd i mönstrat tyg och jag hoppas hela platsen kommer bli mysig och fungerande för både bebis och föräldrar.

Idag var jag sliten, halt, och svettig med svullna fötter. Det utlovade sjudagarsregnet gjorde uppehåll igårkväll och hela dagen idag men har nu börjat droppa. Jag sitter med nya leksaken i knät och massa tända ljus, på bordete står ett glas med min halvcraving, mineralvatten med mangosmak. Det är ganska skönt att vara bara jag och Rocker faktiskt. Och sparkaren i magen så klart. 

När kommer bebisen???

Ska vi inte slå vad? 
Vi har alltså bf (beräknad förlossning) eller termin som det heter på norska, 30 augusti. Det fick vi efter ultraljudet. Första preliminära bf var 1 september, det beräknades från sista mens som var i slutet av november nån gång. 
Jag hoppades ju att babyboy var made in London, för hans egen skull liksom, att det skulle vara sjukt coolt. Och en bra tatuering! Men det är han alltså inte. 
Han kommer ju inte innan Gunillas bröllop för det funkar bara inte, men efter det kan han få komma när han vill då vi är tillbaka i Trondheim. Jordmor idag sa att det är vanligast att föda nära termin, inom veckan före eller veckan efter. 
 
Jag tror ju personligen att han kommer vara lite seg, som sin fars personlighet! Men Kent föddes faktiskt lite tidigare än termin. Skulle på nåt sätt inte förvåna mig om han heller besöutade sig för att chocka lite och komma ett par veckor tidigt, bara för att sätta mig och mina försök till planering i ett stressat tillstånd. 
 
Kommentera vad ni tror! 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0
Stockholmare som hamnat på den norska landsbygden utanför Trondheim för kärlekens skull.
Vi har tidigare bott i Spanien, på Island och i Stockholm.

Med oss har vi Rocker, en fransk bulldog i sina bästa år och Astor, född 6 september 2013!