Om jag ska föda en liten flicka till den här världen vill jag ge henne ett starkt inre och två stabila fötter att stå på. Självklart vill jag detta till en eventuell son också. men när jag läser saker som att den här fylliga skyltdockan gör succé vill jag gräva ner mig eller flytta till Arktis. Den är ju uppenbart "fylligare" än plastbenraglerna med nålade kläder som brukar synas i skyltfösntret, om man står i rätt vinkel vill säga. Men jämfört med en genomsnittlig kvinna är väl det här exemplet närmre sanningen än den "fylliga" versionen kvinna.

 

Skulle du våga sitta som en fluga på väggen i din fjortonåriga dotters liv? Se henne med avsmak granska sin spegelbild, känna hennes ångest när hon rotar i garderoben, höra hennes osäkra skratt när någon kastar ord efter en annan på skolgården, undra varför hon säger att hon är mätt vid lunchen och klarar sig på en knäckemacka när du vet att hon inte åt frukost, se tårarna stegra i hennes blick när en kille säger att hon måste gå med på något hon inte vill. Och sen komma hem till middagen och tyst säga att allt är bra, hon inte gjort nåt speciellt, hon inte är hungrig men att hon behöver lite pengar och MÅSTE sova hos en kompis på fredag. Och du har sett innehållet i flaskorna i barskåpet sina. 

 

 

Man kan vara kort, lång, smal, rund, tjock, formad på tusen sätt, ha ljust hår, mörk hud, gröna ögon, runda naglar, utstående öron, små tänder, lockigt hår, raka läppar, sned näsa, inåtnavel.  Det är okej att sminka sig, bära push up, färga håret osv, men inte för att någon annan sätter den pressen på dig och du gör något som känns obekvämt för att passa in i den norm som råder i t ex skolan eller just din stad. Vad är då nästa steg? Gå emd på mobbing, misshandel, bli sexuellt utnyttjad? Är det coolt att skryta om hur lite man äter? Att gå in i nån girlygirlbild man har av att tjejer blir mätta på en mandarin och en cigg.

Jag tycker inte det är sorgligt med översminkade tonåringar i magtröja, men jag tycker det är sorgligt om de mest av allt skulle vilja gå med andra kläde och vara osminkade, men inte tror att de skulle duga då. Man blir ju fan i mig livrädd när man tänker vad ett steg kan bli till för trappa att ramla ut för!

Så vad gör vi för att orma och stabilisera en ung flicka? Påverkar vi genom att köpa rosa glittriga käder? Men vad händer om man gör det förbjudet? Resultatet av förbud har vi sett i tusentals exempel genom tiderna.

 

 

Vi får helt enkelt lägga ner enorm energi (och det måste det ju vara värt) på att gjuta in ett självförtroende av sten i flickebarnet. Genom livet kommer det få sina sprickor och törnar och formas, det är så livet går. Vissa dagar kommer stenen kännas för tung, eller ibland porös som en hög sand, det hör till. Men hon ska i grund och botten veta att hon duger och räcker til som hon är. Hur hon än är. Är det något vi vet när vi närmar oss 30 det att det inte spelar någon roll hur man ser ut eller vad man gör i andras ögon om man inte själv kan se det. Den sötaste flickan är den som gråter mest ned i kudden, den duktigaste studenten den som river sitt hår i ångest, den högst hoppande den som kämpar med varje tugga mat, den med mest vänner på Facebook den som aldrig har någon att ringa.