Idag är det ett år sedan vi gifte oss! Första bröllopsdagen kallas bomullsbröllop, det är ju fint och mjukt och vitt så det låter bra tycker jag. Ibland känns hela bröllopshelgen som om det var igår, och ibland känns allt så otroligt avlägset. Något som dock känns likadant nu som för ett år sen, och flera år innan det, är att jag älskar Kent otroligt mycket! Jag är så glad över att leva mitt liv med honom, allt kul vi har gjort och allt som väntar oss, speciellt i detta nu, känns fantastiskt att få uppleva med just honom. 8,5 år har gått sedan den blöta natten på Kiss, när jag hade Maidentröja och han hade Ramones. Jag blev kär på en gång. Ikväll har vi suttit hemma och inte haft det så spännande, jag i långklänning och han i badshorts och t-shirt. Med älskade Rocker och i väntan på den kommande sonen. 

 

Ett bröllop handlar ju så klart om att hedra kärleken man har för varandra, men i vårt fall också om att få dela den lyckan med nära och kära. Jag tänker nästan varje dag på den overkliga glädjen i det att få så många gäster som ville vara med oss den helgen, utan er hade det inte varit detsamma. Jag ville inte rymma till Las Vegas eller liknande, hur mycket jag än älskar Kent.

 

Under 8,5 år hinner mycket hända, och om ytterligare så många år har vi en son i skolan, är vi aningen äldre och har gjort ännu mer skojiga saker tillsammans. Det blir spännande! Och nästa bröllopsdag kan vi förhoppningsvis fira på något romantiskt vis, med en konsert eller lyxmiddag eller spa, inte hemma i väntan på förlossning. Även om det kanske är det finaste sättet av dem alla. 

 

Detta var precis i början när vi var tillsammans!