Kejsarsnittet gjorde att vi inte fick ligga på hotellet på sjukhuset utan fick ligga på Barselavdelningen, Barsel är ett ord som innefattar första tiden med bebis typ. 

När vi vaknade där samma kväll som Astor kommit efter några timmar god sömn sov lillisen fortfarande i snuggle nest i den där plastlådan de har till bebisarna. Så himla bra att vi hade med snuggle, annars kan man bulla upp med filtar eller handdukar, nu fick han sin egen trygga lilla kokong på en gång. Vi hade honom inlindad i ullfilt som Kents mormor stickat och sjukhusets täcke över. Sjukhusets små filtar till barnen var sträva och hårda av industriella tvättar så det var mysigt att vi hade med en egen. 

När han fötts satt det på honom sjukhusets kläder och de fick sitta på första dygnet.

Vi var tvungna att väcka honom där han sov så gott för han hade sovit fem timmar! Det kändes som dags för amning. Jag fick också mat, pannkaka av alla grejer! Och precis innan sa jag att tänk om det är nåt gott, typ pannkaka. Haha. Lycklig blev jag! 

Fast jag hade himla ont i magen alltså. Bedövningarna släppte och jag hade dropp fortfarande som skulle ge mig vätska men kisset i kateterpåsen var ändå helt brunt, så de bad mig dricka, och jag drack och drack. Gul saft med massa isbitar. Kanna efter kanna hämtade Kent till mig och jag sippade med sugrör i sängen. Jag fick blodförtunnande sprutor i magen. Behöver jag förklara att det var rätt oskönt... Men jag fick också massa piller, de kom med små påsar med olika tidspunkter skrivet på dem. Så jag var tvungen att ställa klockan på natten för att ta tabletterna rätt. 

De ville att jag skulle pröva att resa mig på kvällen med det var omöjligt. Det gjorde så ont i snittet, tårarna sprutade. Då hade jag ändå redskap, ett handtag i taket, höj- och sänkbar rygg på sängen, skenor på sidorna av den, samt Kent och sjuksköterskorna. Men det gick inte. Så tyckte jag att det gjorde ont i magen, man kan få eftervärkar när livmodern drar ihop sig, vet inte om det var det men sköterskorna gav klara besked om att jag inte skulle ligga och ha ont så en frågade om jag ville ha morfin. En spruta i handen och en sekund senare kändes kroppen inte längre som en börda, jag fick ny förståelse för sprutnarkomaner. Typ.

Astor ammade, sov och småskrek om vart annat. Kent fick gå runt och vagga honom. Tiden hade ingenting att säga, att det var natt märktes liksom inte, sköterskorna kom ändå in titt som tätt, han åt och skrek när han ville. Och bajsade många blöjor som Kent fick byta. I badrummet hade de en värmelampa ovanför skötbordet och Astor tyckte det var skönt att ligga naken där. 

 

Så vaknade man till en ny dag. Lördag. Kent hämtade frukost, och jag åt och åt! Och drack så klart. Det var piller, amning, blöjor, sprutor, och så kom det oundvikliga. Jag var tvungen att resa mig. ONT! Och läskigt. De drog ur katetern, det kändes ingenting. Så gick jag de få metrarna till toaletten och tvättade mig lite i ansiktet och borstade tänderna. Så lite behövdes för att bli en ny människa. 

Jag hasade rädd och försiktigt till balkongdörren och precis då fick vi besök av glad farmor, farfar, fastrar och kusin Hugo. Det gav energi! Jag lade mig i sängen igen och de turades så klart om att hålla Astor. Vi fick blommor, gosedjur och fina kläder.

Allt kändes ändå ganska naturligt och verkligt att visa upp vårt fina barn som sov så sött nästan hela besöket, han hade bara funnits till i drygt ett dygn men ändå var det så självklart att han var där.

Efter besöket var jag helt slut. Kent fick skjuts hem av dem för att äta lite och hämta nya kläder till sig själv. Så var det dags för middag på sjukhuset, det ingick nämligen inte för Kent. Väldigt dåligt att man måste betala 280 kr/natt för mannen, då ingick bara frukost, han fick sova på en liten bäddsoffa som han själv bäddade och ordnade och han hjälpte mig med allt. Hade han inte varit där hade personalen fått göra allt för mig, jag kunde inte lyfta Astor själv eller nånting. Så när han var borta ett par timmar var det middag på sjukhuset, då kom de in med den till mig. Risgrynsgröt och bröd med salami och torkad skinka. Frossa i charkuterierna!

Så rullade timmarna runt i det lilla rummet med balkong mot innergården, det var fint väder hela tiden och det blev väldigt varmt i rummet, vi hade tv och så hade vi med oss Ipaden med musik. Vi sov om vartannat och jag tyckte det var så mysigt att vara där. Då var vi verkligen i bubblan liksom. Allt handlade om Astor. Och jag var så glad för alla tillbehör som gjorde det lättare för mig att röra mig i sängen och gå på toa.

 

På söndagen fick vi besök av Kents gudmor och hennes man och Kent var iväg och åt med Cato som sen följde med upp på en titt. Sen var det valvaka hela kvällen. Jag sov mest då. Jag fick ta den omtalade och efterlängtade duschen men blev lite besviken. Det var skönt att borsta håret ordentligt, hade haft samma knut sedan onsdagskvällen och håret hade blivit blött flera gånger och lossnat och dragits åt hundra gånger i samma "frisyr". Den stod liksom av sig själv och sju kilo torkad svett när jag tog ut snodden. Jag klippte och filade ned naglarna som var så långa, röda och välmanikyrerade när vi kom in på sjukhuset. Nu kändes det bara fel med dem och Astors litenhet. Duschen i sig var dock mest jobbig, jobbigt att stå, obehagligt med snittet, jag vågade inte känna, se eller nånting. Huden var torr men jag orkade inte smörja mig. Jag satte på mig stortrosan med ny blöja och binda och en ren sjukhusskjorta. Inte så magiskt liksom. 

 

Apropå stortrosan med tillbehör var jag chockad/äcklad/utled av allt som kom ur en. Hade inte helt fått med mig det där med renselsblödning, vet inte vad det heter på svenska. Men det var ju inte lite! Det kommer alltså från livmodern och har ingenting med vaginal födsel eller inte att göra. Första kvällen kom det så mycket att jag trodde katetern lossnat och jag kissat på mig men nej då. Detta var något helt annat. Mindre kul och mindre fräscht. Känner ändå att man måste kunna skriva och prata om nåt sånt för jag, som läst så himla mycket innan, hade knappt läst eller hört om hur det kunde vara. All information handlar om graviditet och födseln, men väldigt lite om tiden efteråt.

Blödningarna minskade så när jag kom hem använde jag bara sjukhusbindor jag snott med mig, efter en vecka till något mer som vanlig mens och då kunde jag ha vanliga bindor men i den största versionen ni vet.

 

Lise och Rocker kom på besök till sjukhuset och vi mötte dem utanför entrén och gick ett halvt varv runt huset in på innergården. Solen sken och glittrade i vattnet där inne, blommor blommade, luften var varm, jag kunde amma ute, vi åt glass. Rocker solade och brydde sig ingenting om sin lillebror som låg i vagnen och slappade. Jag hade satt på mig egna kläder och solglasögon och var glad men gick som en hundraåring. Smärta vid varje steg och ingen ork överhuvudtaget. Fruktansvärt jobbigt sen, kunde knappt ta mig tillbaka till rummet.

Under dagarna och nätterna på Barsel gick mobilen varm, familjen ringde och folk messade och mailade. Facebook och Instagram svämmade över och man blev så himla glad över allt detta! Tog flera veckor innan jag svarat på alla gratulationer och hälsningar. Så härligt och överväldigande. 

Plötsligt var det tisdag och vi skulle hem. Hjälp! Vi fick avslutningssamtal med läkare gällande mig och vi hade haft samtal tidigare om skötsel av baby och även en genomgång av förlossningen.

Astor vägdes igen och hade redan börjat lägga på sig, de går ju som bekant ned lite i vikt de första dagarna men nu hade han redan vänt. Kent cyklade hem och hämtade bilen. Vi packade ihop en miljard grejer (hur blev det så?) och betedde oss som två asplöv när vi skulle sätta Astor i bilstolen. Läskigt! Och vi hade ingen aning om hur man gjorde, spände och allt det där. Men det gick ju så klart bra till slut. Utanför garaget fick jag vänta med alla saker när Kent skulle gå på Apoteket. Jag stod hela tiden och stirrade på Astor som sov så sött i stolen.

 

OVERKLIGT att vi fick med oss det där lilla perfekta goset från sjukhuset och att han liksom var vår att ha! Lyckan/rädslan/spänningen/mattheten drog över mig med jämna mellanrum. Människor gick omkring i solskenet, bilar rullade förbi, ambulansers sirener ljöd. Jag hade ett sånt där moment i livet där allt bara känns otroligt men det kunde ju inte de runt om veta i sin vardag. En vanlig tisdag för dem. Och här stod jag och kände att nästa kapitel startade. No more gravid, no more tidigare liv. Lyckan! Men också den fysiska skralheten. Kunde knappt stå längre när Kent äntligen kom. Trapporna ned i garaget framkallade tårar och den korta, alltså vi snackar tre minuter typ, bilresan hem var en tårfylld och smärtsam tur för mig. Astor sov i alla fall vackert i bilstolen.

 

Så var vi hemma. Allt som vanligt men ingenting som förr. En lycklig men läskig ekvation. Life as we know it var verkligen över. Nu började LIVET. Alla pratar om det och jag skriver under på det.