Som många av er nu vet väntar jag vårt första barn! Det kom som en överraskning men en väldigt glad sådan under julen. 

Jag själv fick en snabb misstanke om det under mellandagarna när vi var på gården, jag kom hem på kvällen den 26:e och då kom tankarna på att det kanske verkligen kunde vara så. Dagen efter köpte jag ett test efter jobbet, åkte hem och trodde jag aldrig mer skulle bli kissnödig. Till slut blev jag det och fick ett starkt lysande plus på den där stickan redan efter nån sekund. Högt för mig själv sa jag, för i helvete, okej okej. Och den där omedelbara glädjen var nästan en lika stor chock som pluset. Jag har ju som ni kanske vet aldrig varit särskilt sugen på detta, har sagt att det blir inga barn innan 35 och liknande. Därför kändes glädjen också väldigt skön, att det på en gång kunde kännas så bra!

Kent kom hem sent på kvällen och han blev så glad när jag berättade, det var ingen överraskning att han skulle bli det! Och på en gång började det kännas något i kroppen. Dagarna därpå var jag otroligt trött, något jag under julen viftat bort som vanlig julslöhet. Nu var tröttheten enorm, brösten började ömma och jag mådde en del illa. Nyåret blev lugnt och bortförklaringen urinvägsinfektion och penicillin fick duga. Ett glas skumpa klockan 12 unnade jag mig så klart, hade ju köpt guldskumpa i London! 

 

Våra syskon och föräldrar fick veta ganska snabbt, chocken spred sig från Meråker till Stockholm, Pernilla visste inte var hon skulle göra av sig själv när jag ringde henne. 

Sen blev jag så illa tvungen att berätta på jobbet jag mådde nämligen riktigt risigt, och jag ville att de skulle veta varför, så blev jag sjukskriven 20% och berättade då för de närmsta kollegorna.

Så tog vi en runda och berättade för folk här i Norge, alla blev så glada, men fortfarande var det ju hemligt.

Men efter den här helgen i Stockholm har vi fått berätta för alla, och det känns så skönt! Jag var uppspelt och nervös för det länge, men sen var det så kul att ha gjort det. När man delar lyckan med andra blir den ju nämligen så mycket mer konkret, och den växer! Alla glada och överraskade vänner är ju fantastiska, och gensvaret på Facebook så rörande! Delad glädje är inte bara dubbel glädje utan tusenfalld sådan!

Nu behöver man heller inte känna det som att man ljuger för någon, man kan prata om det som upptar det mesta av ens tankar just nu och man är bara så glad!

 

I början av september ska den komma vi ska på inskrivning på måndag och ultraljud om knappt fem veckor, får så klart veta mer då. Men enligt den räkningen vi har nu är det idag veckan 12+4, alltså den 13:onde veckan. Inte helt enkelt att hålla reda på allt vi förstod ingenting i början, men nu känner man sig mer insatt. Varje fredag går vi in i ny vecka, nu på fredag är den första trimestern över, den största riskperioden för att något ska gå fel har tydligen passerat och jag försöker ta varje dag som den kommer .

Det här ska inte bli en så kallad gravidblogg, men klart det kommer skrivas om det eftersom det nu är min vardag.