När Dante kom till jorden

Pernilla ringde mig på torsdag morgon och hade värkar, det hade gått ett par dagar sedan planerat födseldatum så jag var beredd. Jag hade redan packat väskan och det vara bara att sätta sig bilen med Rocker och åka ned. Jag kom fram vid sju på kvällen, och vi tyckte att vi hade tur som hann ses och att förlossningen inte kommit igång än. Jag kom in i deras lägenhet som var så ombonad och mysig, som om de bara väntade på Dante och att de skulle få bo där som familj, och det var ju just det de gjorde. Utanför regnade det men inne lyste tända ljus överallt och det luktade gott. Det var renstädat och Dantes lilla rum hade en bäddad säng med gglor på täcket. Pernilla hade värkar med täta mellanrum, men ganska ojämna sådana, ibland bara tre minuter emellan, men ibland upp till tio minuter. Detta visste vi eftersom Niklas hade antecknat tiden på varenda värk hela dagen.
Vi mös lite och sen blev klockan sen och vi tänkte att vi skulle pröva och sova. Men det gick ju såklart inte. Pernilla ringde till bb och de sa att hon kunde komma in för en undersökning, så jag skjutsade dem till Danderyd. När jag åkte tillbaka hem till dem var jag väldigt spänd, men jag trodde helt ärlgit inte att det var dags ännu. Efter en dryg timme ringde de och frågade om jag kunde hämta dem igen, självklart hade jag inte klarat av att somna så jag åkte och hämtade dem. Pernilla var jättetrött, hon hade varit vaken ett dygn och nu fick hon med sig citodon så hon skulle få sova lite om värkarna mildrades. Vi åkte förbi McDonalds där i natten och sen somnade jag när vi kom tillbaka till dem.
På fredagmorgon ville hon inte sitta inne längre, vädret var härligt och vi ringde mamma och pappa för att berätta att värkarna var igång och att jag kommit ner, de blev båda väldigt överraskade och spända!
Vi åkte och lämnade Rocker hos pappa och sen åkte vi tll Täby Centrum för Pernilla ville köpa en mascara, ja det låter kanske konstigt, men sån e hon. Klart man inte vill sitta inne en hel dag till. Vi gick runt i sakta mak, hon stannade upp och hade värkar då och då och sen åt hon en stor Ben and Jerrys efter en manisk attack, det hjälpte nog en del.
Efter det körde vi en solig sightseeing i Danderyd och Djursholm, vi spanade lyxvillor, båtar och fantiserade om en alternativ framtid.
I Djursholm centrum tog vi en smarrig lunch på en uteservering. Vi njöt och det kändes nästan som semester utomlands. Men Pernilla hade ondare och ondare. Niklas ville att hon skulle ringa in till BB, men hon ska ju alltid vara benhård. Jag tyckte vi hade ett så underbart dygn tillsammans där, med vetskapen om att snart är han här!
När vi kom tillbaka hem till dem var Pernilla trött och sliten. Så kände hon att det var dags att åka in igen, hon ringde in och vi åkte till mamma och pappa för att lämna min bil. Sen körde jag till Danderyd igen, och hon hade riktigt ont och var trött. Efter ganska många timmar ringde hon igen och frågade om jag kunde hämta dem, hon var inte mer öppen ännu. Men oj va trött och sliten hon var; inne på sitt andra dygn av vakenhet och smärta.
Dagen efter såsade jag i Nibble med mamma och pappa, vi var spända oc precis när jag skulle ta första tuggan av lunchen, då fick jag samtal om att nu var det dags, och det på allvar. Jag hämtade en trött lillasyster, hon var så fin och glamorös i långklänning och piffig som bara hon kan vara. Och den här gången fick de stanna kvar på Danderyd.
Timmarna därpå var lång och många, vi satt hemma och hoppade till varje gång mobilen ringde, flera gånger var det Niklas som var så snäll och ringde och meddelade hur allt fortskred. Men vilken väntan! Extra mycket för oss, de själva hade inte alls haft samma tidsuppfattning.
Sista gången ringde han strax innan halv elva, då hade hon precis fått epidural,och sen dröjde det, och dröjde, och dröjde. Till slut var vi tvungna att lägga oss. Sova var ju omöjigt, och när mobilen började lysa och det stod Pernillas namn på displayen, då visste jag! Hon sa hej med en så glad röst och i bakgrunden hörde jag små ljud från världens gulligaste lilla pojke, Lyckan var obeskrivlig! Jag sprang ut  i köket och ropade att han hade kommit, mamma kom ut och vi pratade bara en halvminut eller så med Pernilla. Sen väckte vi pappa som hade blivit morfar och inte vaknat av vårt ståhej! Så dröjde det tio minuter innan det kom ett mms med en mininiklas! Så fantastiskt att älska en liten person som knappt hunnit finnas till och innan man ens träffat honom!
På måndagen fick vi komma till BB-hotellet och hälsa på, där i cafeterian satt världens lyckligaste familj om tre och såg pigga och glada ut. Dante var liten och skrynklig emd torra fötter. Och han var det sätaste som burit en mössa på denna jord!
De blivande föräldrarna dagen innan födseln
1 Mysan:

skriven

Å, jag blir alldeles rörd! Så fint. Och underbart berättat.

Kommentera här: