Jag grinade på slutet.

Patti Smith, känd rocksångerska, var inte alls som jag trodde. Förutfattande nog tänker man på lite knark, lite coolhet i New York, lite käka ingenting bara vara stencool på alla coola platser. En jobbig uppväxt som hon flytt från och skrivit låtar om.

Patti kom från en vanlig men fattig familj, hon blev av misstag tidigt med barn vilket hon var tvungen att adoptera bort på en gång. Hon tog så småningom de få tillhörigheter hon ägde och snurrade in dem i ett bylte och stack till New York. Där var hon hungrig, osäker, rädd och hemlös. Hon träffade Robert Mapplethorpe och tillsammans skapade de konst, de levde inte alls glammigt men när man ser tillbaka på det, väldigt romantiskt. Vindsvåningar i New York som var fallfärdiga men målades vita och fungerade som både ateljé och hem, rum på Chelsea hotel, de cirkulerade runt kretsar av bl a Andy Warhol, Janis Joplin och Bianca Jagger och massor av dåtida lokalcelebriteter. Stora rockinfluenter som  Jim Morrison, Jimi Hendrix och CBGB finns med i boken. Den är verkligen ett utmärkt porträtt över 70-talets New York.

De lever för konsten och inspireras av alla annorlunda människor omkring dem som har så mycket att berätta. Men de hade inte råd att äta, knappt några kläder och de var ständigt osäkra. Deras kreationer, allt från smycken och tavlor till kläderna de bär, är så välbeskrivna, boken bjuder även på en del fotografier från den blivande fotokonstnären Robert.

Boken är så bra, man vill bara ha mer! Jag önskar att denna blir film med nån riktigt udda person i rollen som Patti, en awkward smal tjej som hela tiden håller sig i bakgrunden men idag är västvärldens punkmormor.

Mest känd för nedan låt hon fick från Bruce Springsteen.

Robert var en riktigt snygging och jag är glad att jag hittat honom, jag ska visa er en del av den brutala konst han så småningom blev känd för.

Tack för en bra födelsedagspresent mamma och pappa!